Barnahandlerskan (barnförbjuden)

Under några månader har jag tvekat om jag ens kan skriva om denna lästa bok. Detta är den mest fruktansvärda bok som jag någonsin läst och ändå inte. Tröstar mig med att flera recensenter har haft samma problem. Här skriver Athena Farrokhzad om exakt vad det handlar om;

Boken är Barnahandlerskan skriven av Gabrielle Wittkop (även författare till boken Nekrofilen) och utspelar sig i 1700-talets dekadenta Paris. Anledningen att jag gav mig i kast med boken var min fascination över just  boken Nekrofilen och denna märkliga men intressanta författare Gabrielle Wittkop.

Boken utspelar sig på en bordell i Paris där barn säljs inte bara för sexuella tjänster utan även för andra avskyvärda ändåmål. Bordellmamman Marguerite berättar i brev för sin väninna, som själv är på väg att starta upp en bordell om hur hon bör gå till väga för att få tag på barn, hur de bäst förbereds för bordellivet och vart och hur lik smidigast dumpas. Hon berättar i sina brev om alla grymheter som händer på hennes bordell vilket inkluderar pedofili, våldtäktsscener och barnamord i total avsaknad av all moralism. Allt händer med ett amoraliskt Paris och den franska revolutionen som en fond. I boken finns också markis de Sade som en av romankaraktär vilken besöker hennes bordell.

Språket är vackert dock inte lika tjusigt som i Nekrofilen, däremot iskallt kalkylerande utan den minsta medkänsla. Detta gör att barnen aldrig blir några subjekt utan vi som läsare står på avstånd och betraktar bara det avskyvärda som händer. Antagligen är det därför som det går att läsa. Om boken hade varit i nutid och skildrat barn som säljs som sexslavar hade det inte varit möjligt att läsa denna bok, det hade varit för fruktansvärt och nära. Är faktiskt tveksam om den ens är moraliskt försvarbart att läsa denna bok men landar i att det ändå är viktigt att författare kan gå över gränser och våga skriva även det mest förbjudna. Trots allt så är det en läsupplevelse, dock en sådan som inte bara ger trevliga efterdyningar utan också en hel del avsky och vämjelse.

Wittkop ville att Barnahandlerskan skulle ges ut efter hennes död, då hon anande att denna bok skulle väcka oerhörd uppståndelse. Författaren själv hävdade dock att ”det går att skriva om allt, bara man vet hur”.

Barnahandlerskan är utgiven på Vertigo förlag.

#blogg100, dag 69.

Att enbart älska (med) döda.

Den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop var någon som jag inte tidigare läst men för mig är hon nu en nyupptäckt skatt. Kan man annat än bli lite förälskad i en kvinna som sade sig vilja dö som hon levat: ”som en fri man”, och som dessutom beskrivs som bisexuell och barnhatare. Under andra värlsdskriget gömde hon undan den fyrtio år äldre homosexuelle tyske desertören Justus Wittkop som hon sedermera gifte sig med.

Romanen ”Nekrofilen” är otroligt vackert skriven och en mycket ömsint skildring av en manlig nekrofil tillika antikvitetshandlare. Genom hans dagbok får vi följa hans liv där han vid åtta års ålder måste ta avsked från sin mor som avlidit och som av en slump blir detta till en erotisk upplevelse som följer honom genom livet. Det första kapitlet som beskriver hans älskog med en liten flicka chockerade mig och jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och fundera tills jag kunde ge min i kast med den igen. Lucien tänder inte på levande människor även om en ung charmant pianist vid tillfälle försöker förföra honom. Han tänker då;”jag skulle verkligen ha tyckt om era ögon med ögonvitan synlig, era stumma läppar, ert iskalla kön, om ni bara vore död. Olyckligtvis har ni den dåliga smaken att vara vid liv” men säger naturligtvis inget, det vore en omöjlighet. I november hittar han Suzanne på Montparnassekyrkogården vilken han tar upp från graven och har för avsikt att ta hem då polisen dyker upp. Lucien är uppfinningsrik nog att ta sig ur knipan men måste så småningom lämna Paris och beger sig till Neapel. Lucien njuter verkligen av förruttnelseprocessens starka lukter som påminner honom om en död spinnarfjäril vilket han fått av sin biologilärare men plågas av sveket han upplever när liket blir oanvändbart och måste dumpas i vattnet nattetid.

Denna fantastiska bok är slutsåld i svensk översättning men kommer i en nyutgåva i slutet av januari, i ett ytterst hudliknande ämne till klotbandet, med blodröd foliering och rött sidensnöre, med särskilt len laminering för skyddsomslaget, med nya illustrationer. Ett ädelt stycke bokhantverk kan du få i din hand när den dagen kommer. Ges ut av Vertigo förlag.

Det är onekligen svårt att inte dra paralleller till den uppmärksammade rättegången mot den så kallade skelettkvinnan. I en text som hittats hos målsägande finns orden”Jag har varit nekrofil, om man så vill, hela mitt liv från tidigaste barndomen och mina tidigaste minnen handlar om olika saker som har med döden att göra. /…/ När jag väl kom in i puberteten så övergick det hela ganska naturligt till en ren sexuell attraktion till döda människor. /…/ Min nekrofili handlar inte bara om fysisk njutning utan så mycket mer. /…/ När jag är med döda så känner jag mig komplett, tillfreds och lycklig. /…/Men något jag skulle vilja göra är gräva upp en några år gammal grav. Själva handlingen att gräva upp graven skulle vara sexuell, för att sedan öppna kistan och älska kärleksfullt med den mumifierade kroppen. I polisförhören förnekar den misstänkta kvinnan att hon skrivit detta och framhåller att det är hämtat från nätet. Hon frias också i tingsrätten och döms endast för vapenbrott.

Nekrofili är oerhört skambelagt och inget man berättar om. Det kan skapa en oerhörd ensamhet hos dem som har dessa begär och det skildras fantastiskt väl i boken Nekrofilen. Det viktiga att komma ihåg är också att många som har någon parafili lever aldrig ut dessa utan det stannar vid fantasier.