Annika Lantz skulle skriva en bok om att åldras med värdighet men mitt i arbetet drabbas hon av cancer och inget blir som det först var tänkt. Detta är min andra bok om cancer på en månad. Bakgrunden är att en av mina nära vänner drabbats av denna sjukdom och tvingas gå igenom operation, strålning och cellgifter. Jag känner så oerhört starkt med henne.
Vad ska en flicka göra?: konsten att vara riktigt rädd är en bok om att komma i klimakteriet, att få cancer och behandling, om att leva och försöka överleva.
Hon börjar få besvär med underlivet och måste ränna hos gynekologen så ofta att hon tycker att det saknas ett huvud mellan benen även när hon ligger hemma i sängen. Det är så vi introduceras till bokens del 2 och det är här som den börjar bli intressant på allvar. Tills jag kom hit var min upplevelse att detta var en lite småputtrig bok som påminde om smågodis i form av chokladöverdragna skumsvampar, smakar gott för stunden men bortglömt när en svalt dem. Det händer något med boken när hon börjar få samlagsblödningar, och som jag redan visste så är det ofta ett tecken på cellförändringar orsakade av hpv (humant papillomvirus).
Det är så vanligt att alla som haft sex oftast bär på det och av den anledningen SUPERVIKTIGT att om en bär en fitta alltid gå på de cellprovstagningar som alla av kvinnokön kallas till. Här är det viktigt att påpeka att män med fitta inte få en automatisk kallelse utan själv måste komma ihåg att gå. Men nu ska vi inte gå handlingen i förväg utan Lantz går till gynekologen för ett cellprov och får cykla hem och vänta på provsvar i två veckor. Som hon skriver, man hinner tänka en hel del på två veckor. En av de funderingar som hon delar med sig av är att hon har bth (blygdläpparna åt höger) då hon med en mikrorörelse knycker till höften när hon skall sätta sig på cykelsadeln för att förhindra att blygden lägger sig som en extrasadel över cykelsitsen och lämnar klitoris åt sitt skavande öde. Här måste jag göra en paus för att känna efter om jag är bth eller btv. Konstaterar att jag delar läggning med Annika Lantz. Med den lantziska humorn konstaterar att hon vidare att blygdläpparna precis som brösten, överarmarna och kinderna fått mer häng. Tidigare har de snärtat tillbaka när man drog i dem ungefär som välproducerade gummiband men nu påminner de mer om två tunga draperier på en teater för mogen publik.
Så ringer gynekologen och meddelar att det är cellförändringar, hon får vänta på konisering. Sedan är det väntan igen. Jag känner igen detta från min vän som fick sitt cancerbesked för en relativt kort tid sedan. Hela tiden väntan på provsvar, väntan på operation, väntan på analys, väntan på behandling med cellgifter och så vidare… Tyvärr blir beskedet det samma för Annika Lantz som för min vän, det är cancer. Efter en rad undersökningar, magnetröntgen, PET-CT och annat blir det då dags för strålning och cellgifter. Hon mår tjyvtjockt, har dödsångest och blir totalt slut. Sedan dyker det upp rosa fläckar på trosskyddet och det är tydligen ett tecken på att skamsna cancerceller krupit ur kroppen efter brachybehandlingen.
Helt på köpet får vi ny kunskap för det är som författaren konstaterar att vid ett tillfälle han hon i radioprogrammet Lantz i P4 en tävling om gästerna hade mest kunskap om Jan Guillous Arn-trilogi eller fittan. De tävlande var naturligtvis överlägset mycket bättre på Arn-trilogin. Lantz konstaterar att det var först vid 46 års ålder som hon fick kunskap om att mensblodet inte är ägget utan livmoderslemhinna som stöts ut. Den byggs upp varje månad för att kunna ta emot ett befruktat ägg och när ett befruktat kommer så glider det bara förbi och vad händer frågar Lantz. Lägger kroppen den i en kasse och går till återvinningsstationen och lägger den i containern med texten Färgade slemhinnor? Säljer kroppen slemhinnna på Blocket med löftet ”aldrig använd”? Eller ringer kroppen runt till andra kvinnor i kvarteret och föreslår slemhinneloppis? Nej, inget av detta gör kroppen. Kroppen bryter helt frankt ner den livmoderslemhinna som inte behövs och stöter sedan ut den genom slidan med hjälp av sammandragningar av livmodern! Vilken fantastisk sexualupplysning. Skall spara den här texten för att citera Annika Lantz på min kommande föreläsningar.
Lantz berättar också inledningsvis om det faktum att hon aldrig kunnat använda tampong och säger att det varit skönt om hon kunnat skylla på den icke existerande mödomshinnan men konstaterar sedan Vad hjärnan tror, i slidan bor.* Hon uppfattade sitt kön länge som Hallandsåsen, jo det fanns ett hål men det var något som ingen hade någon avsikt att borra klart. Trots att hon medelst sin finaste bläckpenna med fyra färger gjort ett hål och fått in en tampong under tonåren så vill de inte vara kvar utan kryper ut.
Det går alldeles utmärkt att skriva om ett så allvarligt ämne som att få cancer och genomgå en riktigt tuff behandling med humor. När hon beskriver tarmar som bara vägrar samarbeta och istället inger samma känsla som när någon går bakom en hem från tunnelbanan en mörk kväll. Efter två veckor är ringmuskeln absolut inte någon stark och smidig vävnad utan mer en sårig bollfrans. Sedan är behandlingen klar men inte väntan. Nu är det en ny väntan på nya besked, leva eller långsamt dö?
Det är också en mycket lärorik bok som också tar upp behovet av stavträning i slidan efter en operation. Detta är en viktig del i efterarbetet när någon fått en konstruerad fitta, en sk neovagina. Också cancer gör att slidan drar ihop sig och detta i kombination med att slemhinnorna gnags av skapar behov av stavträning. Här gör hon det igen, behandlar ett mycket viktigt och seriöst område med sin omisskännliga och fantastiska humor då hon jämför stavarna med ett något förstorat Vicks-stift och Godzillas tampong. Efter att hon fått prova den lilla så konstaterar läkaren att hon är ganska rymlig och tar fram den muterade leguanens mensskydd. Hon liknar stavträningen med att idka samlag med en robot som används inom japansk äldrevård. En robot som nu förmodligen serverar en åldrad Kyotobo en härlig sashimi, helt ovetandes om att hens plastballe vilar i den svenska svettiga handen på en något skör tumörfjolla i en av Stockholms förorter.
Hushållsrobotar tar hand om äldre. Foto: Korea Institute of Science and Technology
Jag älskar Annika Lantz fullkomliga frånvaro av rädsla för att skriva om det mest förbjudna som kroppsvätskor och finnar på blygdläpparna. En dag har hon fått en enorm finne på den ena av de yttre blygdläpparna. Det är inte bara så att den känns utan den syns lång väg dessutom. Tidigare kunde finnar mer påminna om små blyga tomtar som gömde sig i snåren av könshår men i och med strålningen har allt könshår bränts bort så att hon mer liknar en västkustsk klipphäll mellan benen. När hon är naken pekar den på mig som ET:s finger när hen ringer hem. Men den här lilla jäveln behöver inget abonnemang för att göra sig påmind. Hon fortsätter med att konstatera samma sak som hon pratade om i sitt sommarprat i radion. Det är en sådan enorm konstruktionsmiss att all den fuktighet som behövts i underlivet under åren i klimakteriet istället sipprar ut ur ansiktet. Slemhinnorna i slidan blir sköra som älvvingar och torra som nosen på en mycket död hund. Det finns en stark hyllning till det fantastiska i att vara mensfri, att slippa PMS och menssmärtor. Det närmaste ägglossning hon kommer nu är när hon försöker få ut ett ägg som klibbat fast i en äggkartong.
Sedan är det då dags för återbesök på Radiumhemmet och besked om tumören försvunnit eller om det finns maligna områden kvar…
Kommer någon att vilja läsa detta medelklassmalande frågar Annika sin redaktör i boken. Mitt svar är att boken är fantastisk, det ger hopp vid en cancerdiagnos men förringar inte den tuffa kamp som en behandling ofta innebär. Som grädde på moset är det en fantastiskt fin skildring av klimakteriet, fittfakta och massor av humor.
Den här texten är tillägnad min vän M!
Boken får fem Godzilla-tamponger av fem möjliga. Ni ser dem inte? Nä, men om ni tittar riktigt noga kan ni eventuellt skymta snöret mellan benen på Godzilla.
*Bondepraktikan kommande, utgåva
Suzann Sexeducator 