Tuktad till frihet

Någon tidning skrev att det gick fort för medierna att förvandla Hans Scheike till en kul normbrytare och smiskauktoritet. Mot denna bakgrund är Magnus Utviks reportagebok Tuktad till frihet viktig. Inledningsvis kommer tanken att det kanske ändå inte är så mycket som skiljer Scheike och hans kvinnor från andra BDSM utövare som gillar att få och ge smisk och pisk. Det Hans Scheike, Agneta Ogebratt och Brita Sylvan berättar om påminner mycket om vad BDSM-utövare generellt vittnar om. Det är inte så ovanligt att upplevelsen av smisk kan vara en omtumlande och dramatisk upplevelse. När kroppen börjar acceptera smärtan övergår detta ofta till en mer njutningsfylld känsla. Det som först kan kännas lite obehagligt övergår till en form av behagligt rus. Efter att ha fått smisk kan en känsla av trygghet och närhet till den som smiskat också uppkomma. Inget märkligt utan en kombination av psykiska och fysiska reaktioner.

Brita säger också vid något tillfälle att en person med intresse för SM vågar leva ut det som inte är ”comme il faut” i samhället och blir därigenom modig och vidsynt och hänvisar till bland annat Femtio nyanser av honom.

Enligt Britta har kollektivet en mission att sprida nyttan av smisk. De vill få vanliga människor att pröva på. De tror att smisk kan vara räddningen för många relationer. De menar dessutom att det är förlösande för mannen att ge kvinnan smisk och förlösande för kvinnan att få ta emot.

Det är skillnad på kvinnor och män. Män styr alltid och det är så det ska vara. Det är så tråkigt att i vår kultur att man inte kan ta det. Men att mannen styr innebär inte att jag utplånas. Jag fullkomnas säger Brita.

Varken Brita, Scheike eller Agneta vill koppla ihop smisk och sexualitet. Smisk är terapi och avslappning. Samtidigt säger Scheike att det finns en sexuell laddning i smisket men att den är underordnad.

Nu har jag under mina år som kurator för våldsutsatta kvinnor träffat en kvinna som varit hos Scheike och kvinnorna och utstått de mest utstuderade sexuella övergrepp jag hört talas om, inte de grövsta men absolut de mest utstuderade.

Efter hand får vi som läsare också mer och mer kunskap om sekten och vittnesbörden från bland annat Moa som vistats hos Scheike och Co under tiden hon är 8-13 år gör att det inte går att tolka delar av deras verksamhet som något annat än systematiska sexuella övergrepp mot barn. De utövar en rad lydnadslekar med barnen som tvingas gå omkring i hundkoppel, bli smiskade både som en bestraffning men också utifrån en tanke om att det gör dem gott, stå i skamvrån och utföra oralsex på Hans Scheike. Både tingsrätt och hovrätten anser att Moa har full trovärdighet. Utvik ber också psykoterapeuten Börje Svensson att läsa underlagen och även han menar att flickans uppgifter är mycket trovärdiga.

I slutet av 1980-talet döms gruppen till fängelse men släpper aldrig kontakten med varandra utan återförenas efter avtjänade straff.

Hans Scheike dömdes i tingsrätten till åtta års fängelse för misshandel, grov misshandel, olaga tvång, otukt med barn (grovt brott), sexuellt ofredande. Svea Hovrätt sänkte sedan straffet till sex år.

Brita Sylvan dömdes till 18 månaders fängelse för misshandel, olaga tvång, medhjälp till sexuellt tvång, sexuellt ofredande.

Agneta Ogebratt dömdes till åtta månaders fängelse för misshandel, olaga tvång, sexuellt ofredande.

Hélène Bengtsson dömdes till sex månaders fängelse för olaga tvång, medhjälp till sexuellt tvång.

Bild från Expressen

Utvik tar även upp det faktum att kvinnorna i media behandlats som om de vore hjärntvättade av Scheike och oskyldiga, detta raseras av boken som visar att även kvinnorna varit aktiva i de sexuella övergreppen mot barnen. Han kritiserar också att medierapporteringen om sekten med tiden ändrade  karaktär till att framställa Scheike och hans kvinnor som tämligen harmlösa.

De som dömdes hävdar själva att de utsatts för en häxprocess och liknelserna med Thomas Quick nämns. Här finns dock en mycket riklig dokumentation i form av vittnesbörd från utsatta, fotografier och texter.

Magnus Utvik har lagt mycket tid och engagemang på att intervjua Hans Scheike, Agneta och Brita, personer som bott tillsammans med dem i kollektivet, barn och ungdomar som varit utsatta på ridläger och i andra sammanhang, vänner till gruppen och experter. Utvik driver tesen att gruppen utgör en sekt och underbygger denna med en rad fakta. Detta förnekas naturligtvis av gruppen själva.

Det är tydligt att Scheike, Brita och Agneta även har sina anhängare.  Advokat Pelle Svensson skriver i förordet till Brita Sylvans bok Jordbävningen, 1991: ”Om det i varje man fanns en liten Scheike så skulle våra kvinnor blir så mycket gladare. Mindre självmord och mindre skilsmässor, nakna och lyckliga barn och ett lyckligare liv. Jag avslutar förordet med att säga: Frige Scheike nu!” Andra som nämns som gruppens vänner i boken är bland annat  Jorma som varje år arrangerar den fina utställningen, erotik i trädgården.

Boken visar tydligt svårigheterna med att inte kasta ut barnet med badvattnet men samtidigt ta avstånd från sexualbrott mot minderåriga och manipulativa strategier i sexualitetens och njutningens namn även mot vuxna.

Under Livslust Sweden driver de tre ett företag där det säljs smiskfilmer, bilder ritade av Brita Sylwan och där kan vi också läsa deras egna röster om mediabevakningen och allt som inträffat.

#blogg100, dag 43.

Fifty Shades of Scheike

Vem kan motstå en titel med namnen Fifty Shades of Scheike? Åsa Linderborg i samtal med  Carl-Michael Edenborg om den erotiska litteraturen. Titeln anspelar på den moraliska storm som kom efter att Hans Scheike bedrivit risterapi men att få reagerar med moralisk indignation på att Mr Grey förför en oskuld. Bägge är helt överens om att Fifty Shades är skitlitteratur och Edenborg menar att det är reaktionär och mest påminner om en Harleiquinroman. Linderborg dristar sig till och med att säga att den är en av de dåligaste böcker hon har läst. Han framhåller att det finns en osund fixering av oskulder i litteraturen. Den berättigade frågan är varför författare inte vågar experimentera lite mer.

Trots att Fifty Shades är skit så håller de både med om att det ändå är häftigt att en erotisk bok fått ett sådant genomslag och Edenborg berättar om hur att sett en 70-årig kvinna och ligga och sola vid poolen läsandes Fifty Shades – då har den ändå gjort erotiken lite mer rumsren.

Det viktigaste i den erotiska litteraturen är att ordet blir kött säger Edenborg och att det blir fysiskt påtagligt. Den stora saken med erotisk litteratur är att den erbjuder dig att gå in och njuta av saker som du aldrig kan realisera i verkligheten. Du kan uppleva upphetsning genom ett främmande subjekts njutning.

Moraliserar kvinnorörelsen för mycket på porr frågar Åsa Linderborg. Kvinnorörelsen är splittrad säger Edenborg och konstaterar att kvinnors porrsurfande har stigit i höjden. Själv är han kritisk mot mycket av dagens pornografi vilket han utvecklat i en av de bästa skrifter som finns runt porr, det parapornografiska manifestet vilket är en uppgörelse med såväl  pornografin och antipornografin.

Edenborg pratar sig istället för erotikens kiosklitteratur sig varm om den klassiska erotiska litteraturen. Hans förlag Vertigo har bland annat specialiserat sin utgivning på erotiska klassiker och mästerverk.

Efter avslutat samtal tar jag följe med herr Edenborg till Vertigos monter och gör en intervju med både hans medarbetare och honom själv. Blogg om detta kommer senare.