Sex mellan två män bortanför klichéerna.

Caspar och David träffas på resecentrum på väg och ifrån olika ställen. Som magneter dras de till varandra och inleder en relation som får dem att pröva och ifrågasätta sina ideal och bakgrund. David flyttar in till Caspar och de blir pojkvänner i en vecka på prov för att se hur det känns. Efter en vecka ska relationen utvärderas. Det blir händelserik vecka framförallt inom de själva och i relation till omgivningen. De har helt olika bakgrund och även olika sexuell läggning vilket leder fram till konflikter som måste hanteras.

Det här är en bok av någon som älskar språk och skrivande. Den skulle däremot behöva en bättre redigering. Många gånger glimmar det till av språkliga och formuleringsmässiga guldkorn. Beskrivningen av en kvinna är en av mina favoriter;

Bakom honom kommer en kvinna med en brun Lilla My-tofs och en tunika vars mönster är en blandning mellan ett Rorscharchtest, utspilld juice och barnteckning.

Boken är skriven av Emil Åkerö, kulturvetare som inriktar sig speciellt HBTQ-frågor. Jag har träffat Emil i en rad sammanhang och det är sällan en författare lyckas fånga sin egen personlighet i så tydliga glimtar som i denna bok.

Frihet eller trygg tvåsamhet? I alla förhållanden gäller det att hitta en balans däremellan. Oftast så sker det förälskelsen klingat av men den finns hos Caspar och David från början. Det här är en svår balansgång som nästan alla brottas med, Hur mycket närhet ska det finnas och hur mycket avstånd? Det är två grundläggande mänskliga behov som båda behöver få utrymme. Balansgången i relationen finns som en röd tråd genom hela boken.

Längre än så kommer han inte för David snyftar inte längre utan gråter så att salta tårar droppar nedför Caspars bröst och mage.

Det här är en ovanlig bok då den inte lever upp till de vanliga stereotypa bilderna av vare sig maskulina eller fjolliga bögar. Caspar och David får vara primärt människor utanför stereotypa genusgestaltningar. Det finns scener i boken som är så välkomna i konstrast till konstruktionen av bögar som översexualiserade karikatyrer som ständigt lever sitt sexuellt utsvävande liv.

Sträcker sig mot skrevet, knäpper upp knappen, drar i dragkedjan, det är slakt innanför, tröttheten går genom kroppen, som en strömlinje. Han tar tag i Davids hand.
”David jag tror inte att det här funkar just nu. Jag är ledsen.”

I en heteronormativ värld brottas killarna även med att få epitetet bög klistrad på sin existens. Vad betyder det? När blir det en trång föreställning att leva upp till, en slags färdigstöpt form som en alltid måste förhålla sig till?

Helst vill han vända sig bort, eller säga att han är Davids kusin, för att slippa konfronteras med att behöva vara ”bögen” igen. Istället för att vara Caspar som är ihop med David är han bögen som har bögsex med en annan bög.

Män gestaltar ofta sin maskulinitet i grupp. Socialiseringsprocesserna präglas ofta av en tvingande heterosexualitet och när män är bögar blir det ännu viktigare att de är manliga män och riktiga bögar det vill säga inga fjollor. Sexism och ett avståndstagande från kvinnor i allmänhet och fittor i synnerhet är inte ovanligt när man umgås i vissa grupper av homosexuella män. I boken protesterar Caspar mot både synen på bögar men också mot obegripligheten i att förstå de kvinnliga genitalierna. Han hävdar tvärtom att det är mäns ansvar att hitta en karta för att hitta klitoris. Detta trots att precis innan ändå sagt att han aldrig varit med en kvinna

”Och du är medveten om att abara för att man är två killar så betyder inte det att man bara har sex hela tiden, eller hur?” Caspar plockar upp allvarlighetstråden, låter dem inte skämta bort det. Det sticker i honom, sticker av alla tillfällen då han behövt förklara och förklara och förklara för de toleranta heterosarna som vill väl  och vars skämt är en initieringsrit i en manlighet han inte vill tillhöra.

Om det är en mycket lyckad problematisering av stereotypa genus och sexualitetsmönster är det dock en stereotyp uppvisning av ett möte mellan två killar från helt olika klassbakgrund. Jag som vanligtvis slukar böcker där jag kan identifiera mig i en klassresa från arbetarklass till medelklass så blir det för mycket av det goda till slut. Det blir alltför tröttsamt ensidiga upprepningar även om jag fnissar förtjust i att jag emellanåt hör ekot av författaren själv mästra någon som inte riktigt har samma intelektuella kapacitet.

David ger Caspar en komplimang;
”Ja, som Manet eller Monet eller vad han nu heter.”
”Nu är det ju rätt stor skillnad på Éduoard Manet och Claude Monet, Monet är ju impressionist till att börja med och jag vet inte riktigt om jag vill bli jämförd med några oskarpa näckrosor”

Jag älskar bokens skildringar av de sexuella mötena. Det blir hett och naket. Ett citat kommer jag att använda i kommande föreläsningar för det beskriver sexualitetens komplexitet på ett fantastiskt sätt.

Suga av någon gör man rätt enkelt, det kan vara en snabbt avklarad affär eller ett konststycke i flera akter. Det kan vara en vedergällning med en axelryckning eller ett passionerat sätt att säga det som inte munnen inte förmår att formulera med ord. Sex kan vara komplicerat, lidelsefullt eller bara en känslomässig uttömning och behöver inte vara mer än vad man gör det till.

Boken andra stora tillgång är en levande interaktion mellan två homosexuella (män)niskor som försöker hitta fram till en gemensam relation. Det blir så tydligt med svårigheterna i relationsskapande där vi upprepar många av våra tidiga beteendemönster, vill ha trygghet och frihet, utrymme och vara behövd. Därtill har vi hela det individualistiska och postmoderna samhället att förhålla oss till. Mitt i allt detta uppstår kärlek, konstruktion eller inte. När den finns där måste vi oss förhålla oss till det och se om där finns något bortom förälskelsen.

Caspar känner sig mer naken och utlämnad än vanligt, han har legat med fler killar än vad han kan vågar räkna till. Även om detta är en väldigt enkel rutin som han har genomgått och genomlidit med att för många män och killar än vad han vågar räkna till och trots att det knappt ens är sex ur hans eget och många andra bögars penetrationsfixerade normativa tänkande där tre-stegs-raketen med ”hand-oralt-analt” känns som en inlärd och utlärd läxa i form av korvstoppning, så känner han för första gången rodnad på sina kinder. Han skäms inte, men det känns som att det finns mer substans i deras enkla rörelser än vad det någonsin har funnits i alla dessa både knapplösa och namnlösa knull han haft men inte minns. 

Boken rekommenderas varmt!

 

Du, bara – en ungdomsbok med fantastiska sexscener

Du, bara är en fantastisk ungdomsbok om den sextonårige John, relationen till hans första kärlek, kompisen och syrran. Det är en mycket fin skildring av en kärleksrelation och vacker historia om vänskap. Den är utgiven i maj, 2016 på Rabén & Sjögren.

Anna Ahlund som skrivit boken var med på samma seminarium som Sara Lövestam och Sebastian Lönnlöv om HBTQ i ungdomslitteraturen på Stockholm Pride.

Sara Lövestam, Anna Ahlund och Sebastian Lönnlöv pratar om HBTQ i ungdomslitteraturen

Du, bara handlar om John och hans syster Caroline som är ensamma hemma i bostaden i Uppsala under sommaren när föräldrarna är borta på annat. Syrran träffar en kille, Frank som John också blir huvudlöst förälskad i. Det är komplicerat men John besöker honom i pappershandeln där han jobbar. Han står vid disken och viker papperstranor och lyssnar på Nick Drake.

Jag älskar Anna Ahlunds sexskildringar. Hon berättar i seminariet att hon gillade Sara Lövestams ungdomsböcker men saknar sexskildringar. Till skillnad från Sara skriver Anna gärna om sex och det får gärna sträcka sig över flera sidor. Hennes sexscener är heta och inte det minsta stereotypa. Hon är ett föredöme vad gäller att skriva om sex och kan lyftas fram som en förebild i skrivarkurser i erotik. Vid ett tillfälle kan inte John somna och vet grej som brukar fungera. En beskrivning av ett onanitillfälle som sträcker sig över flera sidor börjar såhär: Jag flyttar ner handen mot mitt skrev. Det börjar susa långt ner i magen redan innan jag hunnit fram, och när jag nuddar kukens mjuka hud med pekfingret rycker den till. Jag smeker långsamt fram och tillbaka, väcker den, lägger fingrarna runt den och känner hur den växer i min hand. Det gör mig kåt.

En av Annas stora förebilder och inspirationsromaner är Spela roll av min kära kollega Hans Olsson.

Hon säger att hon älskar den boken då den präglas av kropp och svett och det lilla universumet. Det finns dessutom en referens i hennes bok till Spela roll. Annars är Annas favoritförfattare David Levithan och hon rekommenderar även Kristoffer Folkehammars böcker och specifikt Magisterlekarna

Nu skriver Anna på boken Saker ingen ser och den kommer ut på Rabén & Sjögren nästa sommar. I den får vi följa sex personer under ett år på gymnasiet.

Av en slump kom jag till boktältet när Anna satt där och signerade och då ville jag naturligtvis köpa den av henne.

Anna Ahlund och jag på Stockholm Pride

Moderator för seminariet på Pride var Sebastian Lönnlöv. Han har skrivit en av de böcker som är mycket vällästa hemma i min bokhylla. Det handlar om boken HBTQ, böcker bortom normen utgiven på BTJ förlag. Den var en skattkista när jag jobbade på RFSL och utbildade bibliotek i samband med hbtq-certifieringar. Upptäckte till min glädje att han också bokbloggar under Tekoppens tankar.

Detta blogginlägg innehåller inte mindre än fyra bra lästips;

Du, bara av Anna Ahlund

Spela roll av Hans Olsson.

Magisterlekarna av Kristofer Folkehammar

HBTQ, böcker bortom normen av Sebastian Lönnlöv

 

CENSUR

Jag står ensam på Leslie-Lohman Museum of Gay and Lesbian Art. Det är bara jag och personalen som finns på stället. Går nästan omedelbart fram till Andres Serranos stora fotografier och ser hur vandaliserade de är. Börjar gråta.

Min bild av tavlan

Museets bild av skadan.

Läser texten bredvid tavlan; In 2007, in a spectacular performance of terror and vandalism, four masked men stormed the Kulturen Gallery in Lund, Sweden and used axes and crowbars to destroy Andres Serrano’s photographic series A History of Sex. They smashed $200,000 worth of photographs while shouting expletives and, ”We don’t support this” in Swedish. The vandals, whom local authorities believed to be part of a Neo-Nazi organization, left behind leaflets reading, ”Against decadence and for a healthier culture.” No arrests were made. Two of the pieces shown here were the ones damaged in Sweden.

Leslie-Lohman Museum of Gay and Lesbian Art har en utställning om censur.

Utställningen är inte stor men så oerhört stark.

I början av 2001 upptäckte bibliotekarierna på ett av San Franciscos bibliotek att någon karvat i böcker med något vasst föremål samt att en del böcker gömts undan. Mer än 600 böcker som hade LHBTQ och feministiskt tema hade förstörts. Biblioteket började se detta som hatbrott. James Van Buskirk, en av bibliotekarierna började skicka de förstörda böcker till konstnärer runt om i landet för att de skulle kunna göra konst av dem istället. På så sätt blev de vandaliserade böckerna förvandlade till något kreativt.

Hammond “repurposed” two damaged books, one of which was A Queer Reader: 2500 Years of Male Homosexuality. It was an anthology of writings by gay male authors. The original cover included Pierre et Gilles’s photograph Le Marin (The Sailor). Hammond made a digitized print of the damaged cover without the subtitle or the editor’s name to bring attention to the removal of the sailor’s eyes, a violent act of extraction that evoked the mythological theme of blinding and the psychoanalytic symbol of sexual mutilation.

Jag har tidigare skrivit om konstnären Zanele Muholi som under många år dokumenterat afrikanska HBTQ-communitys. Hon har blivit en ambassadör för motstånd mot den retoriska uppfattningen homosexualitet är ”un-African” eller en produkt från Väst. Under några år var jag med och jobbade med ett International Trainee Project på RFSL och fick då höra att denna myt lever och frodas.

In April 2012, thieves broke into Muholi’s Cape Town apartment stealing nothing but her archives of photography, video, interviews, and camera equipment. Muholi believes the theft was a targeted hate crime. Little has been done to retrieve her works. In the wake of the theft, Palm Wine, a Nigerian LGBTQ community group, started an Indiegogo campaign to replace her lost equipment. Despite the attempt to censor Muholi’s work and cease her efforts to preserve and make visible LGBTQ African history, Muholi and her team continue to produce positive imagery of African queer experience.

2012 öppnades utställningen Aykiri på Izmir Art Center i Turkiet. Tjänstemän från kommunen kom då och tog bort dessa tre fotografier. Konstnärerna ville starta en politisk debatt runt kvinnors skyldighet/rätt att bära slöja, eller inte, och framtiden för HBTQ-rättigheter.

Det fanns många fler konstverk som genomgått censur.  För mig personligen blev detta en stark påminnelse om att vi inte kan ta några rättigheter för självklara och att bakom den moraliska fasaden finns ofta något betyder farligare vilket gäller att genomskåda.

Dagen efter gick vi till Stonewall Inn som brukar kallas för den moderna HBTQ-rörelsens vagga. Stonewall-upproret ägde rum i stadsdelen Greenwich Village New York, den 28 juni 1969.

Myten runt detta säger att rasande transor till motattack mot polisen när de inte fick vara ifred med sin sorg över gayikonen Judy Garland som begravts samma dag. Det finns troligen någon sanning i detta men kan vara en stor överdrift.

Upproret har i alla fall fått sitt namn efter nattklubben och baren Stonewall Inn  Stället drevs som en privatklubb, fast vem som helst fick bli medlem mot ett inträde på tre dollar. Stonewall Inn drog till sig gatukids, lesbianer och hippies i unisexkläder likaväl som galadrottningar.

Polischefen valde att slå när fredag blivit lördagen den 28 juni. Polisen grep bartendern, dörrvakten och några av gästerna och övriga uppmanades lämna stället. Ute på gatan växte folksamlingen, men stämningen var inte hotfull. Allt urartade dock när polisen skulle föra bort de gripna. Person började kasta saker mot poliserna och de var tvungna att barrikadera sig med dragna vapen inne i baren. Den uppretade mobben hann smasha entrédörren med en uppryckt parkeringsmätare och sätta eld på stället innan förstärkning anlände och skingrade massan. Kvällen efter drabbade polisen samman med invånare i Greenwich Village, som satte eld på soptunnor och skrek slagord som ”Gay Power” och ”Befria Christopher Street”.

Hur det än är med historien så ses den som en viktig plats och jag kände sådan enorm tacksamhet till alla som kämpat för HBTQ-personers rättigheter över världen och för alla oss som fortsätter att bedriva kampen för alla människors lika rättigheter.

Jag och min fru Lotta framför Stonewall Inn.

Källor;

https://www.leslielohman.org/exhibitions/2015/irreverent/irreverent.html

http://www.rfsl.se/?p=431

Inlägg i en debatt som försvarar heteronormen och dess konsekvenser.

Jag reagerar kraftfullt på en debattartikel i den kristna tidningen Dagen. Varför väljer jag att lägga mig i en debattartikeln från Dagen? Jo därför att artikelförfattaren har försökt att formulera en argumentation som kan fungera också i relation till dem som inte har Bibeln som auktoritet. Som teolog med inriktning på etik i allmänhet och sexualetik i synnerhet blir det intressant.

Olof Edsinger bland annat skriver heteronormen är viktig att bevara ur ett identitetsperspektiv. I dagsläget är det en förhållandevis låg andel av befolkningen som betecknar sig som HBTQ. Därmed är det också få som behöver genomgå den identitetskris som många HBTQ-personer har vittnat om i samband med sin uppväxt. Men i det normkritiska paradigm som nu råder riskerar denna typ av brottning med den egna identiteten och sexualiteten att föras över på betydligt större grupper – något som jag menar är djupt olyckligt.

Normkritik är ett sätt att arbeta för ökad rättvisa. Det gäller att sätta fokus på makten och ifrågasätta. Med hjälp av ett normkritiskt perspektiv kan vi få syn på, och förändra, begränsande strukturer och normer. Med en normkritisk pedagogik kan vi synliggöra det normsystem som ger upphov till utsatthet. Genom att göra normen, dess gränser och makt synliga så blir det möjligt att förstå hur inneslutande och uteslutande processer fungerar för att inkludera snarare än att exkludera i olika sammanhang.

Vad betecknar Edsinger som låg del av befolkningen? Andelen som definierar sig som homosexuell, bisexuell, transperson eller queer är en relativt stor del av befolkningen. Dessutom är de en grupp som under lång tid har åsidosatts i samhället, marginaliserats och exkluderats från ett fullvärdigt deltagande. Det är skrämmande hur en person så uppenbart kan förneka och förringa heteronormens konsekvenser för dem som inte följer den. HBTQ-personer utsätts dagligen för mobbning, trakasserier och hat, de blir ifrågasatta av sin omgivning och av sig själva. Heteronormen får en direkt konsekvens för hälsan. Av de homo- och bisexuella i åldern 16-29 år har 49 procent av kvinnorna och 42 procent av männen någon gång haft självmordstankar, var fjärde kvinna och elva procent av männen har försökt ta sitt liv. Den psykiska hälsan är väsentligt bättre bland heterosexuella. Bland unga transpersoner är det ännu fler som mår dåligt. För transpersoner i åldern 16-29 så har 65 procent haft självmordstankar och 27 procent har försökt att ta sitt liv. Istället för att värna en exkluderande norm och ordning måste alla samhälleliga instanser få bättre verktyg att ifrågasätta heteronormen. Detta behöver börja redan på dagis och fortgå ända in i geriatrik och på äldreboenden. Hela samhället behöver mer kunskap i HBTQ-frågor.

Ingen människa ska behöva må dåligt över sin sexualitet eller könsidentitet. För att uppnå det måste heteronormen ständigt ifrågasättas. Det är allas ansvar.

Edsinger fortsätter; alla som känner mig vet samtidigt att jag är väl medveten om behovet av en apologetik som kan fungera också i relation till människor som inte tror. Som avslutning vill jag därför göra en kort ansats till sådan, kopplat till den här aktuella frågan.
Jag tror att det finns en skapelseordning som gör gällande att manligt och kvinnligt kompletterar varandra. Det är också bara manligt och kvinnligt i sexuell förening som kan ge upphov till nytt liv. Den så kallade heteronormen svarar därmed mot ett djupt biologiskt, psykologiskt och socialt mönster som i grunden har väldigt lite med religiös tro att göra – samtidigt som den ändamålsenlighet som skapelsen uppvisar är ett viktigt indicium på att det verkligen finns en Skapare (jämför Romarbrevet 1:18-28).

I en analys av texten går att se att Edsinger använder begreppen manligt och kvinnligt vilket han antagligen menar att är i direkt överensstämmelse med ursprungligt biologiskt kön. Han utgår således från en uppfattning om två stabila isärhållna kön, en uppfattning som idag problematiseras allt mer. Denna syn är en konsekvens av en okritisk syn på genderstereotyper. Våra sociala mönster präglas mer av social inlärning än av genitaliernas konstruktion. Könet sitter inte främst i våra genitalier utan mellan öronen. Genom att hävda att utgångspunkten är det faktum att enbart manligt och kvinnligt kan ge upphov till nytt liv sätts likhetstecken mellan sperma som något manligt och ägg som något kvinnligt och därmed befästs en ensidigt biologistisk grundsyn utan hänsyn till människors egen definition av sig själva och sina kroppar. Heteronormen bygger på en biologisk grundsyn även om denna också äger en större komplexitet än vad som framhålls. Heteronormen har konstruerat psykologiska och sociala mönster som nu är stadda i förändring då de visar sig bygga på en många gånger fördomsfull och icke vetenskaplig grund. Uppfattningen av att manligt och kvinnligt skulle fungera som ett slags Ying och Yang är inte längre en en förankrad kunskap i samhället.

 För vårt samhälle borde det vara viktigt att framhålla äktenskapets särställning som ett förbund mellan man och kvinna, inte främst för att bekräfta parternas kärlek till varandra utan för att skydda den enda sexuella förening som ligger till grund för samhällets fortbestånd.

Varför finns behovet att skydda en sexuell förening som ligger till grund för samhällets fortbestånd? Utvecklingen har gått vidare och visar på att många barn idag blir till utan regelrätta samlag. Det kan knappast heller vara så att det är nödvändigt för samhällets nativitet. Idag är det tillåtet för samkönade par med insemination, ensamstående och samkönade par kan adoptera. De flesta barn blir inte heller till inom äktenskapet. Den äldre formen av pliktetisk sexualmoral har förlorat sin betydelse, det vi idag behöver är en form av sexualetik som fokuserar mer på viktiga värden och sätter kärleksbudet i centrum. Trohet och ansvar, att hjälpa och stödja varandra, att leva i ömsesidighet och öppenhet, att inte skada varandra eller utnyttja varandra är betydligt viktigare värden.

Ilska, glädje och frustration på Nordiskt Forum

Hemma igen. Det har varit otroligt intensiva dagar på Nordiskt Forum och Feministfestivalen. Fantastiskt bra och otroligt frustrerande i en salig röra. Jag hade inte trott att jag skulle komma hem med så många frustrationer och behov av att diskutera frågor vidare men inte heller att jag skulle känna mig fylld av energi och ny kämpaglöd. Glädjer mig åt att jag sitter med en bunt nya visitkort från viktiga kontakter och att jag diskuterat och debatterat viktiga frågor. Är också glad över att kunnat möta så många professionella och andra intresserade och kunnat prata om HBTQ-frågor i RFSLs monter. Ibland kändes det som en var i ett lite utvidgat vardagsrum på cocktailparty där många i mitt nätverk som jag tycket väldigt mycket om också befann sig och minglade runt.

Jag skulle önska en lite större ödmjukhet i vissa frågor. Varför är så många så rädda över frågors komplexitet. Varför finns en så stark längtan efter att frågor skall vara svarta eller vita när det mest i tillvaron är olika nyanser av grått.

Inser att en vinner mycket fler poänger i debatter och synliggörs i media med snabba förenklingar än med svar som innebär att frågan äger en komplexitet. Fyra av mina hjärtefrågor är komplexa och mångfacetterade, både frågan om pornografi, surrogatmödraskap, våld i nära relationer och sex mot ersättning. Det finns människor som utnyttjas och far illa på dessa områden men kvinnor måste ha rätten och förtroendet att själv fatta beslut om sina kroppar. I dagsläget finns det många aktuella frågor som handlar om rätten att bestämma över sin egen kropp.

Abortfrågan är en av dessa. I delar av Europa så ifrågasätts denna rätt på ett skrämmande sätt. Även i Sverige finns politiska krafter som vill sänka abortgränsen.

Surrogatmödraskap är en annan het potatis. Igår var jag på en debatt som inte alls var en debatt utan ett tämligen ensidigt och förenklat samtal runt frågan. Kvinnolobbyn stod som arrangör och ville inte ha några oliktänkande med. En känd svensk debattör, Kajsa Ekis Ekman vräkte ur sig ett strukturellt förakt för kvinnor som valt att bli surrogatmödrar. Hon menade att surrogatmödraskap är den nya prostitutionen – en reproduktiv prostitution. Surrogatmödraskap gör kvinnans kropp till en behållare. Altruistisk surrogatmödraskap är en chimär. Kvinnor blir avelskossa till männen. Dessutom menade hon att det är de välbeställda människorna som är vana att få som de vill, som skaffar barn genom surrogatmödraskap. Hon pekade ut HBTQ-rörelsen som en av de drivande i frågan, specifikt RFSL och vår förbundsordförande (som inte var på plats) på ett fult sätt. Jag blir arg över hur någon kan kalla kvinnor för avelskossor, behållare och och prostituerade.

Mia Fahlén, läkare och kirurg pratade om hur farligt det är med en graviditet och om alla de graviditet och förlossningskomplikationer som kan följa för den gravida kvinnan. Mycket märkligt att en otroligt viktig fråga lyfts i relation till surrogatmödraskap och inte alla kvinnors rätt att få adekvat hjälp efter graviditet och förlossning. Dessutom sade hon att det  kanske värt om man får ett barn själv men att detta kan man aldrig utsätta någon för i ens ställe. Den blivande surrogatmodern har inte rätten att bestämma över sin egen livmoder och sin egen kropp med andra ord.

Johanna Gondouin, forskare var den som gav en lite mer nyanserad infallsvinkel. Även hon inledde dock med att påpeka att RFSL har varit väldigt drivande och att frågan görs till en fråga om samkönade par (mäns) rätt till barn. Hennes forskning är också starkt kopplad till hbtq och hon menar att det måste kopplas mer till intersektionellt perspektiv. Indiska kvinnor ställs mot vita homosexuella män vilket också är en förenkling som skapar en polarisering. Hon påpekar dock att vi måste se på rasifierade kroppar i ett globalt perspektiv.

Detta handlar också till stor del om global ekonomisk orättvisa och det kommer vid dock inte tillrätta med genom att förbjuda surrogatmödraskap.

RFSL har inte involverats för att diskutera hbtq-frågor och dessutom var kostnaderna för att arrangera seminarier otroligt dyra. Det var tur att vi till sist fick möjlighet att hyra in oss i en monter men vi var inte inbjudna officiellt.

Mycket av debatterna och plakaten i montrarna handlade om pornografi. Här tror jag att förenklingarna och sexualitetsskräcken firade sina största triumfer. Det är sällan som jag diskuterat med så många personer som tror sig kunna så mycket utan att egentlig ha kunskap utan mest känslomässiga argument. Här fanns åsikter om att feministisk porr är ett nytt uttryck för att lansera och legitimera pornografi och prostitution. Ilskan över att det kommit en ny vetenskaplig tidskrift om Porn Studies var kraftfull. Sedan besöktes Nordiskt Forum av ikonen Catharine MacKinnon. Det var häftigt att se henne IRL och dessutom så råkade jag helt ofrivilligt att trampa på hennes byxben när vi åkte samma Pågatåg mot Malmö C.

Jag har dock alltid varit kritisk till hennes inställning till pornografi och så även idag när Tiina Rosenberg verkligen klämde henne på pulsen i en rad viktiga frågor. Även hon fördömer den feministiska porren då hon menar att den bara kommer att locka de heterosexuella männen. Alla sexuella bilder på kvinnor objektifierar. Hon menade att när två personer är tillsammans sexuellt så kan detta aldrig delas så någon annan kan uppfatta känslan eller närheten. Sexuella bilder kan aldrig vara publika. Mycket märkligt påstående, då skulle vi aldrig kunna skapa några gestaltningar av någon känsla. Jag hade en het men rolig diskussion (åtminstone tyckte jag det) med en kvinna som ansåg att all porr per definition är mäns våld mot kvinnor. Alla som på något sätt försvarar feministisk porr är antingen oerhört naiva eller cyniska menade hon.

Lita på att alla kvinnor kan fatta de rätta moraliska besluten om sina egna kroppar.

Jag tycker att frågan om våld mot kvinnor är en otroligt viktig fråga, men vilka kvinnor fanns representerade? Det fanns inte många röster som lyfte fram lesbiska och bisexuella kvinnors rättigheter. Ännu färre talade om transkvinnor och transpersoners rätt till hälsa.

Sammantaget så saknade jag samtalen och monterinnehåll om den goda sexualiteten som en frigörande och fantastisk kraft i människors liv. Jag saknade att starka kvinnor som vet vad de vill sexuellt och ser till att få det tog plats. Kvinnors förmåga till orgasm i de heterosexuella samlivet vet vi genom forskning är mycket mindre än männens. Hur skall kvinnor kunna bejaka sin sexualitet ännu mer?  Vem vill driva de frågorna?  Att så genomgående enbart lyfta fram kvinnor som offer för våld, prostitution och pornografi gör något med bilden av kvinnor. Vi kommer aldrig att få makten, den måste erövras, även på det sexuella området! Ja, vi lever i en strukturell könsmaktsordning men vi är fan i mig inte bara några offer, kvinnor är snälla, elaka, kåta, arga, våldsamma, hämndlystna, maktgalna och alldeles alldeles underbara, som människor i allmänhet.

#nf2014

 

 

 

 

Ursula, den lesbiska björnen

I förra veckan berättade en bekant till mig att han varit på ett björn-event där det fanns en skylt med olika björnidentiteter, däribland Ursula. Jag hade tidigare aldrig hört talas om kvinnliga björnar och blev genast nyfiken.

Björnar är en traditionell del av hbtq-communityn. Homo- och bisexuella män som inte känner sig hemma i den traditionella bögvärlden har skapat en egen subkultur där deras ideal är så kallat naturligt maskulina och kan med fördel gärna vara stora, håriga och/eller skäggiga. Björnföreningar är ofta sociala mötesplatser för män. I Sverige finns bland annat Viking Bears. Genom föreningen har en också möjlighet till internationella björnkontakter. Björnar finns över stora delar av västvärlden och går att hitta via speciella kartor. En internationell gemensam symbol är björnflaggan som har sju horisontella ränder, uppifrån och ner i färgerna brunt, rödbrunt, gult, beige, vitt, grått och svart, samt ett björntassavtryck i svart i övre hörnet mot flaggstången.

Tillbaka till fenomenet Ursula, vilket jag började att googla på. Funderade om det var ett lokalt påhitt men inte då. Det finns gott om lesbiska björnar eller Ursulas. Läser att de flesta lesbiska björnar är butch, lite större och kraftigt byggda, ibland längre än genomsnittet. Liksom sina homosexuella manliga kolleger som tenderar de att vara håriga och kvinnliga björnar rakar inte sina ben och armhålor. De ses vanligen i jeans eller läder.
Att vara en björn innebär att vara bekväm i jeans och mina stövlar och att vara bekväm med min stora björn kropp säger en kvinna vid namn Rob Sweeney som identifierar sig som grrrl björn i en intervju på nätet.

Genom min nyfikenhet och Google hittar jag till slut en spansk björnförening för kvinnor, RED SOCIAL PARA URSULAS (OSAS LESBIANAS) / SOCIALNETWORK FOR BEAR GIRLS. De har till och med en fanpage på Facebook som 4313 personer gillar. I en text på den spanska sidan finns en person som skriver om hur hon avundas de tjocka håriga männen som visar upp sig utan skam, och uttrycker den speciella estetik som björnar har i Pride paraden. Hon undrar varför de kvinnliga björnarna inte tar samma plats, visar upp sig för världen och är lika stolta över sin storlek som de manliga björnarn. Ursula-rörelsen föddes som ett svar på samhället som under århundraden präglats av mode och skönhetsstereotyper. Det finns fortfarande en viss osynlighet i gruppen och vissa drar sig för att visa sig och vara öppna offentligt. På en några barer i stadsdel i Madrid träffas dessa beargrrrls och jag vill genast åka dit och undersöka fenomenet närmare.

Varför heter de Ursula? Jo, namnet Ursula har sitt ursprung i latinet där ”ursus” betyder ”björn”. Ursula är den feminina formen och har tolkats ”björnhonan”. Namnet är känt i Sverige sedan medeltiden.

 

Vet ni vad en faghag till björnar kallas? Guldlock naturligtvis! Så roligt och helt seriöst!

#blogg100, dag 24.