Kinsey, Hite och Sörensdotter – viktiga röster som måste bli hörda!

Alfred Kinsey kom 1953 kom med en rapport om kvinnans sexuella beteende. Han menade att kvinnans sexuella reaktion varken var mer långsam eller mindre häftig än mannens. Han skrev dessutom att homosexuella kvinnor nådde orgasm i högre omfattning och att många kvinnor i heterosexuella relationer skulle föredra en teknik som närmade sig den som praktiseras i homosexuella relationer (Lundahl, 2001, ss 125-127).  

I Hiterapporten från 1976 började föreställningen om att kvinnans sexualitet endast kan ses som ett gensvar på mannens sexualitet och sexuella handlingar att brytas sönder. 144 kvinnor (8 procent) i Hiterapporten föredrog att ha sex med kvinnor, ytterligare 73 förklarade att de var bisexuella och 84 andra hade haft sexuellt umgänge med både män och kvinnor. Hite såg att orgasmfrekvensen var högre i lesbiska relationer än i heterosexuella och lesbiska, sexualumgänget var också i genomsnitt längre. Många kvinnor beskrev också en slags kvalitetsskillnad mellan sex med en man och en kvinna.

”Det är alltid mer omväxlande att älska med en kvinna än med en man, och det fysiska handlandet är mer ömsesidigt. Visserligen kysser man och smeker samma ställen på kroppen, men det känns så mycket intensivare när det är en kvinna som gör det” (Hite, 1976).

Under feministiskt forum i Stockholm 120505 föreläste forskaren och fil dr i socialantropologi Renita Sörensdotter och berättade om sin då pågående forskning runt vulvasmärtor. Hon lyfte fram hur heteronormen påverkar de sexuella praktikerna och många kvinnor med vulvasmärtor fortsätter med vaginala samlag för att det framstår som det önskvärda och normala sättet att ha sex på. Heteronormen stänger ute andra sätt att ha sex på än penetrerande/omslutande samlag. Samlag beskrivs som en tvingande sexakt och något som tas för given i en heterosexuell relation. Kvinnor som har sex med kvinnor uttrycker dock en friare och mer njutningsfylld praktik där de inte alls känner samma krav på att ha någon form av penetrerande samlag. Sörensdotter framhåller att många kvinnor med vulvasmärtor därav har något att lära av kvinnor som har sex med kvinnor (Sörensdotter, 2012).

Dessa tre forskare har drivit samma fråga under mer än 65 år men deras budskap motarbetas genom den allt igenom existerande heteronormativiteten. Detta skall inte läsas som en partsinlaga för att sex mellan kvinnor skulle vara kvalitativt bättre utan som en kritik mot den rådande penetrationsfixeringen. De kulturella scripten som idag är gällande för heterosexuellt sex sätter agendan för vad som kan räknas som riktigt sex och påverkar både de samhälleliga, mellanmänskliga och intrapsykiska scripten.

Sörensdotter har nu  publicerat sina resultat från sin forskning vilket jag kommer att presentera lite närmare i morgondagens blogginlägg.

Refererade källor;

#blogg100, dag 47.

Sex bland lysknappar och strykjärn

Läser just nu en bok om sexualitet och kön som har tendensen att höja mitt blodtryck en aning. Jag vill därför redan nu positionera mig, mina inlägg och min grundläggande förståelse av världen, kunskap och forskning som vilar på en socialkonstruktivistisk grund. Jag anser att det inte existerar några fasta biologiska kön och att sexuella läggning är något flytande och föränderligt som kan variera över tid. Dessa skapas hela tiden i relation till rådande sociala normer och kulturella föreställningar. Det finns dock ingen tvekan om att det i vårt samhälle och i historien finns en rad kulturellt skapade och bestämda identiteter som hänger samman med hur vi uppfattar kön och sexuella praktiker.

Beroende av vilken utgångspunkt som en har kommer också olika sexologer till mycket olika slutsatser. Jag har lyssnat på flera familjeterapeuter, sexologer och andra verksamma inom fältet relationer och sexualitet som upprätthåller en bild av män och kvinnors sexualitet som diametralt olika.

Två metaforer som jag hört användas är att mäns sexualitet generellt anses vara lättantändlig och snabbt uppblossande.

Däremot så är kvinnors sexualitet mer långsam och behöver flera olika vedträn som stoppas in under en längre tid för att ta fart.

En annan variant är att män är som lysknappar. Man trycker på knappen och direkt är män kåta och villiga till att ha sex.

Kvinnor däremot är som strykjärn, de behöver tid på sig och värms upp sakta. Ofta behöver också omständigheterna runt omkring vara rätt för att kvinnan skall bli varm och börja ånga.

Problemet med detta är inte bara den heteronormativa utgångspunkten som förutsätter två isärhållna olika kön för sexuella aktiviteter utan också att kön framställs som två olika kategorier vilka är givna och oföränderliga vilket leder till att förväntningarna lätt blir till tvingande krav. Stereotypa föreställningar av kön och sexualiteter reproduceras oproblematiserat istället för att se kön och sexualitet som något som hela tiden omförhandlas i olika sociala samspel. Den heteronormativa synen på både kön och sexualiteter reproduceras ständigt genom olika skillnadsskapande praktiker som exempelvis att lyfta ut kvinnor och mäns sexualitet som så olika att de motsvarar eld eller glöd, lysknapp eller strykjärn.

#Blogg100, dag 9.

”det våta hos tjejer fungerar som ett smörjmedel för att en killes penis ska kunna komma in i slidan, om flickan vill det”

Jag år så innerligt trött på hur det mesta av allt material som handlar om sex och riktar sig till unga människor är så gräsligt heteronormativt. Idag hade vårt lilla fina bibliotek i Skarpnäck ställt ut en ny broschyr i fönstret som var på 2-veckors lån. Det var Pia Höjebergs ”Tjejer, mens och pubertet”. Detta är en reviderad och omarbetad version av den tidigare ”När jag får mens”. Det är inte en bok utan en liten broschyr på 35 sidor utgiven av Gothia förlag. Den går dock att köpa hos exempelvis internetbokhandlarna för 47 kr.

Första sidan handlar om mens och det är jobbigt fenomen om en skall tro Höjeberg. Jag citerar ”det är jobbigt att att vara först i klassen att få mens. Det är alltid jobbigt att vara ensam om något, men jag kan lova dig, det är ännu jobbigare att vara sist: Alla andra har fått sin mens men inte jag! Då längtar man efter sin mens. Många flickor är oroliga eller rädda för att inte kunna hantera, inte klara av att ha mens, till exempel att det ska synas. Flickor säger ofta: Jag vill inte ha mens. Det går för fort. Jag vill vara liten ett tag till.”

Att skriva dagbok är ett bra sätt att få ur sig sina känslor tipsar Höjeberg om. Det är ett gott råd men exemplen som hon tar upp handlar om två tjejer där en tycker att det är jobbigt att kompisen vill gå till sminkavdelningen på ett varuhus och den andra om det är jobbigt att kompisen inte vill sminka sig. Hur tänkte författaren nu? Att det viktigaste är att förmedla att smink är oerhört viktigt för unga tjejer?

Under kapitlet om bröst lär vi oss om bröstutvecklingen och att det utvecklas mjölkkörtlar inuti brösten. Sedan kommer det spännande budskapet om att ”brösten har vi alltså för barnen, inte för snygga bh:ar! Det kan vara bra att påminna sig om för det är mycket prat om man ska ha små eller stora bröst”. Hur världsfrånvänt blev det nu? Brösten har vi för barnen? Hur många tjejer i 10-12 års åldern kan förhålla sig till sin kropp och sina bröst utifrån att de någon gång kanske skall bli mammor och kanske amma ett barn?

Kapitlet om flytning flyter på bra och är pedagogiskt upplagt med jämförelse med andra slemhinnor på kroppen. Beskrivningen om hur slidan behöver en sur miljö och meningen ”en glad slida är en sur slida” blir nästan lite roligt. Sedan kommer vi tillbaka till den essentiella beskrivningen av kvinnor som primärt blivande mödrar och författaren beskriver att ”mens betyder en förmåga – att du kan! Vadå kan? Jo du kan få barn!” Livmodern beskrivs som ett rum – en barnkammare.

I kapitlet om de inre könsdelarna får vi veta att det måste till ett samlag mellan man och kvinna för att befruktning ska ske. Bullshit! Det är ett direkt faktafel. Befruktning kan ske på andra sätt och detta ger en fel information. Längre fram kommer också ”man kan bara blir befruktad genom att ha penis i slidan. Det går inte att bli befruktad genom munnen eller på något annat sätt.” Hur kan en ens påstå något sådant 2012? Jag minns att min son tidigt var bekymrad över att han skulle behöva genomföra ett samlag för att kunna få barn och informationen om att det gick att adoptera lugnade honom mycket och han återkom till det flera gånger under uppväxten. Idag är han homosexuell och kommer med största sannolikhet inte få barn genom ett samlag med en kvinna däremot är jag helt säker på att han kommer bli pappa en dag. Det är viktigt att också till unga förmedla kunskapen om att det går att få barn på andra sätt än samlag.

I kapitlet om menscykeln kommer några märkliga kommentarer.”28 dagar är ett månvarv. Kvinnan följer månen. För länge sedan offrade man till mångudinnor”. Ursäkta, men jag var tvungen att läsa flera gånger för att försöka förstå vad detta hade med saken att göra, sedan gav jag upp, förstår fortfarande inte.

När slidan beskrivs så är det enkelt, pedagogiskt upplagt och riktigt bra.

I kapitlet om oskuld konstateras otroligt bra att ”det är bara en person som kan veta om hur är oskuld eller inte och det är du själv!” Efter en mening ytterligare så finns ändå ett klargörande ”oskuld betyder att du inte haft samlag”. Detta innebär att alla unga tjejer som haft sex med en annan tjej är oskulder då, eller?

När det handlar om att duga konstateras att det är tråkigt att tjejer sällan är nöjda med sina kroppar och att det är ett väldigt fixande med kroppen, push up-bh eller inte, och så vidare. Jag förstår inte detta fokus på bh, att använda en sådan är väl inte en anledning till att man inte är nöjd med sin kropp?

Vad är sex frågar författaren. Här har hon för en av de första gångerna förstått att alla inte är heterosexuella och gör en definition av vad det betyder att vara homo, hetero och bi. Det blir dock inte mer än en definition av det avvikande för vi får strax därefter veta att det det våta hos tjejer fungerar som ett smörjmedel för att en killes penis ska kunna komma in i slidan om flickan vill det… *djup suck*.

Sedan får tjejer lära sig det viktigaste av allt; ”Tjejer måste lära sig att vara tydliga i sina nej. Högt och tydligt: Nej, låt bli!” De måste naturligvis räddas undan från de testosteronstinna hanarna som annars bara kastar sig över dem.

Köp inte denna broschyr, den är inte prisvärd! Den är heteronormativ och förmedlar enbart delvis en positiv bild av pubertet och mens till tjejer. Förutom kapitlet om att upptäcka sitt eget kön är det mycket ont om budskap med empowerment.

Heteronormativ moralism hjälper inte mot sexuella tvångsbeteenden!

Vi var många som reagerade på DN:s artikel om sexmissbruk igår. En ny bok är på G, en bok skriven av medarbetare på Dysberoendekliniken i Stockholm. Jag har under en lång tid varit kritisk till deras grundsyn på sexmissbruk.  En lång sexologiutbildning senare är jag ännu mer kritisk. Igår staplade DN upp tio olika sexuella problembeteenden. Ett av problembeteendena var exempelvis sexuella fantasier. Det är illa när något som är grundläggande för vår sexualitet och en mycket viktig grund sexualiteten problematiseras så okritiskt. Problemet idag är att många censurerar sina sexuella fantasier på ett sätt som hämmar dem istället för att ge en god grund för sexualiteter.

På  min arbetsplats gick vi för en tid sedan genom Dysberoendeklinikens kriterier och nästan samtliga blev rekommenderade att kontakta dem för vidare utredning. Frågorna är mycket heteronormativt utformade och de skiljer noggrant på kvinnor och män. Exempelvis:

Fråga till kvinnor: Tillbringar du allt längre tid på internet med fokus på sexuella och/eller romantiska engagemang, intriger och/eller fantasier.

Fråga till män: Använder regelbundet du porrtidningar eller porrvideos?

I litteraturen och i olika diskussioner som handlar om sexmissbruk så finns en kritik mot  personer som bryter mot heteronormativiteten och en hänvisning till att de därför är sexmissbrukare. Jag finner det mycket viktigt att hålla sig kritisk till moraliska ställningstaganden som automatiskt hänför personer som lever i exempelvis polyamorösa relationer, människor som vill ha rekreativt sex och mår bra av det, eller är homo eller bisexuella till att vara onormala, avvikande eller sexmissbrukare. Boken som många socialarbetare hade stående på sina kontor i början av 2000-talet hette Kärlekens dysberoende och var skriven av Torbjörn Fjellström. I den boken står bland annat att ”all homosexualitet är inte normal och naturlig utan styrs ofta av en Sexdiffe som låter sin narcissism avspeglas i umgänget med det ´egna könet´ hos andra personer. Homosexualitet kan i dessa fall betraktas som en form av förlängt självsex utan större komplikationer” (Fjellström, Torbjörn, Kärlekens dysberoende. En studie i Den Sjuka Sexualiteten och Dess Helande, ss 131-132.)  Han går till och med så långt att han påstår att ”homosex bland män ofta har en stark sexuell prägel och därvidlag kan betraktas som en variant av sexmissbruk. /…/ HIV kan inte spridas sexuellt utan någon form av promiskuitet. De mikroblödningar som uppstår – särskilt vid analsex – framstår såsom ohygienska och riskfyllda för allehanda smitta, för att inte tala om det oestetiska i att placera någon kroppsdel i anus-rectum på en annan människa. Var och en känner till det naturliga innehållet i ändtarmen och även om den för tillfället skulle vara tömd på sitt ändamålsenliga innehåll så är den fördenskull inte ren.” Detta ger uttryck för en heteronormativt ståndpunkt där specifikt homosexualiteten som sådan utpekas som något onaturligt. (ibid, ss 131-132).

Det är dock viktigt att även förstå att det finns människor som tvångsmässigt ägnar sig åt sexuella aktiviteter på ett sätt som blir destruktivt för dem själva och deras omgivning men de behöver få professionell hjälp utan moralism och egna tyckanden.