Inlägg märkta ‘heteronormen’

Jag reagerar kraftfullt på en debattartikel i den kristna tidningen Dagen. Varför väljer jag att lägga mig i en debattartikeln från Dagen? Jo därför att artikelförfattaren har försökt att formulera en argumentation som kan fungera också i relation till dem som inte har Bibeln som auktoritet. Som teolog med inriktning på etik i allmänhet och sexualetik i synnerhet blir det intressant.

Olof Edsinger bland annat skriver heteronormen är viktig att bevara ur ett identitetsperspektiv. I dagsläget är det en förhållandevis låg andel av befolkningen som betecknar sig som HBTQ. Därmed är det också få som behöver genomgå den identitetskris som många HBTQ-personer har vittnat om i samband med sin uppväxt. Men i det normkritiska paradigm som nu råder riskerar denna typ av brottning med den egna identiteten och sexualiteten att föras över på betydligt större grupper – något som jag menar är djupt olyckligt.

Normkritik är ett sätt att arbeta för ökad rättvisa. Det gäller att sätta fokus på makten och ifrågasätta. Med hjälp av ett normkritiskt perspektiv kan vi få syn på, och förändra, begränsande strukturer och normer. Med en normkritisk pedagogik kan vi synliggöra det normsystem som ger upphov till utsatthet. Genom att göra normen, dess gränser och makt synliga så blir det möjligt att förstå hur inneslutande och uteslutande processer fungerar för att inkludera snarare än att exkludera i olika sammanhang.

Vad betecknar Edsinger som låg del av befolkningen? Andelen som definierar sig som homosexuell, bisexuell, transperson eller queer är en relativt stor del av befolkningen. Dessutom är de en grupp som under lång tid har åsidosatts i samhället, marginaliserats och exkluderats från ett fullvärdigt deltagande. Det är skrämmande hur en person så uppenbart kan förneka och förringa heteronormens konsekvenser för dem som inte följer den. HBTQ-personer utsätts dagligen för mobbning, trakasserier och hat, de blir ifrågasatta av sin omgivning och av sig själva. Heteronormen får en direkt konsekvens för hälsan. Av de homo- och bisexuella i åldern 16-29 år har 49 procent av kvinnorna och 42 procent av männen någon gång haft självmordstankar, var fjärde kvinna och elva procent av männen har försökt ta sitt liv. Den psykiska hälsan är väsentligt bättre bland heterosexuella. Bland unga transpersoner är det ännu fler som mår dåligt. För transpersoner i åldern 16-29 så har 65 procent haft självmordstankar och 27 procent har försökt att ta sitt liv. Istället för att värna en exkluderande norm och ordning måste alla samhälleliga instanser få bättre verktyg att ifrågasätta heteronormen. Detta behöver börja redan på dagis och fortgå ända in i geriatrik och på äldreboenden. Hela samhället behöver mer kunskap i HBTQ-frågor.

IMG_5854Ingen människa ska behöva må dåligt över sin sexualitet eller könsidentitet. För att uppnå det måste heteronormen ständigt ifrågasättas. Det är allas ansvar.

Edsinger fortsätter; alla som känner mig vet samtidigt att jag är väl medveten om behovet av en apologetik som kan fungera också i relation till människor som inte tror. Som avslutning vill jag därför göra en kort ansats till sådan, kopplat till den här aktuella frågan.
Jag tror att det finns en skapelseordning som gör gällande att manligt och kvinnligt kompletterar varandra. Det är också bara manligt och kvinnligt i sexuell förening som kan ge upphov till nytt liv. Den så kallade heteronormen svarar därmed mot ett djupt biologiskt, psykologiskt och socialt mönster som i grunden har väldigt lite med religiös tro att göra – samtidigt som den ändamålsenlighet som skapelsen uppvisar är ett viktigt indicium på att det verkligen finns en Skapare (jämför Romarbrevet 1:18-28).

I en analys av texten går att se att Edsinger använder begreppen manligt och kvinnligt vilket han antagligen menar att är i direkt överensstämmelse med ursprungligt biologiskt kön. Han utgår således från en uppfattning om två stabila isärhållna kön, en uppfattning som idag problematiseras allt mer. Denna syn är en konsekvens av en okritisk syn på genderstereotyper. Våra sociala mönster präglas mer av social inlärning än av genitaliernas konstruktion. Könet sitter inte främst i våra genitalier utan mellan öronen. Genom att hävda att utgångspunkten är det faktum att enbart manligt och kvinnligt kan ge upphov till nytt liv sätts likhetstecken mellan sperma som något manligt och ägg som något kvinnligt och därmed befästs en ensidigt biologistisk grundsyn utan hänsyn till människors egen definition av sig själva och sina kroppar. Heteronormen bygger på en biologisk grundsyn även om denna också äger en större komplexitet än vad som framhålls. Heteronormen har konstruerat psykologiska och sociala mönster som nu är stadda i förändring då de visar sig bygga på en många gånger fördomsfull och icke vetenskaplig grund. Uppfattningen av att manligt och kvinnligt skulle fungera som ett slags Ying och Yang är inte längre en en förankrad kunskap i samhället.

 För vårt samhälle borde det vara viktigt att framhålla äktenskapets särställning som ett förbund mellan man och kvinna, inte främst för att bekräfta parternas kärlek till varandra utan för att skydda den enda sexuella förening som ligger till grund för samhällets fortbestånd.

Varför finns behovet att skydda en sexuell förening som ligger till grund för samhällets fortbestånd? Utvecklingen har gått vidare och visar på att många barn idag blir till utan regelrätta samlag. Det kan knappast heller vara så att det är nödvändigt för samhällets nativitet. Idag är det tillåtet för samkönade par med insemination, ensamstående och samkönade par kan adoptera. De flesta barn blir inte heller till inom äktenskapet. Den äldre formen av pliktetisk sexualmoral har förlorat sin betydelse, det vi idag behöver är en form av sexualetik som fokuserar mer på viktiga värden och sätter kärleksbudet i centrum. Trohet och ansvar, att hjälpa och stödja varandra, att leva i ömsesidighet och öppenhet, att inte skada varandra eller utnyttja varandra är betydligt viktigare värden.

Alfred Kinsey kom 1953 kom med en rapport om kvinnans sexuella beteende. Han menade att kvinnans sexuella reaktion varken var mer långsam eller mindre häftig än mannens. Han skrev dessutom att homosexuella kvinnor nådde orgasm i högre omfattning och att många kvinnor i heterosexuella relationer skulle föredra en teknik som närmade sig den som praktiseras i homosexuella relationer (Lundahl, 2001, ss 125-127).   kinsey

I Hiterapporten från 1976 började föreställningen om att kvinnans sexualitet endast kan ses som ett gensvar på mannens sexualitet och sexuella handlingar att brytas sönder. 144 kvinnor (8 procent) i Hiterapporten föredrog att ha sex med kvinnor, ytterligare 73 förklarade att de var bisexuella och 84 andra hade haft sexuellt umgänge med både män och kvinnor. Hite såg att orgasmfrekvensen var högre i lesbiska relationer än i heterosexuella och lesbiska, sexualumgänget var också i genomsnitt längre. Många kvinnor beskrev också en slags kvalitetsskillnad mellan sex med en man och en kvinna.

Det är alltid mer omväxlande att älska med en kvinna än med en man, och det fysiska handlandet är mer ömsesidigt. Visserligen kysser man och smeker samma ställen på kroppen, men det känns så mycket intensivare när det är en kvinna som gör det” (Hite, 1976).

hite

Under feministiskt forum i Stockholm 120505 föreläste forskaren och fil dr i socialantropologi Renita Sörensdotter och berättade om sin då pågående forskning runt vulvasmärtor. Hon lyfte fram hur heteronormen påverkar de sexuella praktikerna och många kvinnor med vulvasmärtor fortsätter med vaginala samlag för att det framstår som det önskvärda och normala sättet att ha sex på. Heteronormen stänger ute andra sätt att ha sex på än penetrerande/omslutande samlag. Samlag beskrivs som en tvingande sexakt och något som tas för given i en heterosexuell relation. Kvinnor som har sex med kvinnor uttrycker dock en friare och mer njutningsfylld praktik där de inte alls känner samma krav på att ha någon form av penetrerande samlag. Sörensdotter framhåller att många kvinnor med vulvasmärtor därav har något att lära av kvinnor som har sex med kvinnor (Sörensdotter, 2012).

index

Dessa tre forskare har drivit samma fråga under mer än 65 år men deras budskap motarbetas genom den allt igenom existerande heteronormativiteten. Detta skall inte läsas som en partsinlaga för att sex mellan kvinnor skulle vara kvalitativt bättre utan som en kritik mot den rådande penetrationsfixeringen. De kulturella scripten som idag är gällande för heterosexuellt sex sätter agendan för vad som kan räknas som riktigt sex och påverkar både de samhälleliga, mellanmänskliga och intrapsykiska scripten.

Sörensdotter har nu  publicerat sina resultat från sin forskning vilket jag kommer att presentera lite närmare i morgondagens blogginlägg.

Refererade källor;

Kinsey Report book coverHite_Report_A_Nationwide_Study_of_Female

#blogg100, dag 47.

Idag åt jag lunch på Kulturhuset och blev uppraggad av en gammal bekant och fick hastigt och lustigt bli RFSLs representant på en filmpremiär vid Unga Klara.

 

Filmen var ”INGEN MAN I SIKTE ” och handlar om;

Marja 78, som är jävligt förbannad på alla maktdörrar och fyrkantiga toaletter i den nya lägenheten hon och hennes fru Bodil flyttar in i. Den behöver en könsoperation…

Mette 35, står tillsammans med sin fru Stina inför frågan: Ska vårt barn inte ha någon pappa?

Martine 24, önskar att folk ska tänka om henne – där är en helt vanlig maskulin människa.

Filmen är både en personlig berättelse och en samtidsreflektion över tre generationer i HBT-världen. Den värjer sig inte för komplexiteten och svårigheten med att få vara sig själv, vilja passa in och leva i ett samhälle som styrs av heteronormen. Filmen ger en fantastisk möjlighet att diskutera många olika frågor, dels handlar det om identitet, bland annat kopplat till kön, genus och sexuell läggning, viljan och oviljan att definieras sig och hur det förändras genom tiden. Den handlar om längtan att skaffa ett barn och svårigheterna och glädjen med att göra detta tillsammans med en partner av samma kön. Det handlar om att vara hemma i världen, i sin bostad och i sin egen kropp. Filmen är skönt sinnlig och kroppslig och utgör ett försvar för rätten och viljan att bada naken. Detta är en film av och med kvinnor och ingen man i sikte!

Så långt en en mycket positiv och tankeväckande upplevelse. Efteråt hade Suzanne Osten och Mette Aakerholm Gardell ett samtal och bjöd in publiken till ett samtal och frågestund. Det var en skräckupplevelse. Flera personer tog sig rätten att ifrågasätta om man bör skaffa barn utan en närvarande pappa, påståendet om att alla barn har en pappa, någon ifrågasatte homofobi, andra levererade heteronormativa sanningar utan att reflektera det minsta över att de faktiskt kränkte upphovskvinnan i synnerhet och hbt-personer i allmänhet. Jag blev så djävla arg att jag var tvungen att säga just det, att jag häpnade över människors rätt att sätta sig över andra och kränka dem genom att oreflekterat häva ur sig sina heternormativa ståndpunkter som om de vore sanningar. Efteråt tackade både Suzanne Osten och Mette Aakerholm Gardell för mitt inlägg i diskussionen vilket var skönt för det var länge sedan jag var så otroligt förbannad.

Regissör Mette Aakerholm Gardell har gjort en fantastiskt fin och tänkvärd film med många olika ämnen och nivåer och jag hoppas verkligen att vi från RFSL kan skapa ett bra samarbete med regissören och utveckla samtalskvällar runt detta lilla mästerverk