Debatt, upplysning och utbildning kring sexualbrott måste inkludera även män, transpersoner och samkönat våld. Imorgon måndag 7 april visas äntligen David Färdmars kortfilm LOVE med Adam Lundgren i huvudrollen på SVT. Det är en mycket stark och oerhört viktigt film om en man som blir utsatt för våldtäkt.
Direkt efter filmen kan du ringa till oss på RFSLs brottsofferjour om du som man behöver prata om våld och våldtäkt.
020-34 13 16 (gratisnummer) eller maila till boj@rfsl.se
Det finns en föreställning om att män måste vilja ha sex för att kunna prestera och genomföra en sexuell akt. Kvinnor behöver inte vilja ha sex, många tänker att det går utmärkt att knulla såväl villiga som ovilliga kvinnor. Uppfattningen att män enbart kan ha sex om de är kåta och har erektion är inte sant. Erektion kan ske även vid olust och tvång och med mekanisk retning kan män och personer med kuk ejakulera utan inre känsla av kåthet och upphetsning.
Komikern, författaren och dramatikern Jonas Gardell. Artisten, koreografen och sångaren Andreas Lundstedt. Prästen och hbtq-aktivisten Lars Gårdfeldt. Alla tre har de utsatts för våldtäkt och valt att skriva om det i olika böcker.
Jonas Gardell skriver i Oskuld och andra texter;
Jag förlorade min oskuld den 2 april 1978.
Jag blev våldtagen av en gubbe, inlåst i en lägenhet på Söder i Stockholm.
Alla måste börja nånstans, och det var så det började för mig.
Den här mannen var en reptil, med en reptils ögon och en reptils kalla tunga.
Efteråt, när jag grät, stack han till mig två tior som en sorts ersättning.
Jag minns att jag snyftade att jag bara var ett barn, för att han skulle låta mig gå,
men jag vet inte om det verkligen var sant,
jag vet inte om jag verkligen var ett barn något mer.
Andreas Lundstedt skriver i Mitt positiva liv;
Jag kröp över golvet till badrummet och hävde mig upp på toaletten. Jag kunde varken gråta eller skrika. Istället hamrade skulden ilsket i hjärnan. Hur fan hade jag kunnat vara så dum? Hans varma säd rann ur stjärten och jag såg vattnet under mig färgas rött av blod. Jag blev sittande på toaletten. Apatisk. Tom. Med en känsla av att aldrig någonsin ha varit så ensam tidigare. Ensam med skammen som enda sällskap. Skitig, utlämnad och äcklad av mig själv. Det var jag som uppmuntrat och tagit kontakt från första början i min idiotiska jakt på kärlek och närhet. Jag fick skylla mig själv. Vattnet från duschen lyckades inte tvätta bort våldtäkten trots att jag satt i flera timmar och bara stirrade in i kaklet medan de varma strålarna letade sig ner över min rygg.
Lars Gårdfelt skriver i F-ordet, mot en ny feminism;
Jag slängde mitt ex av Män kan inte våldtas. Jag fick ångest bara jag såg bokryggen i bokhyllan. Inget ingav mig så mycket ångest som just den där boktiteln av Märta Tikkanen. Eller kanske var det snarare skuld, det handlade om? En ångestfylld skuld över att att känna mig våldtagen, trots att jag inte hade rätt till den känslan? Jag hade ju trots allt bjudit hem den där mannen. Jag hade hoppats på ett sexuellt möte. Jag var bög som legat men män förut. Jag var ju inte typen som som ogillade sex med en man. Alltså var det mitt eget fel. Eller rättare sagt: det var inte något fel, eftersom det inte hade skett något fel. Det handlade ju inte om våldtäkt. Det handlade om dåligt sex. Så resonerade jag.
#blogg100, dag 37.