I mitt kök ligger en hög med böcker som skall tillbaka till bibblan. Det är sällan tomt där, många böcker går och fram och tillbaka till Stockholms Stadsbibliotek. Överst i högen låg en guldskimrande bok som jag läste ut redan innan påsk men som jag verkligen ville blogga om innan den skulle tillbaka.
En dag när jag var hemma och sjuk kom ett eget ex i lådan signerad av författaren själv. Det gjorde mig genuint lycklig.
I det allra första kapitlet Jag älskar lesbianer så radar Anna Åhlund upp de ständigt återkommande klichéerna, fördomarna och de alltid så jävla välvilliga idiotfrågorna som de flesta lesbiska någon gång fått i ett socialt sammanhang. Det är alltid från
”Åh vad kul att du är lesbisk! Lesbianer är ju jättetrevliga! Min syrras kompis är det. Hon är så himla rolig. Hon heter Linda, känner du henne?”
eller
”Jaha så du är lesbisk? Men hur kan du veta det om du inte ens varit med en kille? Vaddå du har varit med en kille också? Men då är du inte lesbisk. Då är du bi!”
Detta mästerverk kan ses som vår gemensamma hämnd på alla som fällt dessa oerhört tröttsamma kommentarer. Här blir det till och med roligt när de illustreras av Åhlunds fulcharmiga figurer och de får framstå i all sin djävla enfald och idioti. I kapitlet efter låter hon dessutom Rövhatt (en random manschauvinistisk heterosnubbe) bli nedpissad efter diverse vanliga kvinnoförnedrande kommentarer.
Ett av de längsta kapitlen heter precis om boken, Kärlekens tunga och fokuserar på en tvåsam destruktiv relation mellan två kvinnor. Kapitlet är en tragikomisk historia om ett uppbrott. En av kvinnorna agerar med överlägsen egoism och är totalt självcentrerad i relation till den ångestladdade andra. Det otäcka är hon inte äger någon form av självinsikt utan säkerligen känner sig förfördelad.
Det är ett fysiskt smärtsamt kapitel att läsa. Jag mår illa när jag ser på bilderna och läser texterna. Tyvärr är det inslag som går att känna igen både från mitt eget liv och vänners men också från många års arbete med våld i nära relationer. Sättet som den ena hela tiden lägger ansvaret på den andre som blir förvirrad är så otroligt nedbrytande.
Och sedan att ändå, trots allt, längta tillbaka till en relation som inte var bra. Så otroligt mänskligt och så otroligt tragiskt.
Det mesta i boken är så bra och kaxiga gubbar får svar på tal. Åhlund driver med de där tröttsamma typerna som förnekar personer som använder hen sitt eget pronomen och de egentligen så jämställda fina snubbarna.
Anna Åhlund är konstnär och illustratör. Hon har tidigare gett ut ”Fortfarande konstig stämning men ingen verkar bry sig” och ”En snippa om dagen”.
Suzann Sexeducator 