En av dagens höjdpunkter var ett seminarium där biskop Caroline Krook diskuterade med Eva F Dahlgren med anledning av hennes bok Fallna kvinnor.
Eva F Dahlgren har tidigare skrivit boken Farfar var rasbiolog, det var under detta arbete som hon hittade fotoalbum med nakna kvinnor på rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Dessa tjocka pärmar var fyllda av bilder på nakna kvinnor från ”samhällets bottensats”. Bilderna föreställde ”undermåliga” kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle lära sig att veta hut och uppfostras till att bli enligt dåtidens samhälle, dugliga samhällsmedborgare. De var en ”moralisk smitta” som behövde isoleras från omvärlden.
Som en röd tråd genom hela boken går rasbiologi och kvinnoförtryck i alla former. I den rasbiologiska andan sågs kvinnorna bära ett genetiskt arv till att vara en del av bottensatsen i samhället. De allra flesta var både hemlösa och arbetslösa. Deras bakgrund var oftast från arbetarklassen, flera hade vuxit upp i fosterhem, fått utomäktenskaplig barn, gått igenom skilsmässa och hade en relation till en missbrukare.
Denna bok är också en berättelse om synen på kvinnlig sexualitet. Den ansågs vara en samhällsfarlig farsot. Kvinnor om blev ofrivilligt gravida hade bara sig själv att skylla och skammen var bara hennes. Bekämpandet av könssjukdomar var i huvudsak riktade mot kvinnor, reglementen föreskrev övervakning genom polismyndighet och tvångsbesiktning av tjänsteläkare. Mannen sågs inte alls som smittbärare på samma sätt. Majoriteten av kvinnor på Landskrona hade gonorré och syfilis och behandlades med bland annat kvicksilver då penicillin ännu inte fanns. Kondomer blev lagliga först 1938. De fallna kvinnorna skulle tuktas med hårt kroppsarbete, gärna trädgårdsarbete ute för att ”minska de sexuella nervretningarna”.
Kvinnorna som hamnade på Landskronas tvångsarbetaranstalt var alla mycket fattiga, socialt utsatta kvinnor trots detta så hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst berodde på ”psykisk störning” och ”allmän social mindervärdighet”. Samma myndighet hade också skapat en slags klassificering där kvinnorna delades in i elva olika ”psykologiska typer” däribland berglärkor, demimonder, ligistflickor med mera. Nästan alla kvinnor bedömdes vara psykiskt höggradigt abnorma, imbecilla, debila, hysteriska. nämligen de homosexuella.
Eva F Dahlgren har vid genomgången av materialet fastnat för specifikt två kvinnor, Inga och Karin. Dessa får vi följa genom hela boken. Karin benämns som en ”infantil nymfoman”. Hon har sin dotter placerad på ett hem för barn som smittats av syfilis och hon kämpar för att kunna hämta hem henne. Hon klassas som bergslärka. Dessa kvinnor stod längst ner på rangskalan och höll till i skogsbackar och hamnar. Karin sålde sexuella tjänster på Gärdet där kasernerna för Svea Livgarde fanns och tjänade ungefär 50 öre per tillfälle. Den mer utåtagerande ”demimonden” Inga har växt upp på fosterhem och broderar vackra sidennäsdukar till sin far i väntan på att han skall sända efter henne. Hon tog däremot kunder i stora landspalats och i lägenheter på Östermalm och trots denna geografiska närhet så tjänade hon istället 40 kr per tillfälle.
Författaren använder brev, journalanteckningar, polisrapporter, dagböcker för att så långt som möjligt få fram autentiska fakta. När detta inte räcker så skarvar hon med personliga reflektioner, journalistiska inslag där hon bland annat intervjuar forskare som Gunnar Broberg, Karin Johannisson och Jonas Frykman och så kommer en del skönlitterära inslag. Lite spretigt emellanåt men hon lyckas ändå få det till en helhet.
Eva F Dahlgren och Caroline Krook är överens om att det blivit så mycket bättre och att fallna kvinnor idag inte smutskastas och omyndigförklaras. Idag är det torsken som anklagas säger Dahlgren.
Det är då för mig omöjligt att inte tänka på utvärderingen av sexköpslagen när jag läser om de fallna kvinnorna. I en statlig offentlig utredning publicerad för något år sedan har erfarenheter från personer med erfarenhet av sex mot ersättning inhämtats. Enligt utredaren är de som fortfarande ”utnyttjas” inom prostitution kritiska till kriminaliseringen. De menar att kriminaliseringen förstärkt det sociala stigma det innebär att sälja sex. De har valt att prostituera sig och upplever sig inte vara ofrivilligt utsatta för något men även om det inte är förbjudet att sälja sex upplever de sig vara jagade av polisen och upplever sig vara omyndigförklarade i och med att deras handlingar tolereras men deras vilja och val inte respekteras. Efter att ha redogjort för dessa ståndpunkter och trots utgångspunkten att se till de ”utnyttjades” situation och behov anses kriminaliseringens negativa effekter enligt utvärderaren vara positiva. Osynliggörande och omyndigförklarade nu som då. Kvinnor som säljer sex har en mångfald av olika erfarenheter. Det går inte att generalisera men de borde verkligen som alla andra medborgare räknas som fullvärdiga medborgare och behandlas därefter.
Samma fråga blir aktuell, nu som då, är kvinnor som säljer sex lika mycket värda som andra kvinnliga medborgare?
Suzann Sexeducator 