Jag minns mitt första möte med Leif Holmstrand. Blev imponerad av både hans konst och författarskap och köpte några av hans böcker. Eftersom jag har förmånen att var vän med Holmstrand på Facebook så ser jag ofta hans konstnärliga uttryck och blir alltid fascinerad och berörd.
Copyright/fotograf: Leif Holmstrand
På tidningarnas kultursidor har hans senaste diktsamling ”den sista dagen” hyllats och jag blev naturligtvis nyfiken. Nu har jag läst den tunna boken, tre gånger. Den är inte lättillgänglig men växer när man intar den teskedsvis.
Jag fastnar för några rader som jag tycker att sammanfattar hela boken och som även bär på ett mycket angeläget budskap;
Inga skuggor, bara ljus
tillåts i normala hus.
Det är en klockren beskrivning av vårt samhälles oupphörliga men omöjliga normalitetssträvan. Normalitet är egentligen ett mycket farligt begrepp.
Man är ense, överlag:
du får bli normal som jag.
Detta är också en bok om erfarenheter av kroppslig förändring, sjukdom och döden som lurar bakom nästa gathörn. Hela boken bär på känslor av ensamhet och sorg.
Ingen Skugga, inget Ljus
tillåts leva, andas ord, besjunga
Var är ditt normala hus?
Ingenstans finns mördad, hackad tunga.
Ingenstans finns våldet som jag saknar.
Kanske är det nu som ögat vaknar.
Det handlar också om könsidentitet och att ha en ambivalent könsidentitet. Ett kapitel heter följaktligen CIS (NÄRSAGA) respektive TRANS (NÄRSAGA).
Jag har funderat en del både på transvestism och kulturell appropriering det senaste halvåret och hittar ett slags svar på mina funderingar i en intervju med Holmstrand. I en intervju SVD säger Leif Holmstrand att medan transsexualism och könskorrigering fått mycket uppmärksamhet på sistone, inte minst genom populärkulturen, har det transvestitiska nästan helt försvunnit ur den svenska diskursen. Vilket är märkligt, eftersom transvestiterna själva knappast upphört att existera.
– Dragqueenuttryck däremot har synts och misstänkliggjorts väldigt mycket – inte sällan hör jag föraktfulla människor säga att dragqueens bara är cispersoner med ett jobb. Vilket inte alls behöver vara sant.
– Min idol Pyuupiru började som dragqueen, och gick sedan in i ett transvestitiskt modus. Sedan genomförde hon gradvis de första behandlingarna och påbörjade därefter en könstransition. Så det kan vara en kultur som ger möjlighet och öppnar dörrar för olika könsidentiteter.
Leif Holmstrand tror att det delvis handlar om en rädsla för appropriering.
– Jag har börjar tycka att man kanske inte ska vara så ängslig för det. Bra kulturuttryck är väl till för att smitta. Och för att bearbetas, omformuleras, stöpas om och berika. Många bekanta tycker att dragqueenkulturen blivit för upplockad, för normaliserad och sönderälskad av heterovärlden. Vilket jag på många sätt kan förstå. Men samtidigt: det har öppnat för så många andra subkulturer helt plötsligt, som har grott och ploppat upp. Det är väl så det fungerar.
Suzann Sexeducator 