Inlägg märkta ‘Marléne Lund Kopparklint’

 Jag har genom ett öppet brev i min blogg och via en replik i Nya Wermlandstidningen reagerat på ett inlägg som  skrev i Nya Wermlands tidningen den 10/6. 
Under min Thailandsvistelse så fick jag svar från Marléne vilket finns på hennes hemsida och är inklippt här;

Suzanne, 

Det här var ju också ett sätt att lyfta ett mångfasetterat samhällsproblem. Nu valde jag att belysa en aspekt för att röra om och väcka känslor. Du väljer att belysa hur viktigt det är att ”hänga” rätt personer.

När jag läser vad du skrivit blir jag ledsen. De skuldkänslor jag beskriver hos flickan är ju precis de skuldkänslor som man ofta upplever som sexualbrottsoffer, tro mig jag vet. Det är exakt det som är viktigt för andra människor att förstå att de finns. När du skriver att jag skuldbelägger flickan genom att beskriva hennes känslor, menade jag inte att livet var slut för alltid. Däremot kan jag lova dig att man kan ha den känslan just där och då. Även få tillbaka den i omgångar senare. Det behöver inte betyda att livet de facto är förstört vilket jag ändå tycker att jag själv är ett bevis på.

Det är så viktigt att tvätta bort skuld- och skamstämpeln som följer med detta och det gör vi inte genom att använda oss av den skuldbeläggningsteknik du använder mot mig. Det här är inte rent påhittat utan det finns givetvis erfarenheter bakom. Du kan inte ta ifrån mig eller någon annan de egna känslorna eller upplevelsen. Offret har tolkningsföreträde sedan kan du sitta på parkett och dissekera/tycka. Jag hoppas dock att du inte behandlar de brottsoffren du möter så här?

Det är mycket möjligt att killarna i berättelsen kunde haft byxorna nere. Det är möjligt att de hamnade i rätten efteråt, fick ett straff men det förtäljer inte historien. Syftet med hela berättelsen är inte att täcka in alla möjliga perspektiv och roller. Här finns fler än ett offer. Vi har flickan som blivit utsatt. Hennes vän som känner skuld och maktlöshet. Killarna som i alkoholens tecken begått ett fruktansvärt brott som kommer följa dem resten av deras liv. Sedan föräldrarna som även dom kommer att känna tvivel och skuld.

Jag hade kunnat vinklat det utifrån alla involverades perspektiv för att väcka debatt. Nu valde jag dock denna väg. Denna bistra verklighet som våra unga tyvärr påminns om dagligen genom den sociala mediesfärens karga baksida.

Syftet var och är att få föräldrar, vuxna och ungdomar att tänka till i första hand. I andra hand, väcka debatt. När det gäller det första kan jag med alla de kommentarer, delningar och mail jag fått se att det engagerat många på ett positivt sätt. Det har också mynnat ut i att fler vågat ta steget och faktiskt prata om sina erfarenheter.

När det gäller syftet att väcka debatt är det precis det vi håller på med nu när du hugger på kroken och går i klinsch med mig. Vi skapar debatt och får människor att tala om det.

Naturligtvis skulle jag kunna skriva en objektiv sedelärande historia som talar om för folk vad de ska tycka och göra och hur ett perfekt samhälle skulle kunna se ut. Men den historien skulle skjuta över målet med det som jag nämnde ovan. Det skulle då bli en slät historia med pekpinne som människor inte skulle ta åt sig av. Och man skulle lätt falla i fällan med att sparka in öppna dörrar och predika för redan frälsta. De som redan läser avhandlingar och kurser på Universitet och högskolor exempelvis. Och den målgruppen är inte den jag vill nå i första hand.

På ett sätt tycker jag att ditt resonemang är tragiskt samtidigt som det är nyttigt. Dels för att det ger en bild av hur snedvriden debatten kring dessa frågor faktiskt är i samhället och hur lätt människor dömer andra utan att ens ta reda på fakta innan. Dels för att det skapar debatt där man lyfter upp frågan till ytan och pratar om det.

Avslutningsvis vill jag säga att det är tråkigt när vi kvinnor som borde dra åt samma håll, hackar på varandra. Det är så sorgligt att det alltid är någon som måste dominera sina systrar och se ett halvtomt glas när andra ser en styrka i att gå mot samma mål och hjälpas åt i en så viktig fråga-se ett halvfullt glas. Som någon skrev till mig: ”Detta är en otroligt viktig fråga där vi kvinnor ska hålla ihop så att vi kan förändra framtiden…”

Om du är osäker på vad jag varit med om kan jag rekommendera dig att läsa min bok: Det som inte syns, som beskriver min uppväxt och det jag varit med om. Och har du några mer funderingar eller frågor är du hjärtligt välkommen att kontakta mig.

Marléne Lund Kopparklint

 

Här följer mitt svar;

Hej igen!

Du får ursäkta att mitt svar tog lite tid men som jag skrev så har jag råkat ut för en allvarlig olyckshändelse på min bröllopsresa.

Först tror jag att det är viktigt att klargöra skillnaden mellan åtgärder och kritik på en strukturell nivå och bemötande på ett personligt plan. Jag är inte kritisk mot dig som person utan på det sätt som du använder ett toleranspedagogiskt förhållningssätt. Ditt syfte är att skapa förståelse, tolerans och empati för människor som blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag vill utifrån ett normkritiskt perspektiv istället fokusera på de normer och maktstrukturer som förstärker det enskilda ansvaret hos brottsoffret och sätta fokus på de strukturer och normer som skapar skuld och skam

Jag särskiljer debatt på en strukturell nivå och ett bemötande av individer på ett professionellt och personligt plan. Under många år har jag arbetat som kurator för våldsutsatta kvinnor och där använt evidensbaserade metoder och kunskap med god teoretisk grund i kombination med empati och förståelse. Utifrån detta är jag smärtsamt medveten om att många sexualbrottsoffer hyser precis de känslor som du beskriver och mitt arbete har handlat mycket om att dessa tjejer, kvinnor och ibland även män skall ta tillbaka makten över sina liv.

Utifrån en mer strukturell diskussion som en debattartikel är tycker jag därför att det olyckligt med en beskrivning utan någon vidare form av klargörande och hopp om förändring. Mitt uppsåt har aldrig varit att ta ifrån någon dess känslor utan istället precis tvärtom, trots att en varit utsatt för de värsta övergreppen så går det att komma vidare i tillvaron. Vi är fullständigt eniga om vikten att ta bort skuld- och skamstämpeln som följer av ett övergrepp. Risken med ditt inlägg blir istället en normativ utsaga som förstärker känslan av skuld och skam.

Bemötande av sexualbrottsoffer är komplex och en bred fråga. Det handlar till stor del om att bli medveten om och jobba med sitt eget förhållningssätt liksom egna attityder och värderingar i olika avseenden. Nu är det inte så att alla som varit utsatt för ett övergrepp känner skuld och skam, för dessa är det viktigt att vi inte pådyvlar vår egen uppfattning utan behåller möjligheten att lyssna in den enskilda individen. Ibland har jag upplevt något som skulle kunna liknas vid en sekundär traumatisering när vårdpersonal och anhöriga vill ge sin uppfattning och inte lyssnar in brottsoffret.

Om ditt syfte var och är att få föräldrar, vuxna och ungdomar att tänka till så undrar jag varför du inte tilltalar killarna och deras föräldrar i större utsträckning. Tjejer är som vi båda konstaterat redan så utsatta för påförande av skuld och skam. Istället för att förstärka skam och skuld hos tjejer bör vi istället diskutera hur införlivandet av våld för med sig att pojkar har svårare att definiera kränkningar och våldsamt beteende av sexuell karaktär, som våld.

Nu finner jag det inte fruktbart att vi konverserar genom debattinlägg något mer, däremot så tar jag gärna ett samtal via mail, telefon eller ett möte IRL.

Vänligen Suzann Larsdotter

Hej Marléne!

Trots att jag bor i Stockholm så uppmärksammades jag på ditt inlägg ”välmening som kan sluta i misär”.

Det du tar upp är en mycket viktig fråga som även jag som förälder och socialarbetare varit och är engagerad i. Jag har valt att precis som du inte bjuda mina barn på alkohol innan de fyllde tjugo år. Jag skulle vilja tipsa dig och andra föräldrar om en bra skrift som heter Tonårsparlören vilken kan vara användbar för dessa diskussioner. Det är dock både dumt och stigmatiserande att ytterligare skambelägga brottsoffret på det sätt som du gör. i Hur kommer det sig att du lägger ditt fokus på tjejen som blivit utsatt för övergrepp istället för att ge kritik till förövarna?

Måste ett övergrepp innebära att livet blir ett enda stort mörker och att hon i evighet måste påminnas om detta? Har du tänkt på att genom ditt sätt att uttrycka dig medverkar du till att bygga på en myt och föreställning om att det inte är möjligt att bearbeta och lämna en sådan händelse bakom sig. Dessutom förstärker du ett mönster som handlar om att killar får positiv uppmärksamhet efter att de gjort många heterosexuella erövringar och tjejer blir horor när bilder på dem sprids över nätet. Verbala sexuella trakasserier blir ett sätt att straffa tjejer som inte uttrycker sin sexualitet på ett sätt som överensstämmer med normen. Trakasseriernas funktion är att dra upp gränser för hur tjejer skall förvalta sin sexualitet på ”rätt sätt” enligt gruppens regler.

Det är därför oerhört beklagligt att du i denna situation dessutom väljer att fokusera på att tjejen råkar visa lite av sina trosor. Tycker du att hon borde skämmas för att trosan syns? Det är inte omöjligt att dessa killar hade nedhasade jeans där halva kalsongerna syntes men det är troligtvis inte ett problem, eller? Killens händer var överallt och under tiden stod folk runtom, pekade och skrattade. Alkoholen höll skammen långt borta. Det kan väl inte vara så att du tycker att tjejen borde skämmas? Om fallet är så, är du inte ensam, kvinnor har under århundraden förväntats skämmas för att män begår övergrepp mot dem. Vad lär vi unga tjejer med en sådan attityd? Varför skäms mamman? Skulle du skämmas för en dotter som blivit utnyttjad när hon var berusad? Vilket budskap ger en förälder som skäms för sina barn när de hamnat i en utsatt position? Är det bara dygdiga flickor som ”kan hålla på sig” som är skyddsvärda? Filmen hamnar på nätet, kan det vara så att fler förstår och ser att det som sker inte är ömsesidigt? Finns fler personer än tjejen och killen med på bild? Vad gör och säger de?

Sedan till en av mina viktigaste frågor. Vad har föräldrarna till dessa killar för ansvar? Har de pratat med sina söner (och döttrar) om att det aldrig är okey att ha sex om man först inte fått ett tydligt samtycke. Har de varnat sina barn för att inte dricka så mycket alkohol att de inte kan avgöra om det har ett samtycke eller inte.

Det absolut värsta är din historias sensmoral; Allt var förstört. Hennes livsglädje skulle för alltid försvinna. Lealös tänkte hon bara en tanke – att avsluta sitt unga liv här och nu. Det är inte omöjligt att tjejen i den här situationen tänkte såhär men bakgrunden till denna upplevelse av skuld och skam handlar delvis om att vi inte synliggör och ifrågasätter normerna som bakomliggande faktor till problemet. Det faktum att tjejer som överskrider gränsen för vad som anses vara en lämplig sexualitet utsätts för ett förakt vilket de själva ofta internaliserar och därefter utsätter sig för ett självförakt vilket din text ytterligare förstärker.

Till slut vill jag verkligen upplysa henne och alla föräldrar om att det finns inget som kan ursäkta ett övergrep och att det finns bra hjälp att få i en sådan här situation. Tjejen är långt ifrån ensam och det finns många andra tjejer och killar som varit med om liknande situationer, fått professionell hjälp eller stöd av föräldrar, vänner och andra vuxna och går stolta vidare i livet.

med vänliga hälsningar

Suzann Larsdotter

förälder, socionom och sexolog.

*

Inlägget som jag valt att svara på finns här. Jag har också klippt ut det och publicerar det nedan:

Välmening som kan sluta i misär

Debatt: Alkohol

På bara några sekunder har hennes liv förvandlats till ett enda stort mörker. Från mobil till mobil, dator till dator, mun till mun, skulle hennes förödande kväll göra sig påmind, i all evighet, skriver Marléne Lund Kopparklint.
Publicerad: 2013-06-10 07:30 i nwt.se

Flickan och hennes bästa vän gjorde sig i ordning inför skolavslutningskvällen. Stämningen var på topp. Ett härligt sommarlov väntade och nu skulle det ut och firas. Vissa föräldrar hade kommit med stränga förmaningar medan andra mer eller mindre accepterat att alkohol skulle vara med i bilden.

Flickans mamma var en av de accepterande: ”Nu dricker ni inte mer än den här vinflaskan, gumman…” Visst mamma – svarade flickan leende. Hon gjorde sig extra fin och drack det sista ur flaskan hon fått. När de satt på bussen på väg till den föräldrafria festen, skrattade de åt hur fulla de blivit.

Festen var fylld med kända och okända ansikten. Snabbt blev de inbjudna av två äldre killar att slå sig ner. Det bjöds på oräkneliga ciderflaskor. En av killarna visade intresse för henne. Han var definitivt den snyggaste killen hon sett. Hon kunde inte fatta varför han var intresserad av just henne. Hon kände sig smickrad. Alkoholen gick in och förnuftet lämnade kroppen lika fort.

Det dröjde inte länge förrän de kysstes. Hon var alldeles för full för att märka att klänningen glidit upp så att trosorna syntes. Killens händer var överallt och under tiden stod folk runtom, pekade och skrattade. Alkoholen höll skammen långt borta. Han blev mer aggressiv i sin beröring. Till slut tog han hennes hand och drog henne in i ett sovrum. De var inte ensamma. Killens kompis stod för dörren, och filmade med mobilkameran.

Han satte sig på sängen, drog henne snabbt intill sig. Hon tappade fotfästet och hamnade på knä framför honom, nervös. Han tog tag om hennes nacke medan han knäppte upp sina byxor. Våldsamt tryckte han ner hennes huvud. Hon hann knappt reagera. Hon ville gå därifrån men benen bar henne inte. Inte heller klarade hennes kropp av att kämpa mot förödmjukelsen och killarnas övergrepp. När de var klara lämnade de henne ensam kvar. Kväljningar var oundvikliga och hon kräktes oavbrutet. Hon gled allt längre in i en mörk dimma där kvällen sakta men säkert suddades ut.

Mamma satt på sängkanten och såg på sin älskade dotter. Polisen hade ringt henne tidigare den natten. Hon hade fått hämta dottern från en fyllecell, nerspydd, okontaktbar och trasig. Det gjorde ont i mammas själ. Skamset tog hon med sin dotter hem. Tvättat av det värsta, bäddat ned henne och vakat hela natten. Om vartannat hade flickan vaknat, gråtit och kräkts. Orden ekade ut i tomheten: ”Förlåt, mamma. Förlåt.” Hennes lilla flicka, så vilsen och ledsen. Hur hade det kunnat bli så här?

Första veckan på sommarlovet, flera dagar efter den minneslösa kvällen, ringde det på dörren. Hennes vän står utanför, bekymrad. Något är fel. Snart förstår hon varför. Det hennes vän uppskärrat visar upp på mobilskärmen vänder upp och ned på allt. Nu kom minnesbilder. Filmen som visas för henne blir suddig av tårarna som tränger sig fram. I panik knuffar hon undan sin vän och rusar ut. Bort från det overkliga.

Egentligen vill hon till sin mamma. Än en gång krypa ihop i hennes famn men skammen styr hennes steg. På bara några sekunder har hennes liv förvandlats till ett enda stort mörker. Från mobil till mobil, dator till dator, mun till mun, skulle hennes förödande kväll göra sig påmind, i all evighet. Hon hade sett det förut.

När hon inte orkade springa längre sjönk hon ihop på en parkbänk, slöt sina ögon, försökte tränga bort det onda. Det gick inte. Allt var förstört. Hennes livsglädje skulle för alltid försvinna. Lealös tänkte hon bara en tanke – att avsluta sitt unga liv här och nu.

Marléne Lund Kopparklint (M)

Kommunalråd i Karlstads kommun och författare men också mamma som tagit ställning till att inte bjuda