Ibland är man lessen. Ibland är man glad.

Natten till idag drömde jag om att jag föll ned på Roslagsbanans spår och i den drömmen var jag min lekamens glatta flisor, delvis inhamrade i den grågröna makadamen mellan syllarna vid Täby Centrum. Mitt vänstra öga var intakt. Ungefär så börjar Ibland är man lessen ibland är man glad av Martina Montelius. Det är hennes tredje roman. Till skillnad från kulturtanten Boel Märgåker i Oscar Levertins vänner som jag älskade går det inte att tycka om huvudpersonen Rakel i denna bok.

Rakel, 32 år bor på Marknadsvägen 181 i Täby . Hon har ständig panikångest och svårt att andas i en lägenhet på tre rum och kök som mest påminner om ett grovsoprum. Där finns mängder av odiskad disk och även någon använd tampong på golvet. Hon stalkar en man som hon ständigt skriver brev till. Rakel jobbar på en skola i Djursholm där hon är lärarassistent åt Grüber, 10 år. Han har någon form av diagnos som gör honom våldsam och föräldrar är så rika att Rakel aldrig träffat dem.

Det finns något i boken  som hon kallar för ”hinnorna”. Dessa många gånger otäcka väsen kan dela sig, hänga likt fladdermöss i taket, vråla och uttrycka otäcka ljud men också njuta av skönsång och ett varmt bad.

Jag har sparkat in ångesthinnorna bakom toalettstolen och låst dörren utifrån med en sax. Det verkar inte troligt att hinnor utan lemmar kan pilla upp dassdörrens lås. Ansamlingen har redan förökat sig. Eftersom den, vilket inte nog kan understrykas, är asexuell, kan den föröka sig utan bistånd av en köttpartner. Tänk om jag också kunde det. Då vore jag inte så ensam.

Varför skriver jag om den här boken i en blogg om sexualiteter? Jo, för att Montelius beskriver en kvinnas sexuella frustration och ensamhet eller är det faktiskt en rasande uppgörelse med tvåsamhetstvånget, förväntan över att alltid behöva vara sexuell i en tid där ett tecken på framgång är ett fantastiskt sexliv. En av de förbjudna företeelserna idag är att leva i så kallade vita äktenskap (relationer utan sex). Vardagspuls gjorde en intervju med mig tidigare i år runt frånvaro av lust.

Hennes kollega Åke är en fullfjädrad manschauvinist som påminner om en del män som inspirerats lite väl mycket av evolutionssexologiska teorier. Dessa handlar nästan alltid om att det för män inte är evolutionära korrekt att fixera sig vid en enskild parningskontrahent. Åker går längre än de flesta men konstaterar att kvinnor som inte finner någon villig partner troligen ger vid handen att hennes feromoner utsöndrar dåliga gener, hon har orena drag och eller fet kropp, att hon är för gammal och det är meningslöst att betäcka henne annat än i tillfällig brist på rekreation. Detta för att män ibland behöver tömmas sig i vad som helst för att bli av med gammal sperma.

Rakel kan visserligen känna sig en aning varmblaskig åt sittfläsket till men det är ändå inget att agera på tycker hon, tvärtom.

Och det gjorde mig stundom aningen upphetsad: saker styvnade och savade enligt föreliggande lathund. Det är dock ingenting jag vill fästa större vikt vid än vid barrträd. Att ignorera kroppsliga reaktioner inför andras åtbörder är mig veterligen inte belagt med fängelsestraff. Det är bara att fortsätta med dagens id, så torkar blädderfläsket inom några timmar på sin höjd. Ingen anledning finns att om man nu tillfälligt savat, bli fullkomligt ifrån sig på ett sätt som man väl inte blir av att till exempelvis ha haft diarré.
Det konsekventa för den som inte vill låta sig domineras av naturen är att se alla naturliga fenomen som samfällt irrelevanta. Oavsett om det rör sig om reflux, panikattacker eller allt glesare fall av kättja. Det är funktioner, bara funktioner, att likna vid tidvattnets mekanismer. Intellekt och min uttalade vilja ska vara min herre. Inte evolutionsbaserade hugskott.

Rakel menar att den tidigare relationen med den framlidne Mauritz bevisat att det går att frigöra sig från naturlagar. De hade i princip ingen sexualitet. Rakel menar att,

sexuell attraktion överfaller människor lika slumpmässigt som narkotikapåverkade emotionellt skadade personer på bärsärkargång genom stadskärnor världen över. Sexuell attraktion är helt opersonlig och snabbt övergående varför det inte har med mänskliga relationer att göra. Problemet är att folk inte fattar detta utan får för sig att de är olycklig kära, men sanningen att säga, tar de livet av sig för att de är kåta.

Martina Montelius leverar alltid, så också denna gång. Hon är en ordkonstnär och som Helsingborgs Dagblad skrev, hon är drottningen av skrattet-i-halsen.

 

 

En hyllning till det som klibbar, droppar, rinner och sprutar.

Häromdagen gick Anna Dahlqvist, en av tidningen Ottars chefredaktörer förbi min plats på jobbet med nyaste numret av Ottar i handen och sade lite retfullt;
-Nu har den kommit och jag tror att du kommer att älska den.
Sedan fortsatte hon vidare utan att låta mig så lite som att lukta på den…
Igår kom den hem i brevlådan och hon hade fullständigt rätt. Jag älskar senaste numret av Ottar passionerat.

För er som är på  Bokmässan i Göteborg – kom till Releasemingel för OTTAR #3 med tema KROPPSVÄTSKOR! Mingel, dryck och samtal! Plats: Kulturtidskriftsmonterns scen B 02:41

Temat är kroppsvätskor, ett av alla mina favoritämnen när det gäller sex. En vän till mig, sorgligt tidigt avliden, berättade en gång med en inspirerande fascination om sitt mensblods olika konsistens, färg och mängd när hon för ett antal år sedan började använda menskopp. Jag minns att jag glatt förvånat njöt av hur någon så frispråkigt kunde berätta om den egna fascinationen över en av sina kroppsvätskor.

I OTTAR finns också en underbar text lubrikationslektion av Ulrika Dahl som är erotiskt vacker.
Att skriva lustfyllt om lubrikation, lärorikt om kontaktlära, djupt om ytfriktion, hämningslöst om hemliga sekret; kan det bli annat än ett förringande förrådande av hondjurens hemligheter? Tänk inte med musen, skriv med sekreten, säger du som är musan och drar silkestrådar ur mig.
Detta är så vackert att jag vill ha det i min dödsannons eller tatuera in det på kroppen; Lubrikationslektioner; kunskapsfrukter om oändligt mycket mer än slemhinnornas fuktning vid sexuell upphetsning hos hondjur som rör sig i rädslans och heterosexualitetens temporala geografier. Tribiologi; läran om en process eller teknik som reducerar friktion mellan och slitning av en eller båda ytor som är i kontakt med varandra genom en substans kallad lubrikant. 

I OTTAR går det också att läsa om fascination för urin, mansblodets tabu, fittutlösningar och bristen på sperma. Du kan inte missa detta fantastiska nummer. bli medlem i RFSU eller teckna en prenumeration.

Dessutom tar redaktionen tempen på kroppsvätskornas samhällsstatus. där mäter de nivån av äckel, sexighet, politik och pengar i olika kroppsvätskor.

Kanske har någon annan fått uppleva samma fascination över min förtjusning gällande slidsekretets olika konsistens och det faktum att det tämligen lätt går att identifiera de olika delarna i menscykeln genom att föra schema på slidsekretets form, färg och elasticitet. Mest av allt älskar jag när lubrikationen formligen flödar. Om detta har Sandra Dahlén skrivit en fantastisk text.

På den gamla hemsidan lubrikation.nu finns också en vacker bild från utställningen Oh it´s a beaver av Gisela Schink.

Hur flödar kroppsvätskorna i litteraturen då? Jo, om det har jag skrivit en hel del. I många böcker (liksom filmer) är det ett manligt privilegium att skvätta kroppsvätskor, i porren är det alltid männen som får spruta och skvätta men aldrig någon kvinna. Därför är det så befriande att läsa om kvinnor som luktar och lubricerar. I en bok som en av mina socionompraktikanter tipsade om,  Det känns konstigt att vakna i sin egen säng av Sophie Adolfsson finns ljuvliga beskrivningar av slidsekret.

Och så tittar jag på porr och onanerar, mitt fittsekret bokstavligen skvätter ner väggarna hemma vid sängen. Ibland försöker jag läsa en bok som inte är så full av snusk, men efter några sidor tar frustrationen över och jag bläddrar fram till de få rader där sex som finns och så runkar jag igen. Mitt kön är ömt efter allt gnuggande.
Huvudpersonen Anna vill aldrig vill gå miste om ett knull även om hon har mens och  konstaterar krasst att  hon skiter fullständigt i om det blir blod och sekretspår i sängen. Hennes trosor är ofta våta och mysbyxorna stinker fittslem och rök and I Love It!
Så tar jag fingrarna och känner på klägget i i könet. Drar bort torkad flytning, hårstrå från hårstrå, det här är ibland det bästa jag vet. Nästan så att jag tycker att det är lite tråkigt när det är klart och håren är rena och fina igen.

En annan favorit är Filmen och boken Våtmarker av Charlotte Roche. Jag  älskar kladdet med slidsekret men också att de förmår att även utmana mina tabun. Mellan blygdläpparna finns de anogenitala apokrina körtlarna, som utsöndrar könssekret med feromoner – dofter som inte uppfattas medvetet utan man reagerar omedvetet på dem. Därför fascineras jag oerhört över Helens fenomenala sätt att använda sitt slidsekret. Vet ni, jag tror dessutom att det fungerar. Jag blir alltid lite extra omsvärmad när jag följt hennes råd;
Jag använder min smegma som andra använder sina parfymflaskor. Ett kort dopp med fingret i musen och sedan dutta lite slem bakom öronsnibben och gnugga in.

Det är inte bara unga kvinnors trosor som fuktas. I Oscar Levertins vänner av Martina Montelius fuktas den medelålders kulturtantens mörklila trosor och ofrivilligt kniper hon med fittmuskulaturen vid åsynen av hans tydliga kukbula i uniformen.

I novellen Tänk på mig av Tove Nordh finns en kvinna som möter sin egen kropp och sexualitet.
Jag håller fingrarna mot ansiktet och luktar på dem. En varm doft, lite som bittermandel. Slickar på fingret som smakar syrligt men underbart och jag låter tungan rulla över det.

Allt handlar inte om tittsekret och lubrikation. En härlig scen med saliv finns i När han kysste mig förlorade jag allt av Kristofer Folkhammar.
Samlar länge, länge till den största spottloskan. Tjock som klister i motljus. Den blänker och din stjärt blänker. Du kommer aldrig förstå hur lycklig jag är över att se dig med bar underkropp i solljus.

 I Dagbok om min kropp av Daniel Pennac återfinns många fascinerande skildringar om det mest intima som vi alla delar, våra kroppar och kroppsfunktioner. Vid barnbarnens besök måste de tvätta ofta då lakanen gång på gång är nersölade av torkad sperma. Funderingarna flyger iväg för snor har man uppfunnit näsduken, för saliv spottkoppen, för avföring toalettpappret, för urin urinpåsen, för renässansens tårar fin kristall men för sperma finns inget särskilt. /…/ Det är synnerligen angeläget att uppfinna ett kärl för sperman att ge varje gosse då han fått sin första ejakulation. Ceremonin borde vara rituell och utgöra ett tillfälle för en familjefest där pojken bär sin klenod i ett band kring halsen, lika stolt som en konfirmand över sitt armbandsur. Och han skulle ge den till sin fästmö på sin förlovningsdag, avslutade Mona som blivit intresserad av mitt projekt.

Även två av mina favoritforskare har ägnat kroppsvätskor sin uppmärksamhet. Dels är det Filmvetaren dr Mariah Larsson har skrivit en mycket intressant artikel Making Love Detumescently: Some Preliminary Notes on the Body Language of the Penis.  Mariah Larsson skriver att kroppens fysiologiska reaktioner av sexuell attraktion och upphetsning till skillnad från många andra fysiska gestaltningar inte kan simuleras. Det går inte så bra att fejka en erektion eller lubrikation. Det omedelbara fysiska tecknen på sexuell upphetsning är i de flesta former av populärkultur, betraktade som något obscent. Det inte sällan reglerat i lag eller någon form av självcensur och den erigerade penisen bör eller måste undvikas. Ett undantag är pornografi och vissa konstnärliga uttryck. Nästan aldrig annars visas erigerade penisar eller närbilder av svullna och våta blygdläppar.

Sara Johsndotter menar i ett kapitel i Sexual Fantasies,  ”The flow of her cum”: On a recent semantic shift in an erotic word att det skett en semantisk förskjutning i det pornografiska ordet cum. Traditionellt används ordet för sperma. Nu används det mer och mer för att även beteckna kvinnliga vätskor under sexuell aktivitet. Begreppet diskuteras i relation till två hundra erotiska noveller som samlats in från Internet.Numera används det för att beskriva vätskor som kvinnor ger ifrån sig under sex och orgasm. Den nya användningen av ordet »cum« bidrar inte bara till att synliggöra vätskor från slidan utan erotiserar även desamma. Västkorn från fittan blir alltså ett sätt att väcka sexuell upphetsning. Det välkomnar vi!

 

Till sist,

Boel Märgåker har en dröm om furiös kättja, att få inslunga sig i ohämmade knullfester

Borde kulturtanter knarka mer? Kulturtanten Boel Märgåker tänker i alla fall åka på en litteraturkryssning med litteratursällskapet Oscar Levertins vänner med avsikt att supa, knarka och knulla. Visserligen förhåller det sig så att ingen narkotika vanligtvis behövs för att hålla en kulturtant puttrande. Tvärtom kulturtanten skulle skämmas ögonen ur sin om hon togs på bar gärning med en pipa crystal meth. Men kanske borde kulturtanterna knarka. Ligga sammandråsade på varandra i en nebulös massa och låta thinnertrasan förhöja upplevelsen av de sista ljuva åren. Varför i helvete ska en läsande och tänkande kvinna kröna sin livsgärning med att vara fogligare och mer rättskaffens än någonsin.

I inledningen av Marina Montelius roman Oscar Levertins vänner möter vi dessa funderingar hos den 62-åriga Boel Märgåker vilken är gift med Greger som både bokstavligt och bildligt är lomhörd. De har fyra utflugna barn. Boel Märgåker är kulturtanten som flyr in i böckernas värld med sina sublimerade sexuella behov. Behovet av vardaglig fysisk närhet får Boel genom sin elektriska värmefilt och bekräftelse genom att vara initiativtagare och ledare för ett litteratursällskap.

Boel har en dröm om furiös kättja, att få inslunga sig i ohämmade knullfester med pattarna kaskaderande genom luftrummet likt dopade väskhundar, men också, och än hemligare, att få vidröra någon med sin kärlek, om än blott momentant. Det senare har hon föga förhoppning till men att hitta någon berusad att dråsa samman med ses om en möjlighet på en finlandsfärja även om den vid detta tillfälle är abonnerad av tidningen Läslust. Så mycket mer knark än ett blad från en förmodat giftig klänglilja blir det inte däremot mer av de andra sakerna.

Boel kommer iväg på sin finlandskryssning som hon kallar för brunstkarneval i det guppande fläskets dyningar. Och knulla får hon göra. Det börjar med en Maggan , en kvinna som påminner henne om den psykoterapeut som hon går hos och åtrår djupt. Boels förhållande till sex med kvinnor är komplicerat, eftersom längtan är så stark. Efter ett särdeles njutningsfyllt knull och när Boel marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett ytterligare ett glas cava ringer Maggans telefon och det är hennes make. Boel får sonika ragga upp en av författarna ombord och får honom i säng. Hon avslutar resans sexuella äventyr med att ligga med en yngling som går med en städvagn i någon av de oändliga hyttkorridorer på båten. När hon ser hans tydliga kukbula i uniformen och ofrivilligt kniper med fittmuskulaturen, som så ofta hon gör när hon urskiljer kukar genom byxtyg får hennes mörklila trosor en mörk fläck och det ena leder till det andra.

Hela boken äger en påtaglig uppgiven existentiell ångest och många av romanens litterära gestalter är stukade av livet. Boel är intelligent med god människokännedom och har ibland en ängels tålamod med sina deltagare i litteratursällskapet. Leif som misshandlat sin fd fru grovt och sedan dragit hemifrån utan att ha någon kontakt med barnen och som nu måste gå i terapi för arbetet som indrivare på Kronofogden ger honom ångest är mer än lovligt dryg.

I kön till lunchbuffén pratar Boel med en annan man som anser att Joyce Carol Oates är en ojämn författare vilket gör att hon håller på att kräkas över denna oförlåtligt förutsägbara synpunkt och överväger att förgifta honom med en förgiftad räkcocktail. Utfallet blir dock inte riktigt såsom Boel föreställt sig…

Det är ångestfyllt, det är roligt, och fullkomligt burleskt som när Boels blygdläppar beskrivs som köttrulltårtor som kunnat brukas som presentpapper vid dussinet promoveringsparties i såväl Uppsala som Lund.

Martina Montelius har etablerat sig som en av mina favoritförfattare. Jag älskade Främlingsleguanen med barnet som sade upp sig från dagis och lever med en leguan som talar tyska. Nu visar hon sig som en fullkomlig ordekvilibrist vilken hanterar orden på ett ytterst skickligt vis.