Missionären

Jag är ledsen över att göra er besvikna om ni med rubriken missionären hade väntat er en recension över samlagsställningar. Nej tyvärr, det här inlägget handlar om

lesbiska kristna missionärer i Västerbotten i början av 1900-talet. Det är den så ofta geniala koreografen Malin Hellkvist Sellén som bjuder på en berättarföreställning där vi i tal, rörelse och sång möter en rad kvinnor under väckelsen som drog fram i Sverige under 1800-början av 1900-talet. Kvinnor som på olika sätt bröt mot dåtidens normer och konventioner. Missionären är ett sätt att skapa och skildra den utraderade lesbiska historien.

På Skarpnäcks kulturhus sitter vi i publiken på stolar i en ring  Alla har fått välja en namnbricka med ett äldre kvinnonamn. Ikväll heter jag Berta. De för kvällen utsedda gudstjänstledarna går runt och tar alla i hand, de hälsar oss alla välkomna med namn och ser oss i  ögonen. I den lågkyrkliga väckelserörelsen hade prästerna ingen nödvändig roll utan det var lekmän som hade mycket av den framträdande rollen, även kvinnor. Förkunnelsen var det centrala, att människan blir frälst, rättfärdiggjord, uteslutande av nåd. Förkunnaren inleder traditionellt på härligt frikyrkovis att spela och sjunga en psalm.

Här en källa rinner,
säll den henne finner!
Hon är djup och klar,
gömd men uppenbar.

Du Guds kärleks källa,
du skall evigt välla,
evigt hälsosam
skall din flod gå fram.

Det blir ett stycke het lesbisk erotik från 1800-talet. Denna psalm är dessutom en av de endast tio psalmer i nuvarande psalmbok som även före 1986 förekom i alla de psalmbokssamverkande samfundens sång- och psalmböcker.

Lotti Törnros och Meliz Karlge. Foto: Sofia Runarsdotter

Livet som missionär öppnade upp för en tät och nära samvaro med andra kvinnor. Liksom lesbiska har funnits på sjuksköterskehem och andra homosociala miljöer så fanns det naturligtvis även lesbiska bland de kvinnliga missionärerna. De missionerade dessutom främst för andra kvinnor. Under tiden de reste och arbetade tillsammans kunde de vara i en längre relation utan att omgivningen märkte det. Den lågkyrkliga rörelsen var inte heller så auktoritetsbunden som övrig kyrka och samhälle. Här fick även kvinnor vara missionärer, de hade rösträtt och drev mången social verksamhet för de allra mest utsatta i samhället. I Sverige var det många fristående församlingar som tillsammans med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen banade väg för det demokratiska genombrottet i Sverige.

Samtidigt fanns hotet hela tiden där, inte alltid synligt men ständigt närvarande. På den ena missionärens gitarrband finns texten Var skall du tillbringa evigheten? broderad. Detta sker i en tid innan det fanns ord för sådana som oss. I min tid i frikyrkan hade jag en röd collegetröja från dekalmissionen med texten HAVE MORE FUN, saken var bara den att före stod det Christians have och efter especially later. Det handlade om alla de fruktansvärda kval och hemskheter man kommer att lida av i eviga tider såvida man inte följer Jesus på ett rättfärdigt sätt. Livet på jorden är kort men helvetet är för evigt.

Det finns starka erotiska inslag i frikyrkan med både extas och svärmeri. DN:s recension över pjäsen har också rubriken Lesbisk historia återskapas i orgasmiskt väckelsemöte. En av de mest klassiska exemplen är herrnhutismen som uppstod på 1700-talet och främst betonade det rätta hjärteförhållande till Kristus Jesus. Här var de emotionella upplevelserna en central del av gudstjänstlivet. I sina mest radikala uttryck fanns starkt sensuella och känslosvärmiska euforiska uttryck där återkommande teman var bröllops, blod och sårmystik.

I pjäsen får ett antal lesbiska kvinnor sina tystade röster åter. De har inte fått finnas och därför är deras historia både oskriven och ogestaltad.

Jag fascineras över Malin Hellkvist Sellén geniala sätt att visa på hur kvinnor har sex med kvinnor i en dans med stigande kåthet, åtrå och flera orgasmer. Första gången paret dansar sker en trevande flirt där vi anar oss till ett första möte där båda är osäkra på om de andra också vill. Dansen i slutet av föreställningen är så erotiskt laddad att flera i publiken vänder bort blicken medan andra fnittrar förtjust. De två strikt klädda kvinnorna låter skjortorna glida upp från kjollinningen, kläder hamnar i oordning, hårstrån från den välordnade och uppsatta frisyren rymmer och fladdrar fritt, kinderna är rosigt röda och vi hör alla den ökade andhämtningen samtidigt som de far runt i en het dans. Jag överväldigas av hur begränsad den heterosexuella sexuella koreografin ofta gestaltas, den är ofta så enfaldig. Det traditionella kulturella scenografin innebär alltid en  man med penis som via stötar  genomför en vaginal penetration på en mer eller mindre passiv kvinna. Den samkönade sexuella praktiken är mindre förkoreograferad än den heterosexuella praktiken. Det finns ett större utrymme för att välja vilka praktiker som ska ingå i det sexuella samspelet, framför allt är det möjligt att välja bort vaginalpenetrerande sex utan att det blir en komplikation i relation till ens sexuella partners, skriver Renita Sörensdotter i sin forskning runt kvinnor med vulvasmärtor.

Alfred Kinsey på 1950-talet, Shere Hite på 1970-talet och många, många forskare har sedan dess visat att många kvinnor föredrar den form av sexuella praktiker som ingår i lesbiskt sex därför att det ger orgasmer i betydligt högre utsträckning. Vi ser oralsex, smeksex, olika former av tribbing, kyssar, BDSM-inslag och det är så långt ifrån nidbilden av den lesbiska sexuella relationen med lite smeksex på sin höjd.

 I slutet går de omkring och delar ett bröd, ikväll i form av syltkakor (den klassiska symbolen för fittan) samtidigt som de återigen ser oss var och en i ögonen. Någon av de sista replikerna blir; Då stillar vi oss i bön en stund och tänker på de systrar som gått före oss. Frid över deras minnen!