Inlägg märkta ‘moralism’

Jag har idag varit på ett sexologiskt nätverksmöte och träffade många, mycket kunniga och utbildade personer. Vi diskuterade sexologiska frågeställningar och ämnen som griper över ett stort område. Efteråt var det ost, kex, vin och mingel där de intressanta sexologiska samtalen fortsatte.

Nu några timmar senare, hemma vid köksbordet så är den kvarvarande frågan ”Vad är sexuellt tillåtet och vem avgör vad som är det?” Idag var det några experter som mycket bestämt uttalade sig om vad som är rätt och fel. Även professionella har en sexualmoral och en sexualsyn vilken de gärna vill tro är, om inte universell så ända rätt och riktig. Ibland gör det att personer tar sig rätten att döma ut andras uppfattning. Människor i allmänhet vill inte höra att de har en sexualsyn/sexualmoral, de vill gärna tro att deras uppfattning är oangripbar och allmänmänsklig men vi som arbetar med sexuella frågor måste ständigt brottas och bråka med dessa frågor.

falstrue

I vissa sexualliberala sammanhang får en inte ens nämna ordet sexualmoral för de har slängt ut barnet med badvattnet i någon slags tro att det inte har en moralisk grunduppfattning. Jag har mött mycket få människor som inte tycker att sexualiteten bör regleras i någon form av normer, regler och lagar. Det är skillnad på moral och moralism.

Samhällets sexosofi domineras fortfarande av kärleksideologin, dvs att kärlek och sexualitet hör ihop. Samhället präglas också av en heteronormativitet där sex oftast ses som synonymt med samlag i betydelsen penis i vagina. Sex utanför normen eller den välsignade cirkeln fördöms eller till och med förbjuds enligt lag. Långt innan vi kommer till den lagliga regleringen sätter människors egna moraliska och individuella uppfattningar om vad som är normalt, önskvärt, rätt och uppbyggligt hinder för vidare kommunikation.

Vem avgör vad som är destruktivt, oönskat, fel och etiskt oförsvarbart om det inte finns lagligt reglerat? Svaret kan bara bli, individen själv, såvida denne är myndig, inte satt under förvaltare eller intagen enligt någon av våra olika tvångslagstiftningar.

Finns det farliga eller destruktiva sätt att utöva sin sexualitet? Vem avgör vad som är destruktivt? Vilket ansvar har samhället och dess experter? Allt för många skapar allt för förenklade svar på dessa frågor. Det jag önskar är fler mötesplatser där vi fick brottas med dessa frågor och en mindre mängd självklara svar.

#blogg 100, dag 38.

Vi var många som reagerade på DN:s artikel om sexmissbruk igår. En ny bok är på G, en bok skriven av medarbetare på Dysberoendekliniken i Stockholm. Jag har under en lång tid varit kritisk till deras grundsyn på sexmissbruk.  En lång sexologiutbildning senare är jag ännu mer kritisk. Igår staplade DN upp tio olika sexuella problembeteenden. Ett av problembeteendena var exempelvis sexuella fantasier. Det är illa när något som är grundläggande för vår sexualitet och en mycket viktig grund sexualiteten problematiseras så okritiskt. Problemet idag är att många censurerar sina sexuella fantasier på ett sätt som hämmar dem istället för att ge en god grund för sexualiteter.

På  min arbetsplats gick vi för en tid sedan genom Dysberoendeklinikens kriterier och nästan samtliga blev rekommenderade att kontakta dem för vidare utredning. Frågorna är mycket heteronormativt utformade och de skiljer noggrant på kvinnor och män. Exempelvis:

Fråga till kvinnor: Tillbringar du allt längre tid på internet med fokus på sexuella och/eller romantiska engagemang, intriger och/eller fantasier.

Fråga till män: Använder regelbundet du porrtidningar eller porrvideos?

I litteraturen och i olika diskussioner som handlar om sexmissbruk så finns en kritik mot  personer som bryter mot heteronormativiteten och en hänvisning till att de därför är sexmissbrukare. Jag finner det mycket viktigt att hålla sig kritisk till moraliska ställningstaganden som automatiskt hänför personer som lever i exempelvis polyamorösa relationer, människor som vill ha rekreativt sex och mår bra av det, eller är homo eller bisexuella till att vara onormala, avvikande eller sexmissbrukare. Boken som många socialarbetare hade stående på sina kontor i början av 2000-talet hette Kärlekens dysberoende och var skriven av Torbjörn Fjellström. I den boken står bland annat att ”all homosexualitet är inte normal och naturlig utan styrs ofta av en Sexdiffe som låter sin narcissism avspeglas i umgänget med det ´egna könet´ hos andra personer. Homosexualitet kan i dessa fall betraktas som en form av förlängt självsex utan större komplikationer” (Fjellström, Torbjörn, Kärlekens dysberoende. En studie i Den Sjuka Sexualiteten och Dess Helande, ss 131-132.)  Han går till och med så långt att han påstår att ”homosex bland män ofta har en stark sexuell prägel och därvidlag kan betraktas som en variant av sexmissbruk. /…/ HIV kan inte spridas sexuellt utan någon form av promiskuitet. De mikroblödningar som uppstår – särskilt vid analsex – framstår såsom ohygienska och riskfyllda för allehanda smitta, för att inte tala om det oestetiska i att placera någon kroppsdel i anus-rectum på en annan människa. Var och en känner till det naturliga innehållet i ändtarmen och även om den för tillfället skulle vara tömd på sitt ändamålsenliga innehåll så är den fördenskull inte ren.” Detta ger uttryck för en heteronormativt ståndpunkt där specifikt homosexualiteten som sådan utpekas som något onaturligt. (ibid, ss 131-132).

Det är dock viktigt att även förstå att det finns människor som tvångsmässigt ägnar sig åt sexuella aktiviteter på ett sätt som blir destruktivt för dem själva och deras omgivning men de behöver få professionell hjälp utan moralism och egna tyckanden.