Läste först en krönika om Vett och etikett om att bli lämnad av Nina Björk i DN. Hon ställer frågan om vad en bör göra när den man är kär i inte är kär tillbaka och en blir lämnad, den älskade människan går och alla världens färger med henne? Hon svarar att det finns två alternativ; stolthet eller krälande. Nina Björk menar att det finns en konsensus runt att valet alltid bör vara stolthet och försvarar Ester i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Nina Björk påpekar att många kulturpersonligheter har pekat på hur pinsamt Ester beter sig när hon vägrar erkänna att Hugo inte är intresserad av henne. Björk skriver;
Ester agerar onekligen mot bättre vetande. Och det, mina kära vänner, är precis vad man bör göra i denna situation – agera mot bättre vetande.
Så – utan stolthet – har jag alltid agerat när jag har blivit lämnad. Och det är jag stolt över. Om jag någonsin har fått tillbaka någon man genom mina böner? Nja, inte vad jag kan påminna mig direkt. Men alla ni som omedelbart fattat läget och med stolt värdighet gått därifrån, har ni lyckats så mycket bättre? Nej, tänkte väl det. Så vettet och etiketten i kärlekens slutskede bör skrivas om och lyda: ingen stolthet – bara bön.
Idag funderar Gunilla Brodrej i Expressen om varför människor har så svårt att leva sig in i Esters situation. Hon menar att reaktionerna på Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” avspeglar en intolerans.
Hon skickar också en verbal käftsmäll Witt-Brattström som menar att Hugo Rask ska klandras därför att han inte tar ansvar för penetreringen. Brodrej menar att Ester inte alls värnar om sin kropp utan snarare skulle kasta sig över Hugo Rask om hon bara kunde och fick.
Detta får mig att tänka tillbaka de gånger som jag blivit lämnad. Minns hur jag tog en kniv och skar sönder den vackra symboliska akvarellmålningen som min dåvarande käresta givit mig i gåva. Det var hens kära vän som målat den och hen hade låtit rama in stadens dyraste ramverkstad. Jag skrev också brev till personens nya kärlek med anklagelser om hur hen krossat en familj i spillror. Min dåvarande svärmor tyckte inte om mitt sätt att agera och krävde att jag skulle lugna ner mig och bete mig. Genom Nina Björks krönika får jag någon form av upprättelse och det är nästan så jag ångrar att jag var så mild.
Ibland måste det finnas utrymme för att få agera ut sin inre drama queen när en känner att hela tillvaron slagits i bitar.
En förebild i frågan måste Mrs H – Uma Thurman i filmen Nymphomaniac vara, hon tar med sina tre fina små söner till faderns älskarinna och visar dem ”pappas favoritplats” – ”horsängen”.
#blogg100, dag 6.
Suzann Sexeducator 