Författaren och poeten Kristofer Folkhammars lyrik är rå och direkt och samtidigt bär den en skörhet och håller distans. Det är en balansgång mellan ytterligheter som skapar nerv.
Samlar länge, länge till den största spottloskan. Tjock som klister i motljus. Den blänker och din stjärt blänker. Du kommer aldrig förstå hur lycklig jag är över att se dig med bar underkropp i solljus.
Poesin är fylld av homoerotiska referenser och befolkas av gestalter som närmast bär drag av homosexuella arketyper.
Nu heter jag redan de gamla grekerna. Nu heter jag pojkscouter som slåss.
Det är källarmän och pisspojkar med ollonpiercingar. Det handlar om den åtrådda kaptenen i den perfekt sittande kostymen.
K skjuter underkroppen bakåt. Som han svankar.
Jag bryr mig så mycket om dig
Jag har nästan inte uppfunnit homosexualiteten.
Han drar i mina armar när jag kommer in i honom.
Mannen. Med sitt köttsliga kapital. Och läckaget från stjärten. Som droppar.
Det finns starka inslag av sexualitet och erotik som är mycket kroppsnära och ljuvligt svulstiga.
Det var rummet där alla var, där vi mötte dem. De stod runt ett badkar och pissade och den fnittrande saten som lät den gula stinkande urinen rinna ner över sina axlar och magen, blev kvar där tills vi lärde känna honom.
När han kysste mig förlorade jag allt är utgiven 2012 på Natur och Kultur
Suzann Sexeducator 