Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek?

Boken var redan inhandlad strax innan jul men lusten att läsa den ville inte riktigt infinna sig så den blev liggande på nattduksbordet. Sedan kom Ebba Witt-Brattströms debattartikel och jag blev bara tvungen att läsa Augustvinnaren Egenmäktig förfarande av Lena Andersson.

Romanen handlar i korthet om poeten Ester Nilsson som är en förnuftig person och lever i en relation med sin Per. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. När hon håller föredraget sitter konstnären själv i publiken och blir imponerad av hennes gestaltning runt hans konst och person. De möts efter föreläsningen och Ester blir stormande förälskad och tar ut skilsmässa från sin make. Ester och Hugo inleder någon form av relation som präglas av allt annat än jämvikt. Boken är en berättelse om förälskelse och vår uppebara vägran att se det självklara mitt framför oss, allt i vår strävan att bli älskade. Språket är magnifikt och lysande och bokens allra största behållning.

Sedan skrev Ebba Witt-Brattström en analys av boken i DN. Hon framhåller Ester som ett föredöme för kvinnor.

Jag i min tur ser att Ester redan tidigt i relationen anar att Hugo egentligen inte är intresserad av en mer långvarig och djupgående relation. Hon märker att båda är intresserade av honom och ser att han hyser både en brist på nyfikenhet och generositet gentemot henne. Vid upprepade tillfällen förnekar hon på ett uppenbart mänskligt vis som vi alla har en tendens att göra under förälskelsen rus, de signaler som Hugo sänder ut av ointresse. Lena Andersson låter Ester beskriva detta på målande sätt genom att säga

     Jag tror att grundproblemet är att andras handlingar tolkar vi behavioristiskt, utifrån och objektivt. Våra egna tolkar vi fenomenologiskt, inifrån medvetandet. Det är människans dilemma.

Ester vill älska med Hugo så det är inte alls fråga om en våldtäkt. Hon ser detta som en manifestation över en relation vilket Hugo inte alls gör. Därför anklagar hon honom för att ha begått ett lagbrott, ett ”egenmäktigt förfarande” vilket är den rättsliga termen för att olovligt ta och använda något som är i en annans besittning. Hon anser att han tagit på sig ett ansvar genom att gå in i hennes kropp, genom att ha samlag med henne så har han förespeglat henne något som måste fullföljas. Detta tycker Witt-Brattström är föredömligt, för att inte säga: ett ord i rättan tid; Det faktum att Hugo har varit inne i den utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. Hennes kropp är hennes, och inte en sexuell serviceinrättning för mannen på väg mot ständigt nya kvinnokroppar att förfara med som han finner för gott. Om vi skall använda dessa typer av resonemang är det kanske fel av Ester att ta ut skilsmässa då hon faktiskt redan tillhör en annan man. Eller är det de faktum att  sexuella interaktioner utanför en relation som är olämpliga? Om detta enbart gäller kvinnor framgår dock inte.

Witt-Brattström tycker sig se en enorm flathet inför en etiskt förkastlig sexualpraktik. Vari denna etiskt förkastliga sexualpraktik består i förutom våldtäkt, sexuellt våld och övergrepp blir svårt att förstå. Både RFSU och #prataomdet fördöms på ett obegripligt sätt, båda arbetar tvärtom på ett förtjänstfullt sätt mot våld. Att mäns våld mot kvinnor och sexuellt våld i relationer är ett stort och allvarligt problem är jag den första att skriva under. Skammen är självklart inte kvinnans vid sexuella övergrepp. Hon frågar vidare vad pojkar med samhällets godkännande har stulit? Svaret blir, flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde. Det finns inget som jag tycker så illa om som när personer tar sig rätten att ens antyda att en person som blivit våldtagen förlorat sitt människovärde. Specifikt illa känns det när en känd kulturpersonlighet och uttalad feminist tar sig rätten att med ett uppläxande tonfall fördöma kvinnors rätt till sin egen sexualitet.

Hatet – en bok om antifeminism av Maria Sveland.

Hatet är en bok som redogör för en rad fenomen där personer på ett olämpligt, ibland avskyvärt och till och med olagligt sätt valt att visa sitt hat mot kvinnor. Sveland beskriver bildandet av partiet Feministiskt initiativ och den fruktansvärda förföljelse som Tiina Rosenberg blev utsatt för; Reaktionerna på skilsmässoboken Happy Happy Happy; Det spott och spe som kvinnorna som anmälde Wikileaksgrundaren Julian Assange för sexuella övergrepp utsattes för; Dokumentären Könskriget; Den fantastiska gestaltningen av Scum-manifestet där skådespelaren behövde polisskydd; Hon visar hur mansjourer drivs av män som ofta ligger i vårdnadstvister och inte arbetar professionellt; Anders Behring Breivik manifest skärskådas och hon visar på samband mellan rasism och antifeminism, och ställer sig kritisk till hur Pär Ströms och Pelle Billings bloggar och hur detta underblåser hat och hot.

Det kapitel som intresserade mig mest var runt tillblivelsen av kampanjen #Prata om det. Jag skrev tidigare om boken #Prata om det här.

Sonja Schwarzenberger som tillsammans med Johanna Koljonen drog igång kampanjen såg ett enormt behov av att berätta ärligt om sex och situationer som ingen riktigt haft ord för. Det som kanske inte passade in under begreppet våldtäkt, offer eller förövare men som hade lämnat djupa spår, skuld och skam.

Sonja Schwarzenberger skrev en text som publicerades i SvD och som blev upptakten till kampanjen #prata om det. I artikeln skriver hon om ordlösheten efter ett övergrepp, om att inte veta vad hon skulle kalla det för. Hon hade varken skrikit slagits eller sagt ifrån. Dessutom hade hon känt en nyfikenhet inför sexet.  ”Lagen säger tydligt: sex utan samtycke är inte sex, det är våld. Men vad säger skick och bruk? Att det är mera kutym att bita ihop och stå ut än börja knuffas och skrika?  Smärta eller olust väger lätt i jämförelse med att bryta sociala regler.”

För att börja prata om gränser, vad en vill och inte vill behöver vi detta samtal. Allt är inte sexuellt våld i juridisk mening men mellan frivilligt sex mellan två eller flera samtyckande vuxna och sexuellt våld finns en gråzon som måste bli talbar. Maria Sveland skriver om hatet vilka kvinnorna som startade denna kampanj var tvungen att utstå och pekar bland annat på hur män bland på Flashback skrev att Sonja skulle behöva smaka på en stor kuk mellan benen och något om att hon säkert luktade svett och rejält illa mellan benen. Det är verkligen problematiskt att personer oavsett om det är en man eller kvinna som väljer att berätta om erfarenheter från övergrepp ovanligt ofta får höra att de har en offerkofta på sig. Jag blir heligt förbannad när jag läser hur olika tyckare och debattörer skambelägger offer och därmed vägrar se att det finns orättvisa strukturer i vårt samhälle som drabbar grupper av människor på olika sätt.

Sveland lyfter också upp att den som påpekar sexism, rasism, homofobi eller andra förtryckande uttalanden blir allt för ofta den som hamnar på de anklagades bänk.

 Oavsett om maktförhållanden grundas på kön, ras, klass, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion etc är tanken på den underordnade gruppens uppror skrämmande för det överordnade kollektivet.
CARIN HOLMBERG

Maria Sveland vill täcka många olika ämnen och är ibland lite för generaliserande och svepande i sina uttalanden. I övrigt är boken Hatet inte en akademiskt korrekt återgivning av händelser och fenomen utan en partsinlaga, däremot en viktig sådan där feminister tar tolkningsföreträdet.

#blogg100, dag 63.

Fortsätt #prataomdet

Under många år har jag varit ute och pratat om mäns våld mot kvinnor, våld i samkönade relationer och sexuellt våld. I somras beslutade jag mig för att utöka min repertoar och även inkludera det där mer svårdefinierbara våldet som hamnar någonstans mellan dålig sex och sexuellt våld. Gensvaret har varit fantastiskt bra. MÅNGA har stora behov av att reflektera över händelser som de varit osäkra på hur det skulle definieras och hur en skall förhålla sig till. Själv
fick jag i samband med deltagande i en studie också själv möjlighet att fundera högt över händelser och en relation som låg någonstans i det där knepiga gränslandet. Jag köpte boken #prata om det och brukar läsa Johanna Koljonens text högt. Den ger oss en hint om att en som kvinna också kan utsätta andra män, kvinnor och andra för gränskränkningar.

På bokmässan hade jag också förmånen att lyssna på Johanna Koljonen i den fantastiska tidningen OTTARs monter. Hon pratade om prataomdet, som är en livsviktig kampanj om att hitta ett språk för sex utan skam. Koljonen menar att vi  är i stort behov av  att fundera kring våra egna och andras gränser. Vi behöver prata mycket mer om de gränsdragningar, gråzoner och övertramp som förekommer i sexuella situationer. Hon reflekterade också över hur innerligt väl hon hade behövt läsa denna bok innan hon började ha sex då hon inte hade en aning om hur mycket sex består av förhandlingar, kommunikation och att hitta ett samförstånd och samtycke. Sexuella tekniker i alla ära men utan kommunikation är det ändå upplagt för en flopp.

Fortsätt #prataomdet är en ideell förening som nu är ute på en riksomfattande turné till landets gymnasieskolor, universitet och högskolor. Den otroligt viktiga Prataomdet-debatten sprids nu runt om i landet. Turnén genomförs i samarbete med RFSU.