För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om massor av kroppsvätskor och advokadokärnor i fittan, att en av mina favoritböcker Våtmarker skulle bli film. Bara ordet, våtmarker, väcker naturligtvis tankar på fittor. Det sägs att fitta kommer från det fornsvenska ordet fitja, ”våt ängsmark”, ”strandäng”, ”sumpmark” även om en del språkforskare protesterar så tycker jag att det är ett så vackert ord.
Ikväll bjöd Njutafilms och Studio S på en förhandsvisning av filmen Våtmarker som går upp på svenska biografer på fredag. Redan nu vill jag säga, kräsmagade och känsliga själar inte bör se filmen och sluta läsa mitt blogginlägg nu!
En kort resumé om vad boken/filmen handlar om; Helen, 18 år lider av hemorrojder. Hon har därför klåda och måste klia sig en del i stjärten vilket i sig verkligen inte är passande för en ung dam. När hon rakar sig där råkar hon dessutom snitta upp ett ett djupt sår och drabbats av en analfissur som måste opereras. Kirurgen passar också på att ta bort hennes hemorrojder. Helens föräldrar är skilda och nu har hon en enastående möjlighet att få in sina föräldrar i ett och samma rum. Hon börjar berätta för Robin, sjuksköterskan på avdelningen om sitt liv och ett visst ömsesidigt intresse uppstår.
Jag älskar boken och jag tycker också väldigt mycket om filmen. Den ställer den verkliga biologiska människokroppen mot de idealiserade kroppsliga idealen med överdriven hygien som råder idag. Jag har inget emot titta på menstruösa bilder och älskar kladdet med slidsekret men filmen förmår att även utmana mina tabun. En av inledningsscenerna utspelar sig på en mycket snuskig offentlig toalett där vi ser intorkade och mer färska urinfläckar på toalettsitsen där det även hamnat något löst könshår. Kameran kommer så oerhört nära så nära att vi ser allt i dess minsta beståndsdelar och därefter gnuggar Helen sitt kön mot sitsen några varv.
Det är fysiskt, kroppsnära och filmen bejakar de autentiska kropparna och tar upp saker som är fullständig tabu i vårt tidvis kroppsfientliga samhälle. Inledningsvis beskriver den 18-åriga Helen sitt slidsekret som föränderligt där det vissa dagar i menscykeln är som olivolja och andra dagar som keso med det underbara tillägget att fler än vad man tror gillar keso under tiden som en ny bekantskap slickar hennes fitta.
Metaforen att en hemorrojderna liknar hakpåsen på en tropisk fågel är genial. Hela filmen är sprängfylld av fantastiska metaforer och liknelser och vid ett tillfälle gör hon likheten mellan de feta lädret på hoppbockarna i skolan och den lena huden på ett penisollon.
När pojkar fyller 18 år så tar ofta någon med dem till den lokala bordellen men Helen går dit själv för att ha sex med en annan kvinna.
Helen får en nära väninna i Corinne och gemensamt är de så mycket vänner och så nära att de byter sina blodiga tamponger med varandra och blir blodssystrar. De kladdar med mensblod på varandra och det förekommer några scener med scat (sex med avföring). Gemensamt utforskar de både sex och droger tillsammans och åker skateboard respektive rullskridskor iklädda lösmustascher genom city. Det är en stark symbolisk gestaltning av hur unga kvinnor tar utrymme som de inte har men ser till att skaffa sig.
Helen berättar också en historia som innebär att fyra pizzabagare onanerar och sprutar på en pizza, en scen som naturligtvis gestaltas i bild. Sedan säger hon med ett nöjt konstaterande att en sådan skulle hon vilja äta.
Filmen handlar också om Helens relation till sina föräldrar och är på ett sätt en utvecklingsfilm från barn till vuxen och där slutet manifesterar ett vuxenblivande. Hon beskriver sin mor som en sökare som varit med i de flesta av religioner men som fastnat i den mest bisarra av alla, katolicismen. Emellanåt drar en efter andan när hennes dysfunktionella mor agerar så absurt att det blir svårbegripligt hårt. Helen vill att föräldrarna skall bli tillsammans igen och försöker återförena dem under sin tid på sjukhuset. Hon agerar också ut besvikelsen mot väninnan som tar ett steg in i vuxenlivet innan henne.
Konflikten mellan moder och dotter rör såklart även hygienfrågan och det är detta som Helen revolterar emot genom att gnida sitt kön mot smutsiga toalettsitsar och mycket annat. Moderns skräck är att behöva åka till sjukhus med smutsiga trosor och på sjukhuset ser vi Helens rosa trosor med mycket intorkat slidsekret och flytningar i. Det är väldigt befriande att se Helen med en självklar säkerhet visa att inget av det ovan nämnda är något konstigt eller äckligt, hon spränger gränser för kvinnlighet på ett oerhört befriande sätt.
#blogg100, dag 19.