Flickan och skammen

År 2000 skrev jag en c-uppsats i tros och livsåskådning på teologiska institutionen på Uppsala universitet. Titeln var, Vägra kallas hora! – En studie av hora/madonna dikotomin i myt och verklighet. Upptakten till den där uppsatsen var att jag under en tid arbetat på Tierps sjukhus som kurator. Jag pendlade med buss till Uppsala och i busskuren utanför sjukhuset fanns ett  klotter. Ofta stod jag och funderade på vad raderna ”PIA FREDRIKSSON KLASS 8B I ÖRBYHUS ÄR EN FET JÄVLA FITTIG HORA!”innebar för henne det berörde och vilket samhälle som det speglade. En tjej som jag intervjuade inför uppsatsen hette Linda och var 17 år och sade såhär; Har man fri sex ofta är man horig och slampig, har man aldrig sex är man pryd. Skillnaden mellan att vara okej och en hora verkar för mej hårfin! Hur lätt är det att leva efter killarnas krav? 

För någon månad sedan kom Katarina Wennstam ut med en ny bok. Det är ett kritiskt reportage om ryktesspridning, sexualitet och skam, och är skriven i samma anda som de tidigare utgivna böckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.

En av kvinnorna som Wennstam intervjuat säger: Man får inte underdriva för mycket, för då verkar man ju vara värsta nuckan – men han skulle aldrig kunna hantera att jag har legat med så många som jag faktiskt har gjort.

En annan kvinna berättar att hon alltid tyckt om sex och därför följaktligen fick epitetet hora. Det var ett stort problem att vara kvinna och gillar sex. Hon menar att tjejers kåthet ska tystas ner, knappt finnas.

En tredje berättar: Och även om jag inte ville, tänkte jag att de män jag har mött är ju sådana… kåta. Och om de är kåta så får man väl ställa upp. Det känns som om jag i hela mitt liv har fått lära mig att vi kvinnor finns till för mäns sexuella tillfredsställelse.

Här menar Wennstam att tjejer som gång efter annan blivit kallad hora och slampa till slut tar den roll som samhället tilldelat dem både utifrån andras förakt och det egna självhatet och slutar med att säga att vi måste förpassa hora-madonna komplexet till skräphögen.

I bokens inledning lyfter Wennstam fram att tjejer själva sprider horrykten om andra tjejer En socialpsykologisk förklaring är att det handlar om internaliserat förtryck, det vill säga att kvinnor själva har internaliserat den manliga blicken och värderingen om slampor i sig själva. Det handlar också om att definiera sin egen kvinnlighet inte bara utifrån vem man är utan också utifrån vem man inte är. Även kvinnlighet är hierarkiskt ordnad och värderas olika. Längst ner på stegen står horan. Hon refererar till en amerikansk avhandling  Good Girl att horstämpeln primärt används för de tjejer som inte lever upp till den feminina kriterierna. Tjejer får inte vara slampor men inte heller oskulder för de var misslyckade och lite tragiska. De förväntas utforska sin sexualitet men enbart försiktigt och diskret inom den givna mallen. Antalet partners får inte vara för många och de fick inte gå killarna till mötes för lätt.

Författarbild av Elisabeth Ohlson Wallin

Katarina Wennstam drar fram flera intressanta exempel från kultur och populärkultur. Hon nämner hur det vanliga är att manliga vänner på bröllopsmiddagar håller tal till brudgummen och pratar om hur vild han var i ungdomsåren och hur lätt han hade att få ragg men hur glada de är att han nu hittat fröken X. Det omvända är dock omöjligt. Hon fortsätter om hur vitt är färgen för oskulden vid bröllop och de fruktansvärda sedvänjan att låta brudens far leda dottern upp för altargången till den blivande maken.

Hon nämner också succubus-gestalter som jag skrivit om tidigare. Demoner som antar gestalten av en vacker kvinna och förför män. De är farliga kanske just därför de har en stark sexualitet. En kåt kvinna är en farlig kvinna. Därefter berättar hon om den svenska filmatiseringen av Män som hatar kvinnor att Lisbeth Salander (Noomi Rapace) och Mikael Blomqvist (Michael Nyqvist) har sex med varandra och Lisbeth rider Mikael till hon får orgasm. Därefter lämnar hon honom för en cigarett på trappan. Hon är sexuell på egna villkor och detta blir en ovanlig scen. Däremot i den amerikanska versionen så grenslar Lisbeth Daniel Craig som spelar Blomqvist men då tar han tag i henne och med stor kraft får han henne under sig istället och samlaget fortsätter med den patriarkala könsmaktsordningen upprättad. En annan reflektion från populära filmer är skräckfilm, deckare och tv-serier som ofta handlar om hur en ung kvinna hittas mördad ofta med bakgrund som prostituerad, porrfilmsskådespelare eller levt ett liv som ”sexuellt lösaktig”. Vår tids fabel är deckaren, och den kommer ständigt med undermeningen att kvinnor ska passa sig för att vara lösaktiga.

Ett viktigt kapitel handlar om socialt utsatta tjejer och här finns referenser till Astrid Schlytters studie Kön och juridik i socialt arbete där Schlytter studerat länsrättsdomar gällande LVU (lagen om vård av unga). En bok som haft stor betydelse för mig. För att pojkar respektive flickor skulle tvångsomhändertas rådde olika informella regler. För tjejer handlade det främst om beteendet, exempelvis om en tjej haft sex med flera killar på en fest så handlade detta om berusningen medan det för killar handlade om den faktiska konsumtionen av alkohol eller droger. Flickors sexualitet granskades och värderades utifrån klädsel och beteende medan pojkars sexualitet inte synliggjordes alls. detta är inget nytt utan redan på 1970-talet så skrev Skå-Gustav om samma fenomen. Ändå går Wennstam inte vidare med detta. Frågorna om hur professionella kan medverka till att synliggöra och ifrågasätta normerna som bakomliggande faktor till att framförallt tjejer och kvinnor upplever så mycket skuld och skam kommer aldrig.

Wennstam refererar till Leora Tanenbaum och hennes bok Slut! om hur det idag är ännu svårare för tjejer att veta hur de skall bete sig då de får så många dubbla budskap. Tjejer ska vara sexiga men inte för sexiga. Flickor förväntas att dölja om de är kåta och vill ha sex. Tanenbaum citerar Spike Lee-filmen där Mars Blackmon säger att alla män vill ha sexgalna tjejer. Vi vill bara inte ha dem som våra fruar. Tjejer och kvinnors lust balanserar hela tiden på gränsen till att vara äcklig och smutsig eller för tydlig. Mäns sexualitet ses däremot som mycket mer svårkontrollerad och kraftfull.

Boys will be boys. And girls will be ”sluts”
Leora Tanenbaum

Synen på sex skiljer åt beroende på om en uppfattas som kvinna eller man och detta ger olika möjligheter att leva ut sin sexualitet. Maskulinitet ger generellt män större möjlighet att leva ut sin sexualitet. Min professionella kollega Pelle Ullholm på RFSU finns intervjuad i boken och lyfter fram många viktiga perspektiv.

– Det här är en tvångströja inte bara för kvinnor utan också för män, de förväntas vara kåta hela tiden. Det finns också en förväntan kopplat till traditionell heterosexualitet som så klart inte alla känner igen i sig själva. Det finns rätt många killar som inte är intresserade av att vara players, men det är ändå en position som tolkas som positiv i grunden, en position som ger status, säger Pelle Ullholm.

Detta är ett otroligt viktigt ämne och kanske därför blir jag ändå besviken när jag når sista sidan. Katarina Wennstam beskriver en verklighet som varit i faktum i flera hundra år. Problematiken är lyft i många olika sammanhang och jag skrev en uppsats om detta redan 2000. Vad är det nya i hennes bok? Inte så mycket, tyvärr.

Jag saknar väldigt mycket en diskussion runt självdestruktivtetsdiskursen runt kvinnors sexualitet i relation till tjejer som har mycket sex, många olika partners, tittar på porr, säljer sexuella tjänster, gillar BDSM och analsex mm. Att bekräfta förståelsen av tjejer som offer blir ett sätt att undvika ett skuldbeläggande men konsekvensen kan bli att de fråntas rätten till sin egen sexualitet. En negativ bieffekt blir att sex är någonting farligt för tjejer. Sex används som ett sätt att skada sig själv och den kvarvarande känslan kan vara att sex (utanför normen) är lika med våld och således inget som en ”sund” tjej skulle vilja ha. Tjejerna har sex för att de är offer för sexuellt våld, skadade. Tolkningen av samma beteende blir olika beroende på om det är en tjej eller en kille. Killar blir svårare att placera i en offerroll då sex är en del av den manliga identiteten. De tillåts att ha kvar sin aktörsroll men till priset av att de inte blir sedda som några som kan behöva stöd. 

Till sist, vad kan vi då göra för att få bort ”slut-shaming”?  Jag vill avsluta med ytterligare citat från Pelle Ullholm;

Det är sorgligt att vi år 2016 fortfarande inte låter alla som älskar sex eller vill uttrycka sin sexualitet få göra det på det sätt de själva önskar. Vi kan få bort det genom att själva inte delta i ryktesspridning, genom att stötta personer som blir utsatta och genom att ifrågasätta ryktesspridningen i sig. Det är egentligen inte svårare än så, säger Pelle Ullholm.

 

Stop Slutshaming!

Jag har haft en krönika från Metro liggande på mitt skrivbord som jag läst flera gånger. Krönikan är skriven av Cissi Wallin  i april och rubriken är ”Jag kräver det bästa av livet”. De rader som jag hela tiden återkommit till är:

 Jag älskar att onanera och kolla på porr. Bra porr där kvinnans njutning inte står i andra rummet. Fast ännu mer än onani älskar jag att ha sex med någon annan. Mycket och länge. Detta intresse rimmar för övrigt tydligen inte så bra med att ha blivit våldtagen (som jag blev 2006) men jag har aldrig förstått den kopplingen. Man kan väl älska sex men ändå bli utsatt för ett övergrepp? Tydligen inte enligt diverse skvallerforum om såväl mig som andra kvinnor som pratar öppet om bådadera.

Så läser jag ikväll Hanna Gustafssons artiklar hos Genusfolket där hon på ett fantastiskt bra sätt gör upp med vår tids ”våldtäktskultur” och kommer med svidande kritik mot hur vårt samhälle skapar en struktur där det ständiga hotet om våldtäkt begränsar tjejers livsutrymme och idén om manlig sexualitet begränsar killars handlingsutrymme. Hon pekar på hur;

Förmaningar och varningar till kvinnor om hur de ska skydda sig mot våldtäkt är ett exempel på denna typ av destruktiv välvillighet. Det är alltid kvinnorna som förmanas och inte de som begår våldtäkterna. Det just dessa välvilliga förmaningar om att skydda sig mot våldtäkt som kontrollerar och skuldbelägger kvinnornas beteende mer än våldtäkterna i sig.

Istället för att lära tjejer att det är farligt att leva ut sin sexualitet, borde vi högt och tydligt tala om för alla tonårstjejer därute att de aldrig kommer riskera att skuldbeläggas av samhället för att ha sex, så länge alla involverade gett samtycke?

Det vore fantastiskt bra om vi som samhälle gjorde fullständigt klart att de enda som har något att skämmas för är de som sprider bilder mot någons vilja. Där 16-åriga tjejer som visat brösten i ett chattforum och fått bilderna spridda mot sin vilja kunde känna sig trygga i vetskapen att de enda som riskerar att förstöra sitt rykte är bildspridarna?

Vi som samhälle bör fördöma det verkliga problemet istället för att underbygga det.

Att säga att kvinnor inte borde klä sig utmanande, dricka sig berusade är att hålla kvinnor ansvariga för att bete sig på ett sätt som inte provocerar män att våldta dem, är en del av våldtäktskultur.

Läs gärna Hanna Gustafssons artiklar;

Våldtäktskulturens senaste offer

En pedagogisk förklaring av skillnaden mellan din laptop och en kvinnas kropp – om synen på våldtäktsoffer

”No sympathy for whores” – vad är våldtäktskultur?

Både killar och tjejer ägnar sig åt sex men det är tjejerna som fortfarande, år 2013 får varningar om hur de riskerar sitt rykte, hur ett enda misstag kan ”förstöra resten av deras liv.” Det var just detta som jag framförde kritik mot genom ett öppet brev till  Marléne Lund Kopparklint (M), kommunalråd i Karlstads kommun, författare och mamma som publicerat en sedesam historia i NWD. Hon svarade mig i sin blogg och en annan person skrev ett svar i NWT där jag bland annat beskylldes för att utöva härskartekniker, platta till flera och stoltsera med diverse kunskaper. De konstaterade dessutom att det är svårt att hålla ihop ett ”systerskap” när den hierarkiska ordningen alltid ska bestämmas av extrema åsikter.

Jag misslyckades med att förklara vad jag menade med min kritik mot inlägget, de verkade mest vilja att jag skulle förstå deras perspektiv. Min vilja och avsikt är dock att alltid försöka kämpa mot all form av #SLUTSHAMING där vi skall lära unga tjejer och deras föräldrar att vara ännu mer försiktiga, att aldrig vara sexuella, inte utforska sin sexualitet, allt för att inte riskera att bli skuldbelagda för ett brott de aldrig begått.