Snipp och snopp. Lika eller olika?

Självklart måste barn få kunskap om hela sin kropp. För dem är snoppen eller snippan inte mer märkvärdigt än ett knä eller ett öra. Det är vuxna som sexualiserar barns könsorgan, inte de själva.

Tony Cronstam, ni vet tecknaren bakom serien om sköldpaddan Elvis har gjort en charmig och fin barnbok om snoppar och snippor. Här visas mångfald och det råder ingen tvekan om att båda är lika bäst.

Boken handlar om Snipp och Snopp, de har visserligen några saker som skiljer dem åt, men de är precis lika bra. Till skillnad från Barnkanalens snippa och snopp har dessa karaktärer fått varken fått långa ögonfransar eller rosetter vilket är otroligt skönt. Dessutom hänger äntligen snoppen ner och vi får äntligen en charmig snopp som är i sitt mest vanliga läge

I sin ambition att  avdramatisera snippor och snoppar går Cronstam ändå lite vilse när han säger att skriver:

Sätter man ihop en vuxen snippa och snopp, så kan det bli en bebis. Det är därför vi föds med snippor och snoppar.

Någon rad om att det kan vara skönt att ta på sin snopp eller snippa hade inte skadat för det är erfarenheter som barn gör tidigt. Det hade också varit skönt att slippa reproduktionsfokus då allt annat i boken är så skönt normbrytande.

Sista sidorna berättar om att flickor faktiskt kan ha snopp och pojkar kan ha en snippa. Dessutom att man kan känna att man inte är varken pojke eller flicka och att det också självklart är okey. Mycket fin barnbok som varmt rekommenderas!

Boken är skriven av Tony Cronstam, utgiven 2015 på Idus förlag.

Ska man snacka sex med barn? Ja!

Häromveckan skrev jag en kritisk artikel om den påstådda sexualiseringen av samhället. Jag funderade på att skriva att jag snarare ser en annan tendens, att samhället blir mer och mer sexualfientligt. Jag lät bli på grund av att det inte är en entydig trend men visst finns tendenser till detta. En av dessa är oron för barns sexuella uttryck som tar sig vissa skrämmande uttryck.

När sången om snoppen och snippan publicerades på SVTs barnkanalen fanns många upprörda föräldrar och andra vuxna. En del av dem skrev kommentarer till Barnkanalen.

En del av synpunkterna bygger på en tanke att barn skall skyddas från sexualitet och kunskap om sin egen kropp. Detta tyder på en stor okunskap. Barn föds som sexuella varelser och visar sexuella reaktioner redan innan födseln. Barn känner mycket tidigt att snoppen blir hård eller att det blir varmt i snippan.Att onanera och leka sexuella lekar är helt vanliga och normala aktiviteter hos barn. Hur omgivningen sedan reagerar och interagerar med barnen har stor betydelse för den sexuella utvecklingen.

Psykologen Thore Langfeldt skriver i sin bok Barns Seksualitet att det inte finns några tillförlitliga siffror på hur många barn i 3-4 års åldern som får orgasm. Erfarenheter från personal i förskoleverksamheter tyder på att ca 5-10 % av barnen får orgasm. De flesta vill däremot försöka att stimulera sin könsorgan på ett eller annat sätt.

En öppen och ärlig dialog i hemmet gör att barn får en bra grund att stå på. Detta gör också att de lättare kan berätta och fråga om de undrar något runt sina kroppar och dess reaktioner. Många barn tycker om att vara nakna och kunna leka med sin egen och andras kroppar. Att exempelvis måla sig själv och andra med fingerfärg kan var både kreativt och roligt. Hur de vuxna sedan reagerar med ord, tonfall och ansiktsuttryck är av stor vikt för hur barnen skall tolka sina handlingar. Barn har också rätt till ett privatliv där vuxna inte hela tiden behöver bevaka vad som händer.

Vad är det då som hänt i vårt samhälle? Min egen reflektion är att vi gått från att barns sexualitet varit något naturligt och som har varit pratbart tills idag där detta blivit ett ämne som barn behöver skyddas ifrån, jämför föräldrakommentarerna ovan. Jag har inspirerats mycket av professor Anna Sparrman som talar om det skett en normalisering av en pedofil blick. Vi tenderar idag att sexualisera barns nakna kroppar.

Detta har inte längre enbart blivit förbehållet pedofilen utan något som integrerats i oss alla. Det handlar inte längre om hur personer med pedofila tändningsmönster ser på barn utan hur den pedofila blicken gjorts till en norm som vardagen organiseras utifrån. Normaliseringen passiviserar barn och gör deras handlingsutrymme mycket mindre. Talet om den normala sexualiteten hos yngre barn tenderar att försvinna helt (Sparrman, 2014). Detta går inte minst att se i samtalet med förskolepersonal som känner sig otrygga med vad de kan och får prata med barnen om. I Upsala Nya Tidning fanns häromdagen en viktig artikel i ämnet om man skall prata sex med barn. Personalen sade sig även ha sett en förändring över tid angående barns minskade handlingsutrymme att uttrycka och utforska sin sexualitet.

Detta är en allvarlig tendens och något som vi sexualupplysare, sexologer och andra som arbetar med barn och sexualitet behöver motverka.

På 70-talet när jag var barn fanns bland annat Per, Ida och Minimum vilket var en fantastisk bok som var tydlig och rak i sitt budskap om att även barn har sexuella känslor. Jag hoppas på nya (mer normkritiska) barnböcker som också bejakar barns sexualitet.

När jag googlar på ämnet ser jag också att nämnda Anna Sparrman kommer att skriva ett kapitel i en kommande mycket spännande bok; Sparrman, Anna (in press 2015).
Seeing (with) the body: Children enacting sexuality. In Emma Renold, Jessica Ringrose and Danielle Egan (Eds.), Children sexuality and the ‘sexualisation’ of culture. UK: Palgrave.

Referens: Sparrman, Anna (2014). Barn tecknar nakenhet – och sexualitet?.
I Yvonne Eriksson (red.). Barn tecknar världen, ss. 47-76. Lund: Studentlitteratur.

 

 

Låt alla tjejer få tillgång till sin klitoris, oavsett ålder!

Jag är en politisk aktivist som kämpar för många viktiga frågor. Den aktivism som står mig allra närmast om hjärtat är nog fittaktivismen. Jag kan bli alldeles gråtfärdig över att så många kvinnor och personer med fitta i Sverige idag har sådan liten kunskap och tycker så illa om sitt kön.

Det är helt otroligt att det dessutom är så svårt att benämna sitt kön att människor börjar stamma eller leta efter ord när fittan skall benämnas. Samtidigt råder också någon slags osäkerhet vad saker och ting heter och ord blandas ihop.

Några klargöranden på vägen, slida är den inre delen av och utgörs en tunnel med öppning nedåt och uppåt finns livmodermunnen. Vagina är den latinska benämningen av slidan. Vulva eller om man så vill fitta är en benämning på de yttre könsorganen såsom venusberget, de yttre och inre blygdläpparna, mellangården och klitoris.

Något jag funderat mycket över är att vi inte ger våra små tjejer tillgång till sin snippa. Att pojkar går och drar lite i snoppen är oftast helt okey men små tjejer blir genast tillrättavisade att inte pilla därnere. I bästa fall får tjejer veta att de har en snippa i sämsta fall vet de bara att de har en stjärt fram och en bak. Men hur många berättar för tjejer om att de har en klitoris?

En lite söt anekdot på temat är när en av min systerdöttrar kom en dag för ett antal år sedan springande till sin mamma och konstaterade att hon hittat en liten liten snopp i sin snippa. Syrran konstaterade då att det inte var en snopp utan hennes klitoris. Barnet replikerade då om hon pratat med moster (mig).

Det som är tragiskt är att många kvinnor fortfarande i vuxen ålder har lite dålig koll på sin klitoris vilket kan försvåra ett bra sexliv.

När kan vi undervisa våra barn om att de har en klitoris? För mig är svaret självklart, när vi benämner andra kroppsdelar kan vi också benämna både snippa och klitoris. Det är inte möjligt eller lämpligt att göra det direkt på kroppen i alla lägen men det finns fina böcker där klitoris finns med som en självklar del bland mycket annat.

Ett bra boktips för barn i förskoleåldern är;

För barn i åldern 7-12 år och alla andra intresserade finns