Under min Thailandssemester läste jag åtta böcker. Fler än vad jag tagit med mig. På ett hotell hittar jag en kvarlämnad deckare, Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind som jag tar mig an.
Boken handlar bland annat om Enögda Vera och Jelle, två vindrivna gestalter som båda är hemlösa och försörjer sig på att bland annat sälja Situation Stockholm. Vera har glest rödlätt hår och bor i en grådaskig husvagn från sextiotalet. Jelle är 56 år, även han har tovigt hår och är i dålig kondition. Han medicinerar för att hålla sina psykoser i schack och övernattar i ett gammalt insjunket träskjul.
Vid ett tillfälle erbjuder Vera att Jalle gärna får slagga i hennes husvagn men Jalle vill inte. Det handlade inte om att sova i hennes husvagn. Det visste de båda två. Det handlade om något som Jelle inte var så sugen på, och det enklaste sättet att inte såra Vera för mycket var att tacka nej till husvagnsplats. Så blev det nej till det andra också. För stunden.
Lite senare känner Jalle dock på ett annat sätt.
Jelle visste vad som skulle komma. Han hade tänkt på det hela vägen hit. Han skulle älska med Enögda Vera. En tanke som börjat vid Medborgarplatsen. Så småningom hade det växt till något annat, märkte han. Till åtrå. Eller kåthet
Han utgick från att hon tänkte på samma sak. Det gjorde hon. Och det gjorde något med hennes kropp. Den ändrade temperatur och blev varm inifrån.
Sin kropp var hon inte orolig för. Den skulle svara upp. Det hade den alltid gjort när det behövts, vilket var väldigt länge sedan nu. Så hon längtade och var nervös. Hon ville att det skulle bli bra.
Det står lite medvind i skåpet där.Vera pekade på ett av fanérskåpen bakom Jelle. Han vred sig om och öppnade luckan. En liten flaska Explorer, halvfull, eller halvtom, en läggningsfråga.
Ingen av dem vill ha.
Vera tar av sig först och Jelle har inte sett Veras bröst innan. Det var första gången på sex år som han rörde vid en naken kvinnas bröst. Inte ens i tankarna. Han hade aldrig några sexfantasier. Nu satt han däremot framför ett par stora vackra bröst. Han kände hur lemmen styvnade under bordet. Han tittar och ser hu lemmen står i en vinkel som han nästan helt glömt bort. Ingen vill släcka ljuset i den slitna husvagnen.
Kvinnan i ljuset framför honom var den hon var och nu skulle han älska med henne. När han nådde upp till hennes sköte kände han hur fuktigt det var. Han gled med ett par fingrar längs hennes lena blygdläppar och Vera slöt sin högra hand runt Jelles lem. Sedan slöt hon ögonen. Hon hade all tid i världen.
Han hade inga problem att föra in sin lem, men gjorde det försiktigt, långsamt och hörde ett kort flämtande från Vera.
Nu var de här.
De älskade.
Deras kroppar vaggade upp och ner med små rytmiska stötar. Britsen begränsade deras rörelser på ett upphetsande sätt. Jelle fick hålla igen kraften, Vera hann med.
Jelle höll kvar sin lem länge till den gled ut av sig själv. Vera faller i en lugn sömn och Jelle lämnar husvagnen.
Var Vera Larsson prostituerad? Frågan ställs av en polis som utreder mordet på Vera.
Inte som vi fått fram, sa Forss. Men med dom där vet man aldrig.
Jag blir oerhört tagen av den fina scenen med två älskande, visserligen lite luggslitna men oerhört fint skildrat. Jag blir fruktansvärt arg på hur poliserna diskuterar men känner igen jargongen.
Genast tänker jag på en uppsats av Frida Larsson. Hon har på avancerad nivå i socialt arbete skrivit en otroligt viktig och mycket bra uppsats, En diskursanalytisk studie om Hemlösa missbrukande kvinnor och sexuella identiteter på Göteborgs Universitet.
Studien visar föga förvånande att det råder en omfattande tystnad runt hemlösa missbrukande kvinnors sexualitet. Socialsekreterarna uppgav att de sällan pratade kvinnorna om sex.
Både kvinnorna och socialsekreterarna förhöll sig till samhälleliga diskurser om hemlösa missbrukande kvinnors sexualitet. Trots att de inte pratade med varandra om sexualitet var ändå socialsekreterarna betydelsefulla i kvinnornas konstruerande av sexuella identiteter. Identiteten missbrukare var dessutom avgörande för alla övriga identitetskonstruktioner.
Sexualitet hos hemlösa kvinnor tenderar att patologiseras, medan sexualitet ofta ses som en hälsofrämjande faktor när det gäller andra grupper.
Kvinnorna pratar mångfacetterat om hur sex kan upplevas på olika sätt och vilka faktorer som påverkar om sexet är bra.
Frida Larsson menar att det är viktigt att poängtera att kvinnorna har haft sex som de definierar som bra, något som ofta glöms bort när det gäller hemlösa missbrukande kvinnor vars sexualitet i regel patologiseras (se Acquaviva 2000; Loates & Walsh 2010; Milner & Myers 2007 m.fl). Den ensidiga bilden av kvinnan som utsätts för sex, och aldrig har det på egna villkor, motsägs således av hennes studie. Däremot är det den framställning socialsekreterarna främst håller sig till, i likhet mer personal som intervjuats i andra studier (Holmberg 2000; Laanemets 2002; Mattsson 2005; Pettersson 2013).
Jag har arbetat i närapå tio år i missbrukssvängen och inom socialtjänsten och levt över fem år på ett behandlingshem. Jag vet innerligt väl att många kvinnor som missbrukar far djävligt illa och utnyttjas i svängen, det kan vi vara oerhört överens om. MEN, jag inser mer och mer att inte lyssnat tillräckligt noggrant om kvinnornas egna upplevelser av den goda sexualiteten. Jag vet dessutom, att jag är långt ifrån ensam
Suzann Sexeducator 