Frans och Lars

Den 19 augusti 1897 ertappas två män bland snåren vid Ekbacken på Ladugårdsgärdet i Stockholm. De ligger på marken med byxorna neddragna. Männen är Frans Pettersson 41 år, och Lars Johansson 31 år. Tidigare under dagen har de varit hos Frans syster för att dricka brännvin. Nu har de gått upp i skogen för att knulla men blir upptäckta av två gardister. När gardisterna frågar vad de håller på med svarar Frans och Lars helt frankt ”vi håller på att knulla och det angår er inte”. De får följa med gardisterna som överlämnar dem till konstapeln Carl Herman Watz.

Polisbilder på Frans och Lars från Stockholms stadsarkiv.

Historien om Frans och Lars blev jag påmind om förra lördagen då jag var på Stockholms Stadsarkiv och gick en rundvandring i kärleken och sexualitetens tecken med den alltid så utmärkta och intressanta skribenten, historiska guiden och pedagogen Kettil Mannerheim. Han visade protokoll från polisen om när Frans och Lars häktades.

Bild från Stockholms stadsarkiv, Stockholmskällan.

”På derefter framstäld fråga huruvida de förut med hvarandra öfvat otukt på liknande naturstridiga sätt, erkände de båda sammanstämmande: att de känt hvarandra sedan öfver tio år tillbaka, att de blifvit bekanta med hvarandra, under det Pettersson bodde i huset No 24 Stora nygatan, der Johansson samtidigt hade anställning, att Johansson derunder vid ett par tillfällen legat öfver nätterna hos Pettersson, att de vid dessa tillfällen legat afklädda tillsammans i Petterssons säng, att de vid dessa tillfällen på enahanda naturvidriga sätt haft samlag med varandra, att ingen af dem nu kunde erinra sig hvem som först framkommit med förslaget härom,
att Johansson derefter under båda åren 1895 och 1896, vid två tillfällen, en tid hade bott hos Pettersson i huset No 9 Kindstugatan 4 tr upp. att de derunder flere gånger med hvarandra haft samlag/…/ Wid de tillfällen då Johansson bott hos Pettersson, lågo de alltid afklädda bredvid hvarandra i samma säng. Båda förnekade de, att de med andra manliga personer haft samlag.”

Första gången som jag läste om Frans och Lars var i boken Sympatiens hemlighetsfulla makt. Detta praktverk är ständigt en källa till intressanta fakta och historiska infallsvinklar. Tyvärr är det huvudsakligen en studie över homosexuella mäns historia i Stockholm och jag saknar verkligen en kvinnlig dito. Här kan vi läsa omständigheterna runt att de blev tagna genom rättegångsprotokoll och juridiska  handlingar i ärendet.

Om dessa män har även Kalle Holmqvist skrivit boken Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet. Utgiven på Sekel bokförlag, 2012. Holmqvist beskriver biografiskt allt som finns att veta om Frans och Lars. Han följer upp deras öden inte bara genom rättegångsprotokoll utan har grävt vidare i mantalslängderna, rotemansarkiv och mycket annat. Han försöker att gestalta deras liv men det är inte så mycket som vi kan veta om deras liv. Holmqvist väver samman deras liv med arbetarrörelsens framväxt i Sverige under sent 1800-tal.

Det finns enbart ett fåtal rättsfall om homosexuella under 1800-talet. De som finns handlar nästan uteslutande om män som träffats för tillfälliga sexuella kontakter. Där sticker Frans och Lars ut för det visar sig att de av allt att döma levde ett långvarigt förhållande med varandra. De  jobbar hårt som de flesta andra vid den här tiden. Ingen verkar heller ha tagit avstånd från dem efter fängelsestraffet. Holmqvist skriver dessutom att deras relation antagligen varit både jämställt och troget men författaren har en något romantisk idealbild som skymtar fram mellan raderna. Detta visar sig på flera sätt då det inte enbart handlar om romantisk kärlek utan även runt arbetarrörelsen. När Frans och Lars blev upptäckta av gardisterna svarade de;

Vi hålla på och knulla.

och när gardisterna klandrade dem sa de helt sonika,

att detta var en sak, som ej anginge dem

Holmqvist menar att de vägrade lyda överheten och ifrågasatte lagen, de var som de moderna arbetarna, omstörtande, fria i tanken och nyskapande. Det var därför de rika var så rädda. Förfaren skriver även:

Förhållandet mellan Frans och Lars är så ömsesidigt och jämställt att de turas om att sätta på varandra. /…/ Under polisförhöret berättar de samstämmigt att de haft samlag genom att de ”växelvis infört sin manslem i hvarandras stolgång och att säden för den ofvanpå liggande vid dessa tillfällen avgått”.

Männen verkar ha varit tillsammans i ungefär tio år men enbart bott ihop i två. Det är unikt att för även om det naturligtvis fanns varaktiga samkönade relationer även förr så är det svårt att hitta historiska dokument som styreker detta på grund av det tabubeläggande som funnits.

Researcharbetet är imponerande och Holmqvist har fått fram handlingar från Långholmen där de båda satt för att avtjäna sitt straff. Där går det också att se vilka böcker och tidskrifter Frans och Lars lånat.

Författaren Kalle Holmqvist har tidigare skrivit för den socialistiska tidningen Flamman och på Aftonbladets kultursidor. Boken om Frans och Lars är skriven utifrån ett tydligt klassperspektiv som en hyllning arbetarklassen däribland Frans och Lars som verkligen haft ett slitigt liv med många korta anställning i tungt kroppsarbete. Det är ett stycke arbetarhistoria och ett folkets historia som vi så sällan läser om i våra historieböcker dock tolkat med klassromantiska glasögon.

En sexualpolitisk odyssé med fokus på KSK och den lesbiska härvan.

Imorgon kör Stockholm Pride igång. Det är Pride House som öppnar imorgon och  först på onsdag öppnar Pride Park. Stockholm Pride skriver på sin hemsida; Pride House är din irriterande, provocerande och lillgamla lillasyster. Eller din intellektuelle, queerfeministiske storebror. Eller en nyutkommen popfanatisk ftm. Eller en teaterälskande, lesbisk kulturtant. Eller en euforisk bi-kille i ett queert indiegympa-pass. Eller din konstälskande bästis i ett samtal med en stolt förälder. Eller en medelålders fetischist från Arjeplog. Eller någon annan som du tycker är utmanande, överraskande och alldeles underbar.  I senaste numret av QX lär Roger Wilson ut en ny glosa;

Jag erkänner jag är en pridehouseofil. I år deltar jag dessutom i rekordmånga seminarier och föreläsningar. Ni har inte mindre än nio olika tillfällen att lyssna på allt viktigt jag har att säga.

Imorgon håller jag en sexualpolitisk odyssé med fokus på kvinnor som har sex med kvinnor i allmänhet och den lesbiska härvan från 1944 i synnerhet. 

I 1608 års appendix till Sveriges Landz-Lagh fanns förbud mot samkönade sexuella men detta gällde enbart män då kvinnor inte uppfattades kunna ha sexuella relationer till varandra, det var närmast otänkbar – Amor Impossibilis (Lennartsson, 2009). Även om samkönade kontakter förbjuds i 1864 års strafflag så döms enbart fem kvinnor vid ett tillfälle för brott mot lagen. Avsexualisering av den sexuella akten mellan kvinnor fortgick och i SOU 1941:32 konstateras att det sannolikt förhåller sig så att den kvinnliga homosexualiteten i mycket större utsträckning än hos män präglas av ”beröringar vilka icke äro av genital art, såsom smekningar av till synes oskyldig natur och dylikt, i vilka det sexuella elementet är svårt att upptäcka” (SOU 1941:32, s 39). Könen tillskrevs olika egenskaper, kvinnor anses vara passiva medan män intar en mer aktiv roll. Lesbiskhet ses inte som ett hinder för att ingå äktenskap;”På grund av kvinnans mer passiva roll vid den normala könsakten kan även en utpräglat homosexuell kvinna leva i könsförbindelse (äktenskap) med en man” (SOU1935:68, Sid 108). ”Vi måste göra klart för oss att det ofta är större skillnad på mannens och kvinnans mentalitet än det är på en vit mans och en kines’ mentalitet. Samlivet blir präglat av dessa olikheter” (Smitt, 1952, s 117).

Inför utredningen om avkriminaliseringen av homosexualitet så skriver hovrättspresidenten Karl Schlyter i ett brev 1941 till professor Ivar Agge att han oroar sig för att lämna den kvinnliga homosexualiteten ”openetrerad”. Han framhåller att han har en djup okunnighet om den kvinnliga otuktstekniken och efterfrågar litteratur i ämnet. Agge svarar att han gått igenom litteraturen men konstaterar att den kvinnliga varianten är mer diskret, mindre asocial, och mera okänd till yttringar och former. Stockholmspolisen har inte heller någon kunskap eftersom de inte träffat på några. (Silverstolpe, 1999, s 181).

I straffberedningens utlåtande med förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar konstateras att de homosexuella tendenserna är ungefär lika hos båda könen. Ändå konstateras att det ”så gott som aldrig förekommit i vårt land att någon kvinna åtalats för homosexuell otukt” (SOU 1941:32, Sid 39) Fram till 1940-talet hade lagen i princip enbart tillämpats mot homosexuella män men 1943 arresteras och döms dock fem kvinnor för sina lesbiska handlingar. Denna händelse har kallats den lesbiska härvan. Jag har via Stockholms Stadsarkiv tagit del av handlingarna runt dessa fem kvinnor och upptäckt en spännande berättelse som mycket väl skulle platsat i L-Word om det inte vore för att det utspelade sig för sjuttio år sedan.

När jag läste om kvinnorna som hade haft sexuella relation till varandra var jag tvungen att rita upp en karta för att se hur alla hängde ihop med varandra.

Lät detta intressant? Välkommen till Pride House imorgon!