Gott nytt subversivt 2014!

Jag älskar konstnären Cindy Sherman, det sätt som hon dekonstruerar kvinnokroppar och begär, blandningen av det groteska, äckliga, sexualitet och åtrå. Jag älskar denna dekonstruktionernas drottning som skapar glidningen mellan  surrealism och verklighet, åtrå/begär och äckel. De kvinnliga stereotypa idealen är förstärkta med plasteffekter, till och med på den ammande jungfrun finns ett artificiellt plastbröst. Den tillrättalagda och konstruerade fasaden av stereotyp kvinnlighet döljer de kroppsliga utsöndringarna som spyor, sekret, slem, blod, mögel och förruttnelse vilket är det enda som närmar sig någon form av äkthet.

Kerstin Thorvall var kvinnan som fick en mängd människor att att förfasa sig när hon då som 50-åring berättade och skrev om hur hon åtrådde yngre män med fysiskt mycket påtagliga skildringar av sitt sexliv i romanen ”Det mest förbjudna”, 1976. Hon har inspirerat mig till att påbörja texter om hur alla mina älskare och älskarinnor brukade ta på mig, ett försök till att minnas alla och något speciellt från var och en av dem. På scenen ser vi Kerstin genom Ann Petrén älska, dansa, hysa alla helvetes kval i ångesten över ensamheten och kroppens svek. Hon konstaterar kallt att hon alltid varit otrogen och flytt det kvava familjelivet när frihetslängtan blivit för stor. Hennes engagemang i VPK och Grupp 8 utan att någonsin fullständigt kunna passa in, då det inte passar sig att gå i 1 maj demonstrationer i dräkt och målade naglar liksom hennes gränslösa sexualitet inte riktigt passar sig i Grupp 8. Kerstin Thorwall har alltid haft förmågan att som person gestalta ångest, aggressivitet och sexualitet i en helig förening.

I en essä av Aase Berg läser jag om gurlesque och trots att jag lagt mig för natten måste jag upp och leta på en överstrykningspenna. Citerar från artikeln ”Aggressiv befrielse i klänning och rosett”;

Riktig Flicka betyder: Duktig flicka. Anpassad flicka. Söt och vacker flicka. Sexig flicka. Leende flicka. Lyssnade och inkännande, omhuldande flicka.

I gurlesken är flickan både skör och förbannad. Hon går runt i finklänningar och rosetter och slajsar upp marsvin och sällskapshamstrar till blodiga slamsor, hon vadar i lera och skitar ner sig, hennes flätor ringlar sig ur prydligheten och förvandlas till ormar.

Om man så vill, en motrörelse mot de horder av kvinnor som försöker stå ut med underordningen genom att läsa Femtio nyanser av honom. Gurlesk utövas av personer som är fett trötta på underkastelsemystik.

Källa: http://hungershow.tumblr.com/post/65740006261/actionbookspress-to-engage-in-persona-is-to

Inspirationen till detta inlägg fick jag genom ett besök på Moderna museets utställning  Untitled Horrors som pågår fram till 19/1-2014.

Pjäsen Kvällarna med Kerstin på Stockholm Stadsteater med fantastiska Ann Petrén i huvudrollen

Jag läser det nya num­ret av 10TAL, nr 15  om Gurlesque och hittar något genuint intressant som griper tag.

Via sökningar på Google hittar jag ett fullkomligt fantastiskt förlag, Dockhaveri  och inser genast att jag hittat en skattkista fylld med inspirerande engagerande litteratur.

Stulna juveler

Igår såg jag en fantastisk pjäs, Stulna Juveler av Kristina Lugn på Stockholms Stadsteater. Inledningsvis håller Gunilla Röör som spelar bekännelselyrikern Majvor Lysén-Axén en euforisk monolog över den nyvunna kärleken och erotiken i sitt förhållande med överpsykiatrier Rune Nylander. Hon har under många år varit hans patient men han har nu gått över gränsen och haft sex med henne. Han ser det som en terapeutisk strategi (våldtäkt) och hon tolkar det som kärlek och brister ut i toner och lockrop i förälskelsens rusningstrafik. Hon är fullkomligt uppslukad av sitt för tillfället tillgodosedda bekräftelsebehov. Ändock medveten om att Nylander gjort ett tjänstefel utbrister hon så fantastiskt naivt; Vad förmår Socialstyrelsen mot Kärleken.

Foto: Louise Billgert. Gunilla Röör och Lennart Jähkel i Stulna juveler. Premiär 16 augusti på Stora scenen

Jag älskar Kristina Lugns gestaltningar av den medelålders kvinnliga sexualiteten och bjuder på några poetiskt sötsura karameller från föreställningen;

Sexualiteten hos medelålders kvinnor är som fuktfläckar på tapeten.

 Den is som brukar täcka livgivande vattendrag.

Jag önskar bara en enkel penetration, ett rent rutiningrepp.

Det var en väldigt lokal historia.

Rune Nylander däremot tänker starta samtalsgrupper för kvinnor som är olyckligt förälskade i honom och jag hinner många gånger fundera på alla oss hjälpare som ibland grovt överskattar betydelsen av vår insats i klienternas liv. Han konstaterar torrt att det är ett sorgearbete att leva och om man inte förstår det så blir man aldrig glad. Trots detta vill han lindra kvinnornas ångest, längtan efter tvåsamheten och tron på att en överdos med kramar skall skydda dem från avgrunden genom att gå dem till mötes i deras suktande efter den illusoriskt starka och trygga manligheten. Själv upplever han att är ute och promenerar i utkanten av sitt förstånd.

Den assisterande läkaren Gillis Ignell spelad av Jakob Eklund gestaltar en underdog med alternativ manlighet som i pjäsen dragit en av de blygsamma nitlotterna i livet. Eklund briljerar genom sitt skådespeleri där han genialiskt spelar en osäker professionell person med sin långa kofta och sina besvärande trampande tics. Detta är så långt från machopolisen Johan Falck som en kan komma. Jag känner igen honom, har mött hans själsfränder på socialkontor och sjukhus. Männen som valde yrkesvägar bortom de hegemoniska maskuliniteternas motorvägar men ändå aldrig heller känner sig trygg på de ensliga landsbygdsvägarna. De väljer av någon anledning att alltid bära någon form av kofta istället för kavaj. Han vill likt en prins rädda Rune Nylanders dotter Camilla men inte ta henne till något rosa-tonat sagoslott utan till sin slentrianmässiga tillvaro i Blåsut.

Se pjäsen på Stockholms Stadsteater eller läs densamma som e-bok. 

Tyvärr är den på pocket utgivna varianten slutsåld. Den går dock att hitta billigt på antikvariat eller på min favorit Bokbörsen.

Om att vara skyldig någon 64 samlag

Igår och i förrgår var det många som såg sin idol Justin Bieber här i Stockholm. Ikväll har jag sett min idol, Kristina Lugn på Stockholms Stadsteater i ett samtal med litteraturkritikern Lars Ring.

Jag har två favoritdramatiker Kristina Lugn och Lars Norén. Båda med ett slags utanförskap och en existensiell smärta som klangbotten, men med otroligt olika uttryck. Tydligen så tål de inte varandra.

Jag kan varmt rekommendera Kristina Lugns senaste diktsamling; Hej då, ha det så bra!

och en cd skiva där hon läser ur egna samlingsvolymer till Esbjörn Svensson Trio, ”Jag vill aldrig mer vara ful och ensam”

Kristina Lugn räds inte att skriva om sexualiteter. Hon tar sig an detta ämne med den absurdistiska smärtsamma ton som gjort henne så omtyckt.

En av mina favoriter är från ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre” och finns med på ovan beskrivna cd-skiva.

Putte är så underbar.

Ibland måste jag dunka huvet mot kylskåpsdörren och ibland

måste jag klippa sönder bröstvårtorna med svärmors manikyrsax

och ibland måste jag kasta mej handlöst in i torktumlaren mitt på

blanka eftermiddagen.

Men han vill inte ha samlag med mej i allafall.

Inte under några omständigheter.

Varken oralt, genitalt eller analt.

Absolut inte så länge jag har det här uttrycket i ansiktet.

Han har aldrig samlag med kvinnor som tror att dom kan börja

ett nytt liv efter menopausen.

Det bär honom emot, säjer han.

Såväl intellektuellt som emotionellt.

Det är en principsak, säjer han.

En annan av mina favoriter är denna sentens:

”Man kan genomföra ett samlag med en halvdöd medlem i moderata samlingspartiet, om man känner för det och verkligen lägger manken till, det vet jag mycket väl. För jag har arbetat i folkbildningens tjänst i hela mitt liv”

I något matlagningsprogram på tv sade Kristina Lugn en gång:
”Om du på bröllopsnatten känner dig oviss – så sök dig dit där det luktar ansjovis”   

1996 skrev Kristina Lugn pjäsen om syslöjdsläraren Rut och studierektorn Ragnar, ett par som varit gifta i 33 år. Nu har de bestämt sig för att skiljas och vill ha en cermoni över detta faktum.  Rut och Ragnar har jag sett flera gånger. Under min senaste skilsmässa så tänkte jag mycket på Rut och Ragnar och hur de gör upp med sitt långa äktenskap.

”Vill du skilja dig från mig, Ragnar? Lovar du att avstå ifrån mig och lämna mig ifred och bli ett minne blott i nöd och lust intill den stund då döden kommer och skiljer mig ifrån mig själv?”.

De funderar om han bör lämna tillbaka henne till hennes pappa? Ska de sätta in en skilsmässoannons? Ska de ta ett skilsmässofotografi ?  Hur gör en med ringavdragning? Vem skall vara den lilla skilsmässonäbben? Vem ska bli din worst man? Ska de ha en svekmånad? Någon av dem känner hur glädjen stiger upp till fotknölarna. Rut konstaterar ”Jag är så van vid att du finns i bakgrunden” precis så där en kan uppleva det vid en separation. Mest funderar jag nog på det faktum att Rut säger till Ragnar att han faktiskt är skyldig henne 64 samlag – så kan det faktiskt kännas ibland.

#blogg100, dag 92