Gråsalva, Zorn och syfilis

Hur många människor som drabbats av syfilis genom århundradena är oklart men det handlar troligtvis om många miljoner.

Innan penicillinet kom bestod botemedlet av både väldigt smärtsamma och tämligen verkningslösa kurer med kvicksilver och gråsalva. Kvicksilver var in på 1900-talet den vanligaste behandlingen mot sjukdomen.

Ur läkarebok av Henric Berg (1919)

År 1905 upptäckte två tyska vetenskapsmän efter lång och mödosam forskning den bakterie som orsakar sjukdomen. Idag behandlas syfilis med antibiotika.

Under läsningen av I smärtan riken drar jag mig till minnes att jag i min ungdom arbetade jag under några somrar som guide på Zorngården i Mora, hemmet  för konstnären Anders Zorn och hans fru Emma Zorn (även hon konstnär). Det viskades och skvallrades om att Zorn liksom så många av sina samtida kollegor hade syfilis. Detta var inget vi fick lära oss utan något det skvallrades om på raster och vid andra tillfällen. Tvärtom fick vi i våra guideturer berätta att hans dödsfall berodde på andra orsaker och att syfilis bara handlade om falskt förtal. Den fruktade och mytologiserade sjukdomen har varit en i Zornlitteraturen oftast förtigen kunskap. Det är skönt att vädra ut gamla instängda stigman och berätta historien om en sjukdom som då många led av.

Birgitta Sandström, konsthistoriker, var mellan 1989 till 2006, chef för Zornmuseet i Mora och har skrivit ett fantastiskt verk om Emma Zorn. Hon uppger att hon hittat gråsalva på Zorngården. Det fascinerade med deras hem är att det stått som det gjorde när Emma Zorn gick bort och deras tillhörigheter finns i mångt och mycket finns kvar i huset. I Sydsvenskan finns en intervju med Birgitta Sandström

– Jag hittade en flaska gråsalva i ateljén, kvicksilversalva. Det var det botemedel som fanns på den tiden.

Du hittade det?

– Ja, det låg i en låda i ateljén, uppe i Mora. Och sedan använde han sig av läkaren Edvard Welander, som var Sveriges främste expert på syfilis. Dessutom skriver Emma i sina efterlämnade ”Minnen” att Anders bröt sin hälsa ”i 37-årsåldern”.

 

Nämnde Edward Welander var överläkare vid S:t Görans sjukhus i Stockholm och professor i syfilidologi vid nämnda institut. Han forskade på syfilisbehandlingar och deras effekt och var därmed med om att skapa grunden för kommande forskning.

Anders Zorns dör 1920, troligen beroende på hans syfilis och omfattande alkoholvanor. Emma Zorn överlever honom med 22 år.

Franska författare med syfilis

Många konstnärer och stora författare har lidit av syfilis. På Stockholms litteraturmässa stannade jag framför Alastor Press bokbord. De har sedan starten 2001 strävat efter att tillgodose spleen-ansatta sinnens och sensitiva själars behov av estetisk finkalibrering. Mina ögon fastnade på en bok med syfilissår, boken hette I smärtan riken och var skriven av

Alphonse Daudet och Edmond de Goncourt. 

Den franske författaren Alphonse Daudet led av syfilis i nästan 40 år och denna bok är en skildring av detta öde.

Uppskattningsvis led ca 15 procent av Paris befolkning av syfilis i slutet av 1800-talet. Behandlingarna var förfärliga. Den sjuke fick bland annat sitta naken i ett tält där endast huvudet stack upp under tiden en kittel med kvicksilver kokade under honom. Personerna kunde hängas upp i huvudet eller tänderna. Andra mediciner var vismut (en metall) eller arsenik.

I bokens inledning beskrivs den franska litteraturens tre stora syfilitiker:  Charles Baudelaire, Guy de Maupassant och Gustave Flaubert.

 Charles Baudelaire levde ett dekadent liv och tog olika droger, han dog 46 år utfattig i Paris. En huvudanledning till hans tidiga död var syfilis.

 Guy de Maupassant fick syfilis redan som ung. Detta ledde till  svåra psykiska problem vilket lämnat avtryck i hans författarskap. Han dog 1893 på en sluten vårdanstalt utanför Paris.

 Gustave Flaubert hade många olika sexuella kontakter och köpte gärna sexuella tjänster. Han fick syfilis, dog 1880 av en hjärnblödning

Den franske författaren Alphonse Daudet led även han av syfilis, i nästan 40 år. Den första delen av boken består av Alphonse Daudets nakna anteckningar om vägen mot en smärtsam död orsakad av syfilis. Den andra hälften är skriven av Edmond Goncourt och utgör dagboksanteckningar från hans umgänge med Daudet under hans sista år.

Daudet skryter vid ett tillfälle om att han fått syfilis från en sekreterare vid domstolen och inte någon prosituterad. Kanske var det ett sätt att försöka bita huvudet av skammen. Hans beskrivning av smärtorna är poesi, grymt gestaltad. Det är en rustning, grymt stramande över korsryggen i en snara av stål – glödande nitar, vassa som nålar.
I månader har denna rustning kramat mig, kan inte häkta upp den för att andas.
Vid ett tillfälle brister han ut i klagosång över att det tar så mycket tid att dö innan man dör…

I ett kapitel med reflektioner från kurorten Lamalou finns fabulösa gestaltningar av tillvaron där.

Patienterna konfererar:
– Gör det då!
– Gjorde det någon nytta för dig?
– Nej.
– Botad?
– Nej.
– Varför råder du mig till det då?
Vanvett

*

Mysterierna i kvinnornas plågor; klitorisjukdomar.
Svimningsanfallen hos den gamla 60-åriga kvinna.
     Kvinnans heroism inför sina sjukdomar

*

Monsieur C – och det ständiga oväsen han hör, som en ångvissla, eller snarare ett avloppsrör för ånga. Man vänjer sig vid allt.

*

Gamla fruktträd, berövade sin sav, förvridna som atatktiska: Lamalou.

Söndag 31 juli 1892 beskriver Goncourt sin vän Daudet som piggare. Han som länge har behövt stöd för att promenera själv i allén kan nu gå själv. Detta antas bero på en behandling vid namn Brown Séquards vilket bestod i subkutana injektioner av en vätska framställd av testiklarna från nyligen avlivade marsvin och hundar.

Boken är så djupt tragisk, plågorna är fruktansvärda men poetiskt skildrade och emellanåt är det mitt i allt elände också väldigt roligt.