Inlägg märkta ‘Therese Bohman’

Idag kom nomineringarna till Augustpriset, boken som jag läste ut igår och skriver om här fanns med.

Karolina Andersson är professor i konstvetenskap. Hon arbetar på Stockholms universitet och lever ensam i lägenhet efter ett uppbrott från en lång relation med Karl Johan. Hon får en ny doktorand som bedrivit ett års studier i Berlin men knappt hört av sig till henne. Han har hittat en tämligen okänd kvinnlig konstnär, verksam runt förra sekelskiftets som skulle kunna förändra svensk historieskrivning. Karolina älskar konst, sex med män och vin. Det sistnämnda kanske lite för mycket. Hennes avhandling hette något i stil med förförerskor och förgörerskor, om den farliga kvinnan vilket inte är svårt att förstå att även är en beskrivning av hennes själv. Hon lever ett liv som utifrån kan te sig både framgångsrikt och intressant men bakom ridån i hennes eget inre finns en tomhet och ensamhet som bär  depressiva drag.

13072364_o_2

Den här bokens olika delar blev för mig mer värdefull än handlingens förlopp. Det var en riktig bra bok med spännande handling men ändå var delarna mer värdefulla just för mig.

bohman_therese_16Foto: Göran Segeholm, Nordstedt

Therese Bohman är författare och kulturjournalist och har även skrivit Den andra kvinnan (2014).

Detta är en roman om att stå utanför tvåsamhetsnormen. Soliga söndagar var vad hon hatade mest av allt nu förtiden, de var de mest uppfodrande av dagar då männikor tittade undrande på henne om varför hon inte hade något sällskap till Fotografiska. Efter ett sexuellt möte med en gammal klasskamrat i Gusum frågar mannen om hon börjat dejta efter sin separation och Karolina förvånas över den rationella frågan som att ett singelskap logiskt nog bör följas av dejtande som att anmäla sig till a-kassan efter att ha blivit arbetslös. Karolina är inte en monogam person i den mån de existerar. Även under en lång relation med en man var hon otrogen, vid något tillfälle med två män samtidigt. Hon brukade föreställa sig tillvaron som ett kraftnät av attraktioner där människor studsar fram och tillbaka i, där inget är konstant eller självklart. Ibland kan man luras att tro att det är det, att alla relationer vilar på en stadig grund, men nästan alltid finns det en öppning. Ingenting var fast, ofta var det inte ens fast från början.

Det är också en komplex beskrivning av en kvinna som tar för sig i sexuella hänseenden och det är Karolina som förför och i viss mån också förgör, både sig själv och andra. Det är omöjligt att inte tänka på den pågående ensidiga porrdebatten som tidvis framstår som så enfaldig när kvinnor inte ses som aktiva porrkonsumenter

Hon öppnade ett nytt fönster i webbläsaren och skrev i adressen till en av de porrsajter som hon brukade besöka ibland. På sätt och vis kunde det betraktas som forskning tänkte hon, hon sysslade trots allt med kvinnobilder. På startsidan fanns de senaste filmerna, Ebony honey gets it deep, Mature lesbian licking, Chubby teen swallows it all. Hon hade kunna nöja sig med vad som helst, bara det kändes förbjudet så dög det för henne och på arbetsrummet kändes allt förbjudet. Hon valde en film med två män och en kvinna, en brunett med stora bröst som blev tagen i en skinnsoffa av de båda männen som var generiskt porrfilmssnygga, overkliga och egentligen inte alls särskilt upphetsande just därför, men vetskapen om att någon skulle kunna passera i korridoren utanför, kanske till och med knacka på dörren, gjorde att hon kom nästan genast.

Senare i boken beskriver Karolina den tyske symbolisten Franz von Stucks mest berömda målning på en kvinna med ormar. En bild från den tyska symbolismen beskrivs föreställa Bibelns Eva som fallit för frestelsen utan skam. Eva som oftast framställs som skamfylld, gråtande med hukat huvud och syndfull kropp. Stuck hade istället målat en kvinna som inte skäms över sin sexualitet. Ibland tänker jag på att det moraliska inslaget i porrdebatten och över det faktum att kvinnor inte skäms över sin kåthet och att de i sig nog faktiskt väcker en hel del personers oro och ilska. Det som förargar mig mest är när dessutom människor har mage till att påstå att ingen skulle kunna njuta av sex på det sättet.

Det är alltid spännande med litteratur som föder nyfikenhet på faktan bakom olika beskrivna fenomen. Hon beskriver en målning av  Gustav Adolf Mossas Elle som föreställer en gigantisk naken kvinna med svällande bröst och som satt ihopkrupen på en hög med små människor – blodiga kadaver av manskroppar, såg man om man tittade noga. Hennes blick var kylig. Mellan hennes lår kurade en liten djävul ihop sig.

Googlar på konstnären och läser, letar rätt på bilden och konstaterar att den är fantastisk.

elle-jpgoriginal

Liksom Karolina är jag upptagen av listor som människor har sagts konstruera över vad de saknat i sina liv och vad de ångrat att de inte lagt mer tid på vid sin dödsbädd. Naivt, jag vet, för den stunden är satt i sin specifika kontext och kan naturligtvis inte motsvara upplevelsen i en annan del av livet. Karolina refererar till en lista på någon klicksajt, som sade bygga på intervjuer med personer som jobbade i den palliativa vården. Den hade rangordnat vad människor oftast ångrade på sin dödsbädd. Att de inte haft mer sex kom överst på listan. Efter den reflektionen erbjuder hon en kulturchefen på en av Sveriges största dagstidningar, en upptagen men attraktiv man att följa med henne hem. Tomheten som hon erfar efteråt får henne att reflektera över Eleonora av Akvitanien, den franske 1100-tals drottningen som låtit inrätta en kärleksdomstol. Var det egentligen inte så att Karolina förtjänade denna man mer än den skådespelande flickvännen. Samtidigt är hon väl medveten att  kärlek inte är något en kan förtjäna, inte ett konto där vissa ständigt har ett minussaldo och kan förvänta sig att någon ska göra insättningar så det hamnar på plus igen. Karolina reflekterar liksom jag så ofta gör över hur så många i sociala medier skriver att de förtjänar olika saker eller är värd det. Vad det handlar om är olika, ibland är det en god middag på restaurang, ett lyxigt och kanske inte helt nödvändigt inköp eller en partner.

I gångarna under Slussen låg människor och sov, på kartongbitar och skitiga madrasser med sina tillhörigheter i blå Ikea-kassar, det luktade illa där inne, av smuts och kropp. Kanske tycker man att förtjänar ett betyg eller en befodran för att man har arbetat hårt, men i verkligheten är livet fullt av tillfällen då insats och ansträngning inte står in någon som helst proportion till utdelning. Man har inte förtjänat att sova på en kartong i en pisstinkande gångtunnel, lika lite som man kan förtjäna kärlek.

Så vidrigt att inget i livet gick att förutse. Kanske var det ett mått på livsduglighet, hur väl man klarade att gång på gång, anpassa sig till hastigt förändrade förutsättningar utan att bryta ihop eller bli galen.

Karolinas nuvarande forskning handlar om Manpanzee vilket handlar om en hybrid mellan schimpans och människa. Eftersom schimpansen till 98 % är likt människan så har det spekulerats i att de skulle gå att förena. Det enda kända seriösa avelsexperimentet gjordes i Sovjet på 1920-talet av en person, Ilya Ivanov. Även det blir jag nyfiken på och måste läsa mer om. Han försökte tydligen i en serie experiment med mänsklig sperma göra en honschimpans gravid men misslyckades och 1929 gjorde han en rad försök att inseminera en kvinna med sperma från en schimpans. Det slutade dock med att han fick kritik och senare arresterades. Karolina tänker mycket på den ryska kvinnan som gav sin kropp till vetenskapliga experiment och lät sig insemineras med sperma från en schimpans för att kunna föda en ny sorts människa till staten. Hon fanns en mening med livet genom att finnas för Ilya Ivanov och att faktiskt vara behövd av någon.

ilya_ivanovIlya Ivanov

Kanske är min identifikation med bokens Karolina så stark trots våra uppenbara och omfattande olikheter då vi båda drivs av en vilja att underkasta sig något större, vetenskapen, konsten eller religionen. Vi bär också på samma motstånd där vi inte kan hantera för enkla förklaringar, brist på intellektuell trovärdighet och den stora besvikelsen när en avslöjar det en så gärna ville tro på som något som faktiskt inte håller för kritisk granskning.

 

 

 

 

Det är få ämnen som väcker så mycket starka känslor som ”den andra kvinnan”. jag blev intervjuad i tidskriften Amelia för en tid sedan i ämnet och det är sällan jag fått så många ilskna mail som då. På årets bokmässa hade jag förmånen att få delta i ett frukostsamtal med just Breakfast bookclub mitt ute på mässgolvet. Vi var ett gäng som tillsammans med författaren bakom boken Therese Bohman pratade om romanen, ”Den andra kvinnan”.

IMG_0749

Boken handlar om en ung kvinna som arbetar på sjukhusrestaurangen i Norrköping. Hon alternerar mellan att servera, diska och utföra andra sysslor i köket. Hennes vardag är att ångan från diskmaskinerna tar bort allt smink och hon får rensa maskinen från matrester. I matkön där hon lägger upp mat får hon kontakt med en överläkarna på sjukhuset och de byter några ord. En dag skjutsar han hem henne efter jobbet. Detta blir startpunkten för en passionerad historia mellan en gift man och en yngre älskarinna.

13058016_O_3

Huvudpersonen har en timanställning och står längst ner i sjukhushierarkin. Hon ser detta enbart som ett jobb i avvaktan på något annat. Hon har läst på universitetet och hyser drömmar om att få bli författare. Hon har svårt att hitta gemenskapen med de kvinnliga kollegorna i restaurangen och har också svårt för sina jämnåriga studiekompisar som i sin vilja att framstå som feminister och normkritiska inte ser glappet mellan ambition och verklighet. Huvudpersonen identifierar sig snarare med Fjodor Dostojevskijs eremitiska källarvarelse, jämför sig med den manliga flanören och bygger på den traditionellt manliga konstnärsmyten.

Bohman förmår att skildra klasskillnaderna på ett sofistikerat sätt utan att skriva läsaren på näsan och ställer viktiga frågor om attraktion, kärlek och meningsfullhet.

Den klassiska klichémässiga bilden av den äldre framgångsrika läkaren och den yngre kvinnan av folket, dessutom i sjukhusmiljö avskräcker. Våga se bortanför detta för Therese Bohman gör dock något nyskapande av denna relation som blir riktigt spännande. Här ställs det postmoderna identitetsprojektet, mot klasskillnader och genustolkningar, allt skildrat med ett vackert och genomtänkt språk.

Rekommenderas varmt!