Vi var många som reagerade på DN:s artikel om sexmissbruk igår. En ny bok är på G, en bok skriven av medarbetare på Dysberoendekliniken i Stockholm. Jag har under en lång tid varit kritisk till deras grundsyn på sexmissbruk. En lång sexologiutbildning senare är jag ännu mer kritisk. Igår staplade DN upp tio olika sexuella problembeteenden. Ett av problembeteendena var exempelvis sexuella fantasier. Det är illa när något som är grundläggande för vår sexualitet och en mycket viktig grund sexualiteten problematiseras så okritiskt. Problemet idag är att många censurerar sina sexuella fantasier på ett sätt som hämmar dem istället för att ge en god grund för sexualiteter.
På min arbetsplats gick vi för en tid sedan genom Dysberoendeklinikens kriterier och nästan samtliga blev rekommenderade att kontakta dem för vidare utredning. Frågorna är mycket heteronormativt utformade och de skiljer noggrant på kvinnor och män. Exempelvis:
Fråga till kvinnor: Tillbringar du allt längre tid på internet med fokus på sexuella och/eller romantiska engagemang, intriger och/eller fantasier.
Fråga till män: Använder regelbundet du porrtidningar eller porrvideos?
I litteraturen och i olika diskussioner som handlar om sexmissbruk så finns en kritik mot personer som bryter mot heteronormativiteten och en hänvisning till att de därför är sexmissbrukare. Jag finner det mycket viktigt att hålla sig kritisk till moraliska ställningstaganden som automatiskt hänför personer som lever i exempelvis polyamorösa relationer, människor som vill ha rekreativt sex och mår bra av det, eller är homo eller bisexuella till att vara onormala, avvikande eller sexmissbrukare. Boken som många socialarbetare hade stående på sina kontor i början av 2000-talet hette Kärlekens dysberoende och var skriven av Torbjörn Fjellström. I den boken står bland annat att ”all homosexualitet är inte normal och naturlig utan styrs ofta av en Sexdiffe som låter sin narcissism avspeglas i umgänget med det ´egna könet´ hos andra personer. Homosexualitet kan i dessa fall betraktas som en form av förlängt självsex utan större komplikationer” (Fjellström, Torbjörn, Kärlekens dysberoende. En studie i Den Sjuka Sexualiteten och Dess Helande, ss 131-132.) Han går till och med så långt att han påstår att ”homosex bland män ofta har en stark sexuell prägel och därvidlag kan betraktas som en variant av sexmissbruk. /…/ HIV kan inte spridas sexuellt utan någon form av promiskuitet. De mikroblödningar som uppstår – särskilt vid analsex – framstår såsom ohygienska och riskfyllda för allehanda smitta, för att inte tala om det oestetiska i att placera någon kroppsdel i anus-rectum på en annan människa. Var och en känner till det naturliga innehållet i ändtarmen och även om den för tillfället skulle vara tömd på sitt ändamålsenliga innehåll så är den fördenskull inte ren.” Detta ger uttryck för en heteronormativt ståndpunkt där specifikt homosexualiteten som sådan utpekas som något onaturligt. (ibid, ss 131-132).
Det är dock viktigt att även förstå att det finns människor som tvångsmässigt ägnar sig åt sexuella aktiviteter på ett sätt som blir destruktivt för dem själva och deras omgivning men de behöver få professionell hjälp utan moralism och egna tyckanden.
Suzann Sexeducator 