I helgen var jag på ett bröllop, förutom den förvåning som jag alltid känner över hur oerhört heteronormativt något verkligen kan bli så fascinerades jag också över hur föräldraskap fastställs som en närapå tvingande konsekvens efter ett bröllop. Brudparet hade provocerande för många valt att inte välkomna barn till sin fest. Ändå så var det flera tal som anknöt till förväntningar om att de nu skulle skaffa egna barn.
I antologin Ingens Mamma skriver en rad kvinnor om valet att leva utan barn.
Josefin Adolfsson inleder hela boken med en återberättad händelse från lågstadiet. Hon var på besök hos skolsköterskan som klämmer på hennes bröst och konstaterar att körtlarna växer som de skall. Efter en frågande blick förklarar sköterskan att hennes bröstkörtlar utvecklas till dess hon själv skall bli mamma och amma ett barn. Jag drar mig genast till minnes att jag skrev om en liten bok riktad till unga tjejer för en tid sedan. Där stod; brösten har vi alltså för barnen, inte för snygga bh:ar! Det kan vara bra att påminna sig om för det är mycket prat om man ska ha små eller stora bröst. Boken vänder sig till tjejer i 10-12 års åldern och de skall från början veta att deras kroppar egentligen inte är till för dem själva utan finns i egenskap av dem som blivande mödrar.
Ranelid och Sara Lis låt Mirakel i melodifestivalen där Ranelid säger att om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör hela mänskligheten ut kommenterar Adolfsson med att; bildligt, eller bokstavligt, säga nej till säd i 60 år skulle vara något av det mest radikala och intressanta som kunde ske just nu, så väl på dansgolvet som i det allmänna medvetandet.
Katarina Sjögren, konstnär skriver om hur hon inte romantiserar familjelivet. ”Kanske har jag inte samma behov av social trygghet som många andra. Jag kommer alltid välja frihet framför trygghet och modersrollen är en stark arketyp som präglar hela vår civilisation”.
Oavsett om någon lever singel, polyamoröst, med en eller flera kvinnor, har barn med kompis eller lever heteroliv med hus i Bromma så inrymmer alla konstellationer ungefär samma tanke vad det innebär att vara mamma konstaterar Sjögren.
Annina Rabe konstaterar att homosexuella länge inte hade samma förväntningar på att skaffa barn men nu när möjligheterna ökat vilket hon ser som en framgång men ifrågasätter om det även ger konsekvensen att en också måste. Kanske är det heterovärldens infernaliska sätt att avsexualisera och oskadliggöra homosexualiteten genom att få alla att följa de heteronormativa mönstren.
Vissa hävdar att barnlösa aldrig blir vuxna på allvar men Rabe ifrågasätter detta och hänvisar till Liv Strömquist serie om att barn är kristdemokrater, föräldrar har en tendens att tappa alla andra intressen och gå in i en småbarnstillvaro där de dessutom helt umgås med andra föräldrar. Dvs gå in i en allt annat än vuxenvärld.
Det bränner till när hon sedan talar om att vi gärna pratar om normkritik på många håll och kanter men att det samtidigt existerar något slags femtiotalsideal även hos de mest radikala, man gifter sig och skaffar två barn, stänger ute omvärlden och dessutom försöker göra det till något politiskt projekt. Rabe frågar sig; om världen är ojämställd, varför väljer en då att anamma de strukturer som skapat denna ojämställdhet från början? Lockelsen att leva efter traditionella normer verkar vara obegränsade.
Anna Sol Lindqvist pekar på det faktum att barnfria utgör definitionen av egoism. De kan i större utsträckning göra vad de vill och att det ses som finare att ge upp sitt liv till förmån för ett barn. Som barnfri förväntas att en anpassar sig till de som har barn och ta oerhört mycket hänsyn till deras rutiner med läggtider, mattider och när föräldrarna kan. Hon ställer frågan om det kanske faktiskt är så att det är mer egoistiskt att enbart ägna tid till att rodda i sitt hem och sina barn.
Gunilla Kracht berättar om hur hon blev behandlad när hon som barn hade en docka som hon kallade för Tant Grumse, vilken hon bar i håret och ofta blev liggande naken blev tillsagd att behandla dockan bättre. Redan som barn tvingas barn in i stereotypa genusroller där tjejer tidigt skall börja öva att bli mamma medan killarna mest lär sig att ta bilen till jobbet. Kracht skriver om att redan där fanns en rädsla om att hon skulle kunna bära sina dockor i håret, glömma att sätta på dem kläder och ge dem fula namn.
Jag älskar den här normkritiska boken! Den får mig att skratta, le, bli ilsken och provocerad – sådär som bara en riktigt bra bok kan förmå. Visst har jag hört en del av argumenten många många gånger förr och visst hade den blivit ännu bättre med lite mer nytänkande på sina håll men i nuvarande form är den långt bättre än vad barnpsykologen Winnicott har som mål för föräldrar, good enough!
Ingens mamma av Josefine Adolfsson (red) Övriga medverkande: Jane Magnusson, Katarina Sjögren, Gabriella Boijsen, Natacha López, Faranak Rahimi, Annina Rabe, Anna Sol Lindqvist, Gunilla Kracht, Birgitta Stenberg, Sofie Åberg, Susanne Wigorts Yngvesson, Lena Andersson. Boken är utgiven på Atlas förlag.
Suzann Sexeducator 