BDSM versus 50 shades of Grey

Idag var jag bjuden till Sveriges Radio för att i PP3 diskutera BDSM versus Fifty Shades of Grey, tyvärr blev inslaget betydligt kortare än vad jag fått information så jag utvecklar mina tankar här istället. Detta med anledning av att filmatiseringen av boken har biopremiär 13 februari.

Grundläggande handlar BDSM om att samtyckande personer gemensamt söker njutning genom olika former av maktutbyten. För att förenkla saken något kan en säga att BDSM är ett paraplybegrepp för en mängd sexuella och i vissa fall icke-sexuella praktiker med dominans och underkastelse; sadism och masochism. Vissa personer utövar BDSM ibland och för andra är det en livsstil.

Inom BDSM är samtycket helt avgörande. Finns inte samtycke är det inte längre BDSM, utan blir istället till ett övergrepp eller våld. BDSM är samtycke, förhandling och kommunikation. Inom BDSM-kulturen är ett vanligt begrepp, SSC, Sane, Safe, Consensual (betyder ungefär att det skall vara sunt, säkert och samtyckande). En annat vanligt begrepp är RACK, risk-aware consensual kink (även risk-accepted consensual kink). Risk-aware: Alla parter är välinformerade om vilka risker som är involverade i de tänkta aktiviteterna. Consensual: I ljuset av dessa risker så skall alla inblandade ömsesdigt välja att vara med. Kink: Kinky sexuella aktiviteter är vad som anses okonventionella sexuella praktiker som skärper intimitet mellan sexuella partners. På grund av att vad som räknas som normala sexuella gränser hela tiden varierar med tid och plats, så varierar definitionen av vad som är kinky och inte hela tiden .

Vilka försiktighetsåtgärder man använder kan variera från person till person och från praktik till praktik.

BDSM handlar väldigt mycket om kommunikation. ”Vaniljrelationer” har mycket att lära av BDSM-utövares förmåga att kommunicera och uppfatta ordlös kommunikation. Ana och Christian i 50 shades of grey är inte särskilt bra på att kommunicera och flera gånger har de en session utan att innan diskutera vad som skall hända, detta till trots att de nyligen träffat varandra. Att vara öppen för att prata om vad en gillar och ogillar, vilka behov och begränsningar en har är helt grundläggande för att en eller flera partner(s) tryggt skall kunna utforska gränser.

Christian medger själv i boken att han bryter mot regler och normer som är förutsättningarna inom BDSM, (s 346).

Inom BDSM så skriver vissa ett kontrakt som detaljstyr varje del medan andra använder sig av en säkerhetslista för att tydligt kunna formulera vad man är intresserad av. Christian upprättar ett sådant kontrakt och Ana ger sina synpunkter och invändningar men inga direkta överenskommelser görs och kontraktet skrivs aldrig under. Vid ett flertal tillfällen går de in i sexuella situationer där inga överenskommelser finns och hon känner sig otrygg, något som går tvärtemot grundtanken med BDSM. Ana använder aldrig säkerhetsord vilket gör att hon upplever att han går för långt.

Ana är hela tiden tämligen motvillig ifrågasätter och ställer motkrav. Detta gör att vi läsare uppfattar ett motstånd. Detta motstånd har dock en kvarhållande effekt och får mycket litet inflytande. Hon ger ofta med sig med hänvisning till att Christian är så snygg, charmig eller för att han har ett så sorgligt förflutet.

Christian Grey uppvisar ett klassiskt kontrollbeteende, Ana protesterar men är ju samtidigt så förälskad. Hon uppvisar början till vad vi som arbetar med våld brukar kalla en normaliseringsprocess. Faktum är att Christians kontrollbehov är så klassiska och stora att boken mycket väl skulle kunna användas som en grundbok för vilka män en bör undvika för att inte råka ut för våld i en relation.

Han vill på detaljnivå kontrollera ALLT. Vart än Ana befinner sig så vet han vart hon är och han kan dyka upp vart som helst i världen. Hans kontroll gäller även kläder, mat, träningsvanor, preventivmedel och mycket mer. Dessutom har han extrema humörsvängningar och blir aggressiv för småsaker. Dessutom får han Ana att ständigt stå i någon sorts tacksamhetsskuld och accepterar inte att hon inte vill ha hans ekonomiska bistånd. Han strör pengar omkring sig och uppvaktar henne med mycket med dyra presenter

Problemet är att Ana tänker att hennes kärlek till honom kan få honom att ändra sig. I verkligheten kan ingen kärlek  förändra någon med en kontrollerande personlighet. Sanningen är att de flesta män, som drivs av ett behov av makt och kontroll behov beter sig respektlöst på mer eller mindre subtila sätt. De är oftast inte är kapabla att förändra sig eftersom de får många vinster med sitt beteende och eftersom deras egen problematik är djup.

Förutom detta spär även 50 shade of Grey på en rad myter om BDSM. Exempelvis att  BDSM-utövare har upplevt kränkningar i barndomen och att BDSM-utövare per definition är kalla, kontrollerande och emotionellt avstängda personer

Detta är inte i överensstämmelse med vad forskningen visar. Det har inte kunnat påvisas några likheter i BDSM-utövares uppväxt eller bakgrund som skulle kunna ha avgörande betydelse för dragningen. I studien ”Psychological characteristics of BDSM practitioners”, publicerad i ”Journal of Sexual Medicine” 2013, fann forskarna inget stöd för att BDSM skulle vara kopplat till otillräcklig anknytningsutveckling orsakad av sexuellt eller annat trauma i deltagarnas bakgrund. Sexuella icke-normativa intressen har inte i sig i samband med psykopatologi eller ångest . Det är inte heller en sexuell störning i relation till DSM-V. Min egen erfarenhet visar också snarare på motsatsen, inom BDSM communityn finns fantastiskt många varma och inkännande personer.

Christian Grey porträtteras som en Dom på grund av ett barndomstrauma. Detta ger honom en giltig psykologisk förutsättning för att utöva dominans och kontroll. Christians traumatiserade barndom kopplas direkt ihop med hans sexualitet. Han säger själv i boken att han är störd på 50 olika sätt. Övergreppen har gjort att han har svårt för närhet, han har aldrig haft en kärleksrelation med så kallat ”vanilj-sex”. BDSM blir här till något patologiskt. Denna patologisering av icke normativ sexualitet är iofs  inget nytt.

Dessutom blir det oerhört problematiskt när hans överordning förklaras utifrån ett trauma medan hennes underordning enbart är en del av hennes roll som kvinna och objekt.

Faktum är att Ana och Christians relation påminner mig om relationen mellan unga kvinnor och kriminella män. Det är ett faktum att många kriminella och våldsutövande män på våra kriminalvårdsanstalter får beundrarbrev från unga personer. Det är tyvärr inte helt ovanligt de idealiseras och personer (kvinnor) upplever en romantisk känsla av att skall rädda mannen ifråga. Jämför med boken ett Norrländskt trauma.

Det är en också en myt att BDSM främst handlar om smärta. BDSM är ett samlingsnamn för en rad olika aktiviteter. Det finns otroligt många olika sätt att delta i BDSM-lekar, allt från att binda sin partner med ett badrocksskärp till att delta i aktiviteter i en fullkomligt inredd dungeon. BDSM kan var att en person lämnar över kontrollen i kanske bara några minuter. BDSM handlar inte i första hand om smärta. Det handlar oftare om ett maktspel mellan dominant och  undergiven, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära smärta eller förnedring.

Viss smärta är en populär ingrediens i BDSM och det handlar om att kroppens känselreceptorer reagerar starkt och sätter igång kroppen på en rad områden. Mottagaren upplever kroppsliga sensationer mycket mer intensivt vilket ofta är en häftig upplevelse.

Historien om Christian och Anastasia är en av de nya sagoberättelserna om kvinnor som letar efter rika, heta, snygga män som kan ge dem kärlek kryddad med massor av sex. Boken odlar drömmen om den romantiska relationen som förmår att revolutionera hela tillvaron bortom all sans och vett. Jag är (ursäkta uttrycket) så djävla trött på att vi hela tiden socialiseras till att tända på manlig överordning och kvinnlig underordning. Deras relation är väldigt ojämlik. Christian är en erfaren BDSM utövare och Ana har aldrig haft sex överhuvudtaget. Ana blir aldrig en aktiv agent varken i de sexuella rollspelen eller utanför. Berättelserna runt de sexuella skildringarna är totalt orealistiska. Det är en orgie i klichéer. Ana får alltid multipla orgasmer med nästan ingen stimulans alls. I den första intima scenen går det undan, från första kyssen till råknull på tjugo minuter och Ana får tre orgasmer.

I en uppsats från Lunds universitet i litteraturvetenskap gör Daniel Nilsson en genusanalys av boken och skapar följande tabell;

 

Det finns ändå några positiva sidor, en är att 50 shades of Grey gjort att BDSM ökar i popularitet och fler får möjlighet att utveckla och prova nya upplevelser. BDSM gör något med en som person. Det är mycket spännande med maktdynamiken och se hur det både utvecklar en som person men också ger en möjlighet att vidga sina perspektiv. BDSM går ofta bortom vårt intellekt och kicken när kroppen blir fullkomligt hög av adrenalin är en så otroligt häftig upplevelse. Därefter kan blåmärken till och med bäras som smycken med minnen av en häftig upplevelse.

Om du vill utforska BDSM på riktigt, skaffa kunskap. Sök på nätet, besök en lokal BDSM community, gå med på webforumet Darkside. Tro inte för ett ögonblick att det går till som i 50 shades of grey.

#En av alla

 Idag hade jag förmånen att än en gång få vara med i ett av mina favoritprogram på radio, Ligga med P3. Detta på grund av att Sveriges Radio gjort en fantastiskt bra satsning på våld i nära relationer om börjar idag.  Projektet är ett samarbete mellan flera redaktioner på Sveriges Radio och ämnet kommer att lyftas fram i inslag och program i alla kanaler. Hör Robert Jacobsson, publikredaktör för satsningen, om vad ni lyssnare kan bidra med.

Lyssna gärna på panelsamtalet om våld i nära relationer.

Efter vårt panelsamtal på Kulturhuset kommer en kvinna fram till mig och berättar att hon levt i en relation där det förekommit våld i över 20 år men att hon idag är fri och bor i en liten lägenhet i förorten. Hon har flyttat från en stor flott villa med en make som utsatt henne för många olika sorters våld under många år. Idag är hon fri och lyckligare än någonsin i sin lilla lägenhet. En vardagshjälte som aldrig kommer på några löpsedlar men som gjort en av de tuffare resorna som en person kan göra i sitt liv.

Jag går in på #enavalla ikväll och lyssnar på flera av inslagen där både brottsoffer och professionella intervjuas. En kvinna berättar om hur hon levt i två destruktiva relationer. Hennes berättelse är långt ifrån unik men bakom varje historia finns ett människoöde som under lång tid efter händelserna får leva med konsekvenserna av våld. Det sista stycket är så otroligt viktigt att det kommuniceras. Allt för många lever i relationer där de utsätts för sexuellt våld men tänker inte på det inträffade som just våld. Här är hennes berättelse;

I den första relationen var vi båda 16 år, han var min första pojkvän. Vi var tillsammans en väldigt kort tid, men relationen satte djupa spår hos mig. Han talade gärna om sig själv och hur bra han var. Efter ett tag började han även att påpeka ”brister” hos mig. Han ville bestämma den sexuella delen i vårt förhållande och tjatade ofta och övertalade mig att göra saker jag egentligen inte ville.

En kväll hade vi haft sex och låg nakna bredvid varandra när han tog tag i mig bestämt. Jag log för mig själv och föste bort honom, jag ville sova. Jag får då hans knä i ryggen medan han tar tag i mitt huvud och tränger sig in i mig. Jag var helt skräckslagen och vågade varken röra mig eller säga något/skrika. Han fick aldrig utlösning och höll nog inte på så länge heller. Det kändes som en tydlig maktmarkering mot mig – ungefär som när en hund juckar på en. Vi pratade aldrig om det och det tog flera år för mig att inse att det varit en våldtäkt.

Har Du funderingar om du lever i en relation med våld eller är du vän eller anhörig till någon, ring Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 direkt och där kan du prata anonymt med någon som hjälper dig att reda i dina funderingar.

Jag vill inte!

Dina och Isak är tillsammans och bor ihop. Dina pluggar och Isak är arbetslös. Han vill gärna ha koll på vad hon gör och vem hon är med. Han bestämmer också när hon ska vara hemma på kvällarna. En kväll har Dina haft ett grupparbete och sedan går bussen sönder, därför blir hon sen hem. Då händer det hemska …

Jag vill inte är en kort (endast 33 sidor) och lättläst bok från Nypon förlag. Den är skriven av journalisten Christina Wahldén som är en omtyckt ungdomsförfattare. Boken tar upp en komplex problematik på ett enkelt sätt. Det är helt fantastiskt hur Wahldén så skickligt sammanfattar och beskriver hur våld uppstår i en relation. Dinas tankar och funderingar känns igen från alla personer jag mött i samma situation. De flesta våldtäkter sker av någon som personen känner. Dina blir utsatt av sin pojkvän som har sex med henne trots att hon säger nej. Att läsa om Dinas och Isaks relation kan säkerligen hjälpa till att prata om ämnet. Den har dessutom ett hoppingivande slut.

Denna bok kommer jag varmt att rekommendera till unga ungdomar och till personer med olika former av intellektuella funktionsnedsättningar. Passar till högstadiet och på särskolan.

Till boken finns också en lärarhandledning att ladda ner från förlaget.

#blogg100, dag 40.

 

 

 

 

Bakom den vackra fasaden

Idag har lånat en text till min blogg, detta med tillåtelse från upphovskvinnan. Det är Cicci som bloggar på Svart nonsens och prunkande rappakalja som beskriver en destruktiv relation med våld på ett sätt som jag känner igen från så många samtal med våldsutsatta. Detta är dock mer än bara en text om en relation där det förekommer våld. Det är en beskrivning av hur vi hela tiden försöker att upprätthålla bilden av den lyckade relationen och putsar på fasaden i ständig skräck för att någon skall kunna se sprickor och krackeleringar. Våldet kan ses i ett kontinuum där det ibland är svårt att avgöra vad som är ömsesidig osämja på ena kanten och hot, fysiskt våld och sexuella övergrepp på andra kanten. Väldigt mycket våld kan passera som bråk, gräl, dåligt ölsinne och så vidare innan den utsatte själv eller omgivningen definierar det som våld.

Vi som arbetar på RFSLs brottsofferjour  idag passade på att ta en bild och visa att vi stödjer JAG AGERAR- en kampanj vars syfte är att förenkla för allmänheten att ta ställning mot sexuellt våld.

Cecilia skriver;  att det låg i min gamla relations intresse att se sund ut. Hade man någon aning? Ingen aning överhuvudtaget, eller en liten? Mina närmste vänner hade givetvis en aning. Mer än så naturligtvis. Jag har pratat med dem en hel del under årens lopp. Många timmar. Men samtidigt hela tiden slitits med min önskan att få vår relation att framstå som sund. Även inför dem. Vilket gjorde att jag var tvungen att utesluta en del. För att slippa skämmas över mig själv, framför allt.För att jag inte lämnade, för att jag inte satte ner foten. I det läget hade jag ingen aning om hur den här typen av relation fungerar. Det har jag nu, men då hade jag det inte. Därav att jag skämdes för att jag inte satte några gränser.

TACK Cecilia att jag fick sprida din fantastiska beskrivning av att leva bakom fasaden.

Vad är normalt i en relation, och vad är inte normalt i en relation?
Finns det något som generellt kan kallas normalt i en relation?

Jag vet inte.
Jag vet nämligen en hel del om relationer som inte är normala.
Jag har levt så själv, så jag har förstahandsuppgifter på det.
Däremot har jag inte stor erfarenhet då det gäller normala relationer.

Däremot kanske jag borde förklara vad jag menar med en normal och en inte
normal relation.
Och nej då, jag är helt på det klara att ni och jag inte alls behöver ha samma åsikt här.
Utan jag förklarar vad jag tänker mig, hur jag ser på saken.
Efter det känner ni till hur jag gör min definition.

Normal och inte normal är förövrigt riktigt dåliga ord.
Kan jag tänka mig några bättre?
Varm eller kall relation?
Vänlig eller ovänlig relation?
Kärleksfull eller nonchalant relation?

Njae… det är inget som riktigt klingar bra i mina öron.
Låt oss använda ordet sund istället.
Ja, det får funka.

Fast vänta, det blir ju fan fel det med.
För det som var normalt och till sist även det jag tänkte mig kring sunt
då det gällde just honom och mig, är/var ju inte normalt eller sunt för det
stora flertalet.
Och det som är normalt och sunt för det stora flertalet var onormalt för mig.
Det osunda blev till slut sunt för mig.

Det här blev då långt mer komplicerat än vad jag tänkt mig inledningsvis.
Vad är normalt för mig i en relation?
Ja, precis där ska vi börja.
Vart annars, liksom?

Normal för mig var att prestera.
Utan att klaga, utan att ifrågasätta och utan att krångla.
Att följa order.
Göra som jag blev tillsagd, utan att veta varför, eller behöva ett sammanhang.
Att vara den som hade koll och planerar.
Utifrån hans tycke givetvis, som jag togs för givet veta och känna till.
Vad som skulle handlas, packas, att ha koll på att andra inblandade var uppdaterade.
Hålla reda på almanackan helt enkelt.
Vara flexibel, kunna improvisera med inget varsel.
Men själv vara helt förutsägbar, inte ändra planer med kort varsel.
Kunna läsa vad som sas utan att sägas, kunna läsa honom helt enkelt.
Le glatt och vara side-kick.
Hålla mig på lämplig nivå, i bakgrunden men samtidigt kompletterande.
Sopa igen hans övertramp, så ingen märkte dem.
Det gällde för såväl övertramp på andra som på mig själv.
Vara noga med att gästerna kände sig välkomna.
Tåla hårda och sårande ord sagda på fyllan.
Och aldrig ta upp det dagen efter.
Att kunna tassa på tå om läget verkade kräva det.
Klara av att bli behandlad som osynlig.
Alltid visa säkerhet, speciellt i de situationer som kändes osäkra.
Inte visa känslor av utanförskap eller svartsjuka.
Inte ifrågasätta. Omän det saknade både rim och reson.
Vid direkta lögner, stryka ett streck och gå vidare.
Att tåla förolämpningar utan att visa en min.
Såväl direkta som indirekta sådana.
Särskilt de som uttalades inför andra, då var de i skämtform och folk kom att skratta,
vilket jag också förväntades göra.
Inte berätta för andra hur han behandlade mig.
Det som hände mellan oss, skulle stanna mellan oss.
Och gjorde de inte det, ja då var det jag som överdrev och var förbannad.
Känslor som besvikelse, ledsamhet och ilska skulle jag behålla för mig själv.
Inte förvänta mig hjälp på områden som han behärskade finfint.
Att hantera dubbla budskap och motsägelsefulla meningar.
Att ge beröring och inte förvänta mig beröring tillbaka.
Förutom när det passade honom, då oftast föregångna av kraftiga förolämpningar.
Acceptera att han kan kunde slösa med min tid.
Att min tid var till för hans förfogande.

Sådär, nu har jag benat lite i vad som var normalt för mig.
Vad som till och med blev det sunda för mig många gånger.
Det blev ett sätt att leva. Punkt.
Det är en bra inblick i när det onormala blivit normalt.
För jag skulle direkt säga att det här inte är normalt.
Det är inte sunt.
Ingenting i ovanstående känns normalt med min måttstock av det ordet.
Tvärtom.
Och samtidigt har jag levt i ett förhållande där ovanstående varit det normala.
Varit det sunda.
Det gör mig liksom både förfärad och förbannad när jag tänker på det.
Med min magkänsla skrikande i mina öron.

I mångt och mycket har det fungerat absolut toppen ihop med mitt enorma behov av
att få höra till, få vara en del i en gemenskap, att få vara älskad.
Mitt behov av att visa att jag är duktigt, att jag alltså är värd att ha.
Samtidigt som det även klockat fint ihop med min önskan om att få andra att trivas
i min närvaro.

Och ändå är det inte normalt. Vad fan nu normalt är.

Överdriver jag?
Det måste jag ju göra, för så här illa kan det väl ändå inte ha varit?!
Och ändå vet jag att jag varit väldigt snäll i ovanstående, jag har
snyggat till siffrorna.
Både för hans skull och för min skull.
Verkligheten har varit långt djävligare.
Men det får mig att bli otroligt ledsen, jag vill liksom inte skriva om det.
För jag vill inte se det.
Jag vill inte tänka på att jag levt mitt liv så.

Det som är slående är att respekten helt lyser med sin frånvaro.
Att den ena kräver och den andra ger.
Att det är total brist på ömsesidighet.
Att måttstock och regler svänger hit och dit beroende på vem av oss det handlar om.

Det gör mig ledsen.
Det är kallt, kargt och kärlekslöst.

Det är åtminstone inte kärlek på det vis jag vill ha den.

#blogg100, dag 33.