I vår bokcirkel med det ödmjuka och icke-pretentiösa namnet Stockholmska litteratursällskapet läste vi senast boken Mama Dolly av idéhistorikern och kulturskribenten Patricia Lorenzoni. Boken är utgiven på Nordsteds förlag.
Inledningsvis riktar Lorenzoni kritik mot Freuds androcentriska världsbild och det faktum att vi fortsätter att se den genitala heterosexualiteten som det enda rimliga och önskvärda valet för människor.
Fenomenet Vagina Dentata presenteras genom bland annat den brittiska antropologen James George Frazer som under 1880-talet analyserat ”vildar” (läs män från en annan kultur än honom själv) och deras rädsla för kvinnokroppen. Rädslan hänger tätt samman med att könet blöder ur samma hål som han förväntas föra in sin lem, menar Frazer. Blodet är ett tecken på att hon är besatt av en demon som sitter inuti slidan och hugger henne med en kniv. Denna demon kan också plötsligt hugga till mot vildens manlighet (läs kuk). Varje samlag innebär därför en fasansfull risk.
Denna fascinerande myt om Vagina Dentata finns över nästan hela jorden.
Chicanafeministen Gloria Anzaldúa har tittat på förcolumbianska traditioner som har mycket mer mångfacetterade kvinnobilder än som finns i vår kultur. Hos olmekerna förknippas kvinnlighet med ormens mun, en öppning bevakad av vassa huggtänder. Det var en helig plats och även tillflyktsort där allting fötts och allt sedan skulle återvända till.
Mama Dolly är en bok om barnlängtan och det är en kroppslig bok om vad det innebär att vara en kvinna med förväntan att vara fertil och vilja skaffa barn. Det är en bok om att vara en moder och ha en kropp vilket är kontroversiellt i en tid som präglas av postmodernism. När så många andra texter om moderskap börjar eller slutar i en uppgörelse med den egna mamman så avslutar Lorenzoni istället med en kort förklaring till varför hon skrivit om så många andra mödrar – från Loretta Lynn till Ellen Ripley i Alien – utom sin egen. Hennes analys är att det är döttrarnas förtvivlan över sina mödrar och den kvinnliga arvssynden som väcker kvinnors kvinnohat. ”Där min egen mor finns – bara en kompakt klump av ogenomskinligt” skriver Lorenzonis om sin egen relation till sin mamma.
Moderskapet analyseras även genom bortbytingar, Alien och Medea som lät mörda sina barn. Lorenzoni ställer frågan om varför vi egentligen vill ha barn. Att skaffa barn eller inte är idag för många en reell valmöjlighet. De flest västerländska kvinnor har makten över sin livmoder. Varför måste alla oavsett om en är heterosexuell homosexuell, cisperson eller trans, lever i en relation eller är ensamstående skaffa barn? Vad fyller detta för funktion?
Det är en spännande bok som är svår att definiera. Det närmaste jag kommer att kunna kalla den är essä. I ett medryckande språk kastar vi oss mellan författarens helt personliga erfarenheter, religion och kulturhistoriska referenser, politik och forskning. Akademikern i mig blir mäkta frustrerad emellanåt och samtidigt avundas jag sättet att skriva med forskning och vetenskap bara som en klangbotten som används i djupt personliga reflektioner och analyser.
Suzann Sexeducator 