Tre somrar på raken åkte jag till Sörängens folkhögskola och gick på Merete Mazzarellas skrivarkurs ”Skriv ditt liv”. Jag älskade kurserna och tyckte mycket om Merete Mazzarella både som lärare och person. Detta var många år sedan nu men jag har därefter försökt att läsa de flesta av hennes utgivna böcker. Detta handlar om hennes senaste bok, Solkattens år.

Solkattens år.jpg

Merete Mazzarella är docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och i finlandssvensk litteratur vid Helsingfors universitet, professor i nordisk litteratur och en mästarinna på att skriva essäer.

Meere.jpg

Den här boken spänner över en stor mängd olika ämnen. Klangbotten är hennes eget liv med många olika reflektioner över vår samtid, litteratur, sociologiska och filosofiska frågeställningar. En av utgångspunkterna är att hon under förra året fyllde 70 år.

När jag var boende i Uppsala såg jag Merete Mazzarella och hennes dåvarande make ibland i centrum och på olika kulturella aktiviteter. Ex-maken är sjutton år äldre än henne och hon lämnade honom när hon för några år sedan träffade en ny man och blev väldigt förälskad. Hon gifte om sig för tre år sedan och hon skriver med värme om deras gemensamma liv. Samtidigt berättar hon om skulden runt att hon lämnade sin ex-make och flyttade tillbaka till Finland. Fortfarande åker hon till Uppsala för att besöka honom med jämna mellanrum, ibland tar de en gemensam promenad, han med sin rullator. Flera gånger försäkrar Mazzarella att hon inte ångrar vare sig sitt uppbrott ur tidigare äktenskap eller sitt inträde i det nuvarande. Tvärtom beskriver hon en stark kärlek till sin nya make och vill ta vara på tiden tillsammans väl medveten om att de aldrig kommer att fira något guldbröllop tillsammans.

Hon säger också att det blir allt vanligare att göra fria val också på äldre dar. Också på riktigt gamla dar. Därefter refererar hon till Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, som blev häftigt förälskade i varandra 83 respektive 88 år. Hon nämner också Bengt Hjelmquist som vid fyllda hundra år gifte om sig med orden; det här äktenskapet blir kanske inte så långt men det får bli desto mer passionerat. Även författaren Elsie Johansson nämns, 76 år som efter 55 års äktenskap bröt upp, skilde sig och flyttade till en egen lägenhet i stan.

Mazzarella riktar hård kritik mot den dominerande bilden av äldre som asexuella. Hon nämner ordet seniormys och som läsare förstår man att det går en rysning genom kroppen på henne när hon konstaterar att det finns stadigt växande kategori av filmen med seniora stjärnor som i huvudsak vill säga att det är viktigt att behålla ett gott humör och att de är gulliga till och med oemotståndeliga – precis som småbarn. Denna infantilisering av äldre ser hon även i dejtingprogram för äldre. Där får de frågan om de har pussats, som vilken 5-åring som helst.

På ett hoppfullt sätt konstaterar hon att riktigt gamla kvinnor generellt är nöjdare med sin kropp än unga. De är glada att kroppen fungerar som den ska. Däremot krävs det av 50-åringar att de ska jobba stenhårt för att avvärja apelsinhud, bullmage, muffinsmidja, kärringgardiner mm. När man blivit äldre kan man rimligtvis inte ha förväntningar på en perfekt kropp.

Mazzarella konstaterar också att hon hört äldre kvinnor som inte längre vill gå till sin gynekolog därför att de inte verkar tycka att kvinnor i den åldern behöver ett underliv. Detta är något som jag också hört från andra håll. Inom vården förutsätter de helt felaktigt att äldre inte har något sexliv.

Erotik kan till och med vara bättre på äldre dar konstaterar Mazzarella. Man har tid och frid, man hinner tala och lyssna, man kan i princip älska ostörd vilken tid på dygnet som helst. Hon är ibland ute och talar om äldre och sexualitet och var en av talarna på NACS-2014. På ett av dessa tillfällen berättade en dam för henne att det var först efter 70 som hon verkligen upplevt den stora fysiska passionen. På äldre dagar kan också sexlivet bli mer lekfullt och mindre prestationsbundet konstaterar hon. Som äldre förväntas man ha en värdighet och i sex finns många möjligheter till lek

Detta är en mycket välbehövlig motvikt mot den dominerande bilden av sex som enbart förbehållen de unga och vackra människorna. Här finns förutom ett varmt bejakande av sexualiteten även knivskarpa politiska reflektioner om flyktingfrågan och mycket annat. Kort och gott, en mycket läsvärd bok.

 

 

I veckan var jag på feministisk after work på Leopard förlag. När vi gick därifrån fick vi med oss en goodiebag med några böcker däribland Doggy Monday, en novell av Maria Sveland. Den är utgiven på Novellix – förlaget med Pixi-böcker för vuxna.

doggy_monday_rgb-424x600.jpg

Doggy Monday handlar om Rigmor som jobbar Försäkringskassans södra avdelningskontor. Hon är noggrann, samvetsgrann och tar kortare fikapaus än de andra. Dessutom är hon mer effektiv än kollegorna och har i genomsnitt fem fler ärenden per månad än de andra. Det hjälper inte, hennes chef tycker bara om söta kvinnor med mascara, rouge och som bär pumps istället för fotriktiga Birkenstocktofflor. Maken Bosse var verkar en tämligen trist typ, grannen med hunden visar ingen som helst respekt och det kvinnliga butiksbiträdet på den lite mer exklusiva klädbutiken är direkt otrevlig mot Rigmor. Droppen blir när hon kallas in på chefens kontor för att få information om vem som får den nya tjänsten som gruppledare.
Rigmor tar revansch på sitt eget vis. Kraften kommer från hennes fitta när blodet börjar bulta uppfordrande. Med sitt eget slidsekret, målarfärg, skrik och uppbrott tar hon sedan sin hämnd.
Detta är inget litterärt storverk men eftersom jag älskar genren ninjafeminism – när kvinnor hämnas så tycker jag om när Rigmor ger igen. Hennes hämnd är beige i jämförelse med sina företrädare Bella i Dirty Weekend, Thelma & Louise, Lisbeth Salander i Millenium, Kill Bills The bride och kaninkokerskan i Farliga förbindelser men det faktum att hon sniglar chefens kontor som hämnd och njuter av Rigmordoften är både häftigt och unikt.

 

Borde kulturtanter knarka mer? Kulturtanten Boel Märgåker tänker i alla fall åka på en litteraturkryssning med litteratursällskapet Oscar Levertins vänner med avsikt att supa, knarka och knulla. Visserligen förhåller det sig så att ingen narkotika vanligtvis behövs för att hålla en kulturtant puttrande. Tvärtom kulturtanten skulle skämmas ögonen ur sin om hon togs på bar gärning med en pipa crystal meth. Men kanske borde kulturtanterna knarka. Ligga sammandråsade på varandra i en nebulös massa och låta thinnertrasan förhöja upplevelsen av de sista ljuva åren. Varför i helvete ska en läsande och tänkande kvinna kröna sin livsgärning med att vara fogligare och mer rättskaffens än någonsin.

OscarLevertin2.jpgMartina_Montelius_1©JessicaSegerberg.jpg
I inledningen av Marina Montelius roman Oscar Levertins vänner möter vi dessa funderingar hos den 62-åriga Boel Märgåker vilken är gift med Greger som både bokstavligt och bildligt är lomhörd. De har fyra utflugna barn. Boel Märgåker är kulturtanten som flyr in i böckernas värld med sina sublimerade sexuella behov. Behovet av vardaglig fysisk närhet får Boel genom sin elektriska värmefilt och bekräftelse genom att vara initiativtagare och ledare för ett litteratursällskap.

Boel har en dröm om furiös kättja, att få inslunga sig i ohämmade knullfester med pattarna kaskaderande genom luftrummet likt dopade väskhundar, men också, och än hemligare, att få vidröra någon med sin kärlek, om än blott momentant. Det senare har hon föga förhoppning till men att hitta någon berusad att dråsa samman med ses om en möjlighet på en finlandsfärja även om den vid detta tillfälle är abonnerad av tidningen Läslust. Så mycket mer knark än ett blad från en förmodat giftig klänglilja blir det inte däremot mer av de andra sakerna.

Boel kommer iväg på sin finlandskryssning som hon kallar för brunstkarneval i det guppande fläskets dyningar. Och knulla får hon göra. Det börjar med en Maggan , en kvinna som påminner henne om den psykoterapeut som hon går hos och åtrår djupt. Boels förhållande till sex med kvinnor är komplicerat, eftersom längtan är så stark. Efter ett särdeles njutningsfyllt knull och när Boel marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett ytterligare ett glas cava ringer Maggans telefon och det är hennes make. Boel får sonika ragga upp en av författarna ombord och får honom i säng. Hon avslutar resans sexuella äventyr med att ligga med en yngling som går med en städvagn i någon av de oändliga hyttkorridorer på båten. När hon ser hans tydliga kukbula i uniformen och ofrivilligt kniper med fittmuskulaturen, som så ofta hon gör när hon urskiljer kukar genom byxtyg får hennes mörklila trosor en mörk fläck och det ena leder till det andra.

Hela boken äger en påtaglig uppgiven existentiell ångest och många av romanens litterära gestalter är stukade av livet. Boel är intelligent med god människokännedom och har ibland en ängels tålamod med sina deltagare i litteratursällskapet. Leif som misshandlat sin fd fru grovt och sedan dragit hemifrån utan att ha någon kontakt med barnen och som nu måste gå i terapi för arbetet som indrivare på Kronofogden ger honom ångest är mer än lovligt dryg.

I kön till lunchbuffén pratar Boel med en annan man som anser att Joyce Carol Oates är en ojämn författare vilket gör att hon håller på att kräkas över denna oförlåtligt förutsägbara synpunkt och överväger att förgifta honom med en förgiftad räkcocktail. Utfallet blir dock inte riktigt såsom Boel föreställt sig…

Det är ångestfyllt, det är roligt, och fullkomligt burleskt som när Boels blygdläppar beskrivs som köttrulltårtor som kunnat brukas som presentpapper vid dussinet promoveringsparties i såväl Uppsala som Lund.

Martina Montelius har etablerat sig som en av mina favoritförfattare. Jag älskade Främlingsleguanen med barnet som sade upp sig från dagis och lever med en leguan som talar tyska. Nu visar hon sig som en fullkomlig ordekvilibrist vilken hanterar orden på ett ytterst skickligt vis.

 

Under mitt feministiska uppvaknade så var det några böcker som hade stor betydelse. Jag läste under rosa täcket och det kallas kärlek många gånger. Kanske är Laurie Pennys bok sex, lögner och revolution feministbibeln för 80- och 90-talisterna.

Penny_150818.indd

ATT VARA UNG KVINNA IDAG är mer uppfuckat än någonsin. Alla älskar att förfasa sig över å ena sidan dina utseendenojor, dina klädval, din sexualitet och samtidigt över hur du riskerar att utnyttjas och hur dåligt självförtroende du har. En hel kultur projicerar sina förväntningar, moralneuroser och förbjudna lustar på dig. Det är dags att ge fan i det, skriver Laurie Penny. Och det är dags för en ny feminism en feminism som är modigare, mer radikal än någonsin.

Laurie Penny själv identifierar sig som ”genderqueer, men med cis-priviligium”, polyamorös och anarkist.

dc2e3cac436b95b8375a99577aff3cf4.jpg

Författaren ser behovet av en sexuell kontrarevolution. Detta skall innefatta kvinnor men inte bara kvinnor, här finns också utrymme för de som inte trivs i de trånga maskulinitets- och cisnormerna, maktlösa, anarkister, sexsäljare, psykiskt sjuka, fattiga och rasifierade personer.

Kvinnor. Män. Pojkar och flickor. Orden förändras inte, men de gör resonansen. Redan inledningsvis slår Laurie Penny fast i enlighet med Judith Butler att arbetet med att gestalta kön är ett performanceuppdrag. Vad det betyder det att kalla sig det ena eller det andra kräver ett aktivt och många gånger hårt jobb. Hon säger vidare att att transsexuella, transgender, genusqueera och intersexuellas erfarenheter av att göra kön ofta har uteslutits från feminismens finrum och fortsätter med att konstatera kön är en tvångströja för människosjälen.

Penny riktar hård kritik mot den våldtäktskultur som råder. Kvinnor bär ansvaret för att inte dricka alkohol, ta droger och bjuda in till övergrepp. Kvinnor har under lång tid blev tillsagda att begränsa sig för sitt eget bästa. Dispyter om vilket ansvar kvinnor har för att inte bli våldtagna upprätthåller förövarnas makt menar Penny och det är svårt att inte tänka på den senaste tidens debatter om bl a övergreppen i Köln. Hon ser hopp genom det ökade fokus gällande samtycke men håller samtidigt upp ett varnande finger för de kontraproduktiva krafter som försöker hindra spridning av preventivmedel, abortmotståndet och inskränkningar i den reproduktiva friheten.

Att ta makten över sin sexualitet innebär inte bara kul grejer som dildos, spetstrosor och kurser i pole-dans utan om grundläggande feministiska frågor som fri abort och få stopp på våldtäktskulturen. Penny riktar också en känga mot hur sexualitet och intimitet blivit en produkt vår tids marknadslogik. Manliga fantasier säljs och kvinnor underordning består. Visionen är en framtid där kvinnor och queera inte tvingas till begär efter sex och innebär begär efter sin egen underordning.

Penny myntar begreppen Love™ och Sex™. Sex™ är det statiska maskinliknande heteroknullet i patriarkal porr. Love™ är det pornografiska narrativets andra sida, en slags evig sagoromantik. En stor bov i dramat är myten om den enda, sanna monogama kärleken. Båda skapar standardmått som vi tvingas att förhålla oss till. Både kräver också att vi blir kvar i en slags förljugenhet där vi måste följa redan skrivna roller.

Trots detta tror Penny inte på att radikala mål uppnås genom konservativa medel som censur och den ibland försåtliga illusionen om att skydda kvinnor. Det är inte sex som är problemet utan sexismen. Att förbjuda porr vore fel väg att gå. Hen skiljer sig också från min ungdoms feministiska förespråkare då hon är för en legalisering av sexarbete, är mot att på något sätt förbjuda eller censurera porr och kan se fördelar med objektifiering.

Dagens unga kvinnor har blivit itutade att de kan få allt men detta allt innebär äktenskap, barn, karriär, en garderob med snygga skor och kronisk utmattning säger Pennie. Hen menar att vi luras att tro att vi måste jobba hårt för att köpa saker som vi inte behöver. Dessutom kan inte alla få allt utan det gäller naturligtvis för den som är vit, rik, hetero och väluppfostrad.

Mitt i den ibland dystopa bilden av vår samtid bekänner sig Penny vara en digital romantiker som tror på sex, kärlek och knull på nätet. Här finns inte den gamla uppdelningen av the real world och nätet. Allt sker i en verklighet. Nätet har inneburit så mycket nya rum för utsatta grupper som unga transpersoner, hbtq-tonåringar och andra i behov av slutna rum med likasinnade. På nätet finns gratis fanfiction, möjlighet till webcamsex när avstånden försvårar fysiska möten och amatörpornografiska bilder. Samtidigt ägnar hon en hel del utrymme till att visa på den utbredda cybersexismen-mäns rätt att hota och trakassera kvinnor och queera på nätet.

Om en läst genusteori, queerteori och hängt med i den feministiska debatten så kommer Penny inte med några stora nyheter men hon sammanfattar och reflekterar i en essäform som är både underhållande och utmanande. Boken rekommenderas!

 

 

Sexual Fantasies

Publicerat: 24 januari, 2016 i Uncategorized

I det senaste numret av OTTAR recenserar jag en spännande bok. Följ denna länk och läs recensionen på Ottars hemsida.

Skärmavbild 2016-01-24 kl. 21.29.07

 

 

Okänd kvinna 2009-349701

Publicerat: 24 januari, 2016 i Uncategorized

Igår blev det äntligen av att se Anna Odells utställning Okänd kvinna 2009-349701 på Kulturhuset i Stockholm.

Anna OdellSkärmavbild 2016-01-24 kl. 17.58.11

Anna Odell hade tretton år innan hon gjorde detta konstverk som sitt examensarbete på Konstfack, själv varit tvånginstagen på S:t Görans sjukhus. Hon iscensatte sin egen erfarenhet utan att veta att det var just på S:t Görans sjukhus som hon återigen skulle bli bälteslagd och tillfälligt berövad alla sina rättigheter.

Hela utställningen är mycket stark och förstärks av att Kulturhuset verkligen återskapat en sjukhusmiljö med skarpt upplysta vita korridorer med stängda dörrar. Vi börjar i en stor vit sal upplyst av starka lysrör och ser tidningsurklipp från debatten som uppstod efter hennes iscensättning.

IMG_6126

Vi passerar rum sju som har en riktigt sjukhussäng med möjlighet till bältesläggning. Jag och mitt sällskap går in och tittar på bältena som är slitna och väl använda. Tänk om de kunde berätta sin historia. Någon har provat att lägga sig i sängen för på de vita lakanen finns tydliga avtryck av ett par skor. Som om det på något sätt skulle kunna ge en känsla av hur det är att bli lagd i bälte, men det kanske enbart skulle bli en cool bild till Instagram.

IMG_6132

Efter sjukhusmiljön går vi in mot utställningens mörka del, en stor sal med cementväggar. Där visas hennes filmer och det finns också ett antal filmade researchintervjuer på tv-skärmar. Anna Odell gjorde ett mycket grundligt researcharbete innan och ringde runt till flera olika psykiatriska akutmottagningar och talade med mentalvårdare, någon psykiater, advokat och ett par psykologer. Frågan som ofrånkomligen uppkommer är om den infekterade debatten uteblivit om detaljer och delar i verket från början varit kända. Som alltid är verkligheten mycket mer komplex än våra försök till förenklingar som sker i debatt.

Det är intervjun med två psykologer som starkast finns kvar i mitt inre. Den ena är positiv till hennes idé och säger att han finner det viktigt att belysa den psykiatriska vården, där har det alldeles för länge varit för många slutna och stängda rum. De skall tåla att granskas. Den andra psykologen varnar henne för att även om hon är frisk nu så kan ett gestaltande trigga igång någon slags sovande psykisk sjukdom som hon kan ha latent i sig. En gång psykfall alltid psykfall och hon blir behandlad som ett barn som inte vet sitt eget bästa.

Anna Odells verk Okänd, kvinna 2009-349701 består av följande fyra filmer:
1. Epilog. Längd: 40:00 min
2. Liljeholmsbron. Längd: 10:00 min
3. Avslöjandet. Längd:  07:00 min
4. Rättegången. Längd: 35:00 min

Anna Odell ställdes inför rätta i Stockholms tingsrätt den 24:e augusti 2009. Åtalet gäller falskt alarm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.Utanför byggnaden demonstrerade medlemmar i RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa). De höll upp plakat med texten ”Reformera tvångsvården” och ”Fria Anna Odell”.

Odell döms till 50 dagsböter á 25, total 2500 kr för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Hon frias för falskt alarm då hon gjort tydlig research innan och fått besked från en advokat att hennes agerande inte kan handla om detta. Även skadeståndskrav från psykiatrin ogillas.

I verket Epilog finns en intervju med den numera legendariske Johan Cullberg, professor i psykatri, psykoanalytiker och författare. Han får frågan om han tror att det blivit ett annat bemötande om en man iscensatt samma händelse. Hans svar blir, kanske. Det är mer provocerande att bli lurad av en kvinna. Konstkritikern Siniziana Ravini är inne på samma linje. Detta hade aldrig hänt om Odell hade varit man och journalist. När två reportrar från Dagens Nyheter 24 maj lurade läkare att skriva ut antibiotika väcktes inget åtal mot dem och heller inte mot Uppdrag granskning när de wallraffade ute i valstugorna.

I programkatalogen för utställningen finns en text av Lars Vilks som refererar till Siniziana Ravini som ser en parallell mellan att polismännen lägger ner Anna Odell på marken, fängslar henne med handbojor och bär henne till bilen till att det under 1600-talets barockmåleri var det fint att måla och betrakta kvinnor som bars eller rövades bort. Rubens skildring av bortförandet av sabinskorna såg inte som ett våldtäktsscenario utan som fin konst.

Utställningen ger inga snabba och enkla svar. Istället gestaltar den en svårlös konflikt runt frågan om psykoser och galenskap, rätten att frihetsberöva och bälta en människa mot dennes uppenbara vilja. Patologisering och medikalisering av vår psykiska hälsa. Jag slås starkt av att det  främst är unga kvinnor som läggs i bälte och att antalet ökar.

 

IMG_6131

Fastnar på nätet och läser om många olika unga kvinnor med tuffa erfarenheter från psykiatrin. Psykiatrins bältesläggning skadar mig – Sigrid har bältats 268 gånger

Efteråt sitter jag och min vän i Kulturhusets café, dricker kaffe och äter en macka samtidigt som vi pratar om våra upplevelser. Hon har tidigare jobbat inom psykiatrin och är utbildad psykoterapeut. Hennes reflektioner berör djupare än de allra flestas röster. När vi börjar prata om annat frågar jag om hon funderat på att öppna eget, då säger hon nej, hon vill hellre arbeta i det offentliga för allmänheten och skulle inte ha något emot att återvända till psykiatrin. Där och då blir hon en stor och viktig förebild.

På vägen till rätt galleri passerar vi förberedelserna till Makode Lindes utställning. En annan mycket kontroversiell konstnär som snart har premiär på Kulturhuset. Marianne Lindberg De Geer var den som konst- och designchef på Kulturhuset som tog dit Anna Odells Okänd, kvinna 2009-349701 och som även bjudit in konstnären Makode Linde att göra en stor utställning på Galleri 3. Utställningen har lett till att Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson och Marianne Lindberg De Geer blev mycket oeniga omkring utställningens titel. I dagarna avgick Lindberg De Geer på grund av att drömmen om Kulturhuset Stadsteatern som fri och djärv plats för konsten, yttrandefriheten och de dagsaktuella frågorna är borta. Frågan om den fria konsten fortsätter…

Jag går ut hårt och börjar med diktsamlingen Hackers av Aase Berg. Det är en bok som kokar av feministisk vrede och känns skön att läsa i spåren efter alla sexuella trakasserier och våld mot kvinnor i Köln och på festivaler och andra sammanhang i Sverige.

Vi är kvinnofällan. Vi är värdinnedjuret, uppkopplad
mot slappköttade parasiter såsom lata män och 
manipulativa knullviljor och bortskämt omedvetna
sällskapshjon.

Aase Bergs nya diktsamling handlar om utvägar ur kvinnofällan, om våldsam listighet och hur man fuckar upp systemen inifrån. I magen på den trojanska hästen sammangaddar sig amasoner, hackers, stalkers, parasiter, horor, haggor. De förlåter inte. De glömmer aldrig. De krossar det okrossbara. Se det här som ett hot: De är Här. 

9789100143299

Hackers är fascinerande, spännande och emellanåt tämligen svårgenomtränglig. Det är inte så mycket bokstäver men tar tid att läsa. Återkommande finns referenser och citat från många olika håll. Aase Berg citerar Natascha Kampusch som i sin självbiografiska  bok ”3096 dagar” beskriver hur hon under åtta år hölls fången och utsattes för övergrepp av en man, Wolfgang Priklopil i ett litet utrymme under garaget till hans bostadshus i utanför Wien.

Kärleken riktar sig bara  mot offer man 
kan känna sig överlägsen
Natascha Kampusch

Fina flickor blir slagna men fina flickor knullar inte och är framför allt inte våldsamma, det vet vi alla.

Hon vem
vem som får
slå henne

Underlydande
har mer
bukfett.

*

Hon slår tillbaka
piercingfetto,
grogghagga,
självskadesludder.

Den fostrade kvinnan
höjer aldrig
en hand.

Just nu läser jag även en avhandling i sociologi  från Lunds universitet av Susanne Boëthius. Studien Män, våld och moralarbete. Rapporter från män som sökt behandling för våld i nära relationer visar att männen resonerar kring våldshandlingarna utifrån förklaringar där de samtidigt kan bevara bilden av sig själva som moraliska personer. Det handlar inte bara om att rättfärdiga våldet genom att lägga skulden på andra personer eller yttre omständigheter. Även gränsdragningarna för vad som är våld har ofta förskjutits.

Ofrånkomligt tänker jag på den av Aase Berg mycket relevanta och intressanta fråga; Vem delade ut rätten till Mr Hyde-zoner?

 

Aase Berg samlar hämndlystna vapendragare Valerie Solanas och Kaninkokerskan från filmen Farlig förbindelse.

Det finns en kvinnlig frihet. Drönaren ska koka.

Kaninen i Le Creuset.

Naturligtvis älskar jag parallellen mellan kvinnofällan och Vagina Dentata. Det är en myt med en kraftfull symbolik, alldeles för lite använd.

Vem äger kvinnofällan, är det hon som fångas eller han, vem slår igen den?

Gallren omvässas till tandat sköte,

Vem är vem?

Diktsamlingen slutar med nedanstående text och på boken baksida kan vi läsa DET HÄR ÄR ETT HOT.

Tvångsavsluta: Överta mannens våld, man kan

queera det, går i slutändan under.

Under finns: List, Slughet, Framförhållning.

Suzann är tillbaka i bloggosfären!

Publicerat: 23 januari, 2016 i Uncategorized

Det är åtta månader sedan jag fick ett nytt drömjobb och var tvungen att sluta med mitt bloggande. Var och varannan dag har jag sörjt min blogg och har till och med övervägt att sluta på mitt  fantastiska jobb för att kunna blogga. Nu har vi kommit fram till en kompromiss, jag fortsätter att blogga, men huvudsakligen om böcker.

Jag är en av de där bloggdinosaurierna som började med dagbok på nätet runt millenieskiftet. Jag har levt och lever en hel del tid på nätet och är otroligt glad att få vara en del av bloggosfären igen. Avsikten är att fortsätta men om det blir här eller på något annat ställe, ensam eller med sällskap återstår att se.

Välkomnar mig själv tillbaka!

 

Det här blir mitt sista inlägg i Suzann Sexeducator. Kanske kommer jag tillbaka hit, uppstår på ett nytt ställe med bokbloggande eller dyker upp i helt ny regi någon annanstans.

Imorgon börjar jag en ny tjänst på RFSU och det innebär att jag delvis kommer att vara RFSUs ansikte utåt i sexualupplysningsfrågor/ sexualpolitik och det är därför inte lämpligt att jag fortsätter frifräsa här.

Just nu sitter jag och skriver på min hemtenta i Grekisk Eros. Det är otroligt fascinerande med de gamla antika texternas köttsliga lusta. Kan rekommendera denna lilla pärla.

k7036

I veckan som gick fick jag diplomet för min nya auktorisation som specialist in sexological counselling Förutom att vara specialist i sexologiskt hälso- och utbildningsarbete så är jag nu även auktoriserad specialist i sexologisk rådgivning. Det känns så otroligt bra.

IMG_5558

Vår New York resa var fantastiskt fin och jag fyndade en hel del böcker inom området sexologi. Hittade två fina Kinseyverk på den legendariska STRAND bookshop.

Shere Hites Reader och en del andra verk fick också följa med hem.

index

Andra fina upplevelser förutom de helt privata var Museum of Sex som jag tidigare bloggade om. Tänkte bjuda på två sköna bilder därifrån till slut.

Jag står ensam på Leslie-Lohman Museum of Gay and Lesbian Art. Det är bara jag och personalen som finns på stället. Går nästan omedelbart fram till Andres Serranos stora fotografier och ser hur vandaliserade de är. Börjar gråta.

Läser texten bredvid tavlan; In 2007, in a spectacular performance of terror and vandalism, four masked men stormed the Kulturen Gallery in Lund, Sweden and used axes and crowbars to destroy Andres Serrano’s photographic series A History of Sex. They smashed $200,000 worth of photographs while shouting expletives and, ”We don’t support this” in Swedish. The vandals, whom local authorities believed to be part of a Neo-Nazi organization, left behind leaflets reading, ”Against decadence and for a healthier culture.” No arrests were made. Two of the pieces shown here were the ones damaged in Sweden.

Leslie-Lohman Museum of Gay and Lesbian Art har en utställning om censur.

irrevUtställningen är inte stor men så oerhört stark.

I början av 2001 upptäckte bibliotekarierna på ett av San Franciscos bibliotek att någon karvat i böcker med något vasst föremål samt att en del böcker gömts undan. Mer än 600 böcker som hade LHBTQ och feministiskt tema hade förstörts. Biblioteket började se detta som hatbrott. James Van Buskirk, en av bibliotekarierna började skicka de förstörda böcker till konstnärer runt om i landet för att de skulle kunna göra konst av dem istället. På så sätt blev de vandaliserade böckerna förvandlade till något kreativt.

02Hammond “repurposed” two damaged books, one of which was A Queer Reader: 2500 Years of Male Homosexuality. It was an anthology of writings by gay male authors. The original cover included Pierre et Gilles’s photograph Le Marin (The Sailor). Hammond made a digitized print of the damaged cover without the subtitle or the editor’s name to bring attention to the removal of the sailor’s eyes, a violent act of extraction that evoked the mythological theme of blinding and the psychoanalytic symbol of sexual mutilation.

Jag har tidigare skrivit om konstnären Zanele Muholi som under många år dokumenterat afrikanska HBTQ-communitys. Hon har blivit en ambassadör för motstånd mot den retoriska uppfattningen homosexualitet är ”un-African” eller en produkt från Väst. Under några år var jag med och jobbade med ett International Trainee Project på RFSL och fick då höra att denna myt lever och frodas.


In April 2012, thieves broke into Muholi’s Cape Town apartment stealing nothing but her archives of photography, video, interviews, and camera equipment. Muholi believes the theft was a targeted hate crime. Little has been done to retrieve her works. In the wake of the theft, Palm Wine, a Nigerian LGBTQ community group, started an Indiegogo campaign to replace her lost equipment. Despite the attempt to censor Muholi’s work and cease her efforts to preserve and make visible LGBTQ African history, Muholi and her team continue to produce positive imagery of African queer experience.

2012 öppnades utställningen Aykiri på Izmir Art Center i Turkiet. Tjänstemän från kommunen kom då och tog bort dessa tre fotografier. Konstnärerna ville starta en politisk debatt runt kvinnors skyldighet/rätt att bära slöja, eller inte, och framtiden för HBTQ-rättigheter.

Det fanns många fler konstverk som genomgått censur.  För mig personligen blev detta en stark påminnelse om att vi inte kan ta några rättigheter för självklara och att bakom den moraliska fasaden finns ofta något betyder farligare vilket gäller att genomskåda.

Dagen efter gick vi till Stonewall Inn som brukar kallas för den moderna HBTQ-rörelsens vagga. Stonewall-upproret ägde rum i stadsdelen Greenwich Village New York, den 28 juni 1969.

Myten runt detta säger att rasande transor till motattack mot polisen när de inte fick vara ifred med sin sorg över gayikonen Judy Garland som begravts samma dag. Det finns troligen någon sanning i detta men kan vara en stor överdrift.

Upproret har i alla fall fått sitt namn efter nattklubben och baren Stonewall Inn  Stället drevs som en privatklubb, fast vem som helst fick bli medlem mot ett inträde på tre dollar. Stonewall Inn drog till sig gatukids, lesbianer och hippies i unisexkläder likaväl som galadrottningar.

Polischefen valde att slå när fredag blivit lördagen den 28 juni. Polisen grep bartendern, dörrvakten och några av gästerna och övriga uppmanades lämna stället. Ute på gatan växte folksamlingen, men stämningen var inte hotfull. Allt urartade dock när polisen skulle föra bort de gripna. Person började kasta saker mot poliserna och de var tvungna att barrikadera sig med dragna vapen inne i baren. Den uppretade mobben hann smasha entrédörren med en uppryckt parkeringsmätare och sätta eld på stället innan förstärkning anlände och skingrade massan. Kvällen efter drabbade polisen samman med invånare i Greenwich Village, som satte eld på soptunnor och skrek slagord som ”Gay Power” och ”Befria Christopher Street”.

Hur det än är med historien så ses den som en viktig plats och jag kände sådan enorm tacksamhet till alla som kämpat för HBTQ-personers rättigheter över världen och för alla oss som fortsätter att bedriva kampen för alla människors lika rättigheter.

Jag och min fru Lotta framför Stonewall Inn.

Jag och min fru Lotta framför Stonewall Inn.

Källor;

https://www.leslielohman.org/exhibitions/2015/irreverent/irreverent.html

http://www.rfsl.se/?p=431