I veckan var jag ute och föreläste om barns sexualitet. Något som jag slås av gång på gång är den förändrade synen på barn och sexualitet. Allt för ofta får jag höra att barn inte har någon sexualitet. Detta är inte sant. Vi föds och dör som sexuella varelser.

När jag talar om barns sexualitet så gör jag det för att personal skall kunna se barns naturliga sexualitet och för att föräldrar och andra vårdnadshavare skall kunna ge stöd till barnets egen sexuella utveckling. Där ingår naturligtvis också att se och förstå när sexuella beteenden blivit destruktiva och kan vara ett tecken på att barnet mår dåligt eller varit utsatt för övergrepp. Exempelvis upprepad onani med nästan tvångsmässiga inslag kan bero på att barnet varit utsatt men det kan också handla om bristande teknisk kunskap, ett sätt att trösta sig själv, ett sätt att komma till ro. Det som gör mig lite förtvivlad är att vuxna idag är så rädda för barns egna sexuella uttryck och att vi pratar så lite om detta.

Barn har en egen sexualitet som inte skall sammanblandas med vuxnas sexualitet men visst njuter barn av att röra både vid sin egen och andras kroppar. Även mycket små barn rör vid sina kroppar och lägger sig i ställningar där de exempelvis genom att gunga fram och tillbaka kan skapa sköna förnimmelser i könsorganen.

Rädsla för sexuella övergrepp har gjort många vuxna mycket mer oroliga för att kunna uppfattas som att de skulle vilja ha sex med barn. Det finns många foton på mig som naken när jag var barn och det finns även några på mina barn. Detta är dock något som många drar sig för idag då den pedofila blicken internaliserats och det uppfattas därmed som olämpligt. Den pedofila blicken har lett till att fler och fler vuxna inte vågar vara nakna tillsammans med sina barn, bada nakna eller låta dem titta på könsorganen i rädsla för att barnen sedan skall prata om detta med andra. Det finns en form av rädsla och risktänkande som hela tiden är närvarande. Samma sak råder på förskolor och andra institutioner. Barn kan hindras från sexuella lekar och personalen tycker att det är svårt att prata om vissa delar av kroppen. Specifikt svårt blir detta för pappor eller manlig personal på förskolor.

Professor Anna Sparrman från Linköpings universitet forskar om detta och menar att myten om barn som asexuella återigen finns i dagens samhälle. Hon pekar på hur vi ständigt uppfattar hot från omvärlden om att våra barn skall utsättas för sexuella övergrepp och pedofili. Barnen skall skyddas från den pedofila blicken vilket fått till följd att barn skyddas även från en sund sexualitet och sexuellt utforskande.

Anna Sparrman menar att den pedofila blicken blivit normaliserad och att fler ser världen utifrån detta;  Från början kan man säga att den pedofila blicken handlade om hur en pedofil tittar på någonting som han eller hon blir sexuellt upphetsad av. Men det jag menar med normaliseringen av den pedofila blicken det är att det blivit en blick vi alla använder, säger Anna Sparrman och nämner att många sagt att de plötsligt börjat titta på ett annat sätt på de där bilderna de har på väggen hemma, där barnen är små och nakna och att de då frågar sig om det är så bra. Vi tänker med en pedofil blick, vi tittar med en pedofil blick men vi sätter kanske inte ord på att det är vad det är. Men det har ändrat våra tankemönster, säger hon.

Sexuella lekar och sexuellt utforskande är en del av barns utveckling. Men om vi inte hela tiden förhåller oss kritiska till  den pedofila blicken kan vi hindra barns nakenhet och sexuella lekar.

Det finns en bok som i många avseenden är föråldrad och inaktuell men som jag ändå älskar på grund av den attityd som den förmedlar. Boken heter Barnens kärleksliv och är skriven av Gertrude Aigner och Erik Centerwall och kom ut i början av 80-talet innan den pedofila blicken fått sitt fotfäste.
Featured image
Jag avslutade min socionomstudier i januari 1989. Min begynnande yrkesverksamhet präglades delvis av att vi började tala mer öppet om incest och pedofili. Det var också en tid där teorier om de bortträngda minnena blev högaktuella. Barn och unga kvinnor började berätta om anhöriga som våldfört sig på dem. Det var mycket positivt att sexuella övergrepp uppmärksammades men problematiskt att det i samband med detta också blev så att den pedofila blicken blev en del av allmänhetens ögon.
Självklart behöver vuxna se till att inget barn tvingas vara med om något mot dennes egen vilja men så länge det sker i ömsesidighet bör barn få utforska sina och andras kroppar utan att vare sig hindras eller bli skambelagda.
På nätet hittade jag en uppsats av Anette Brondin och Janna Nylund om barn, föräldrar och sexualitet där de tagit fram reflektionskort runt barn och sexualitet. Jag tyckte att flera av korten var mycket användbara att reflektera runt och lägger in några printscreens.
Hela uppsatsen finns att läsa här.
kommentarer
  1. […] Som jag tidigare skrivit så finns nu den pedofila blicken inkorporerad i många vuxna. Det uppstår en helt vansinnig koppling mellan vuxnas sexualitet och barns sexualitet som om de vore förenliga. Detta gör att ämnet barns sexualitet blir känslig och kontroversiellt. Jag hittar en artikel  i Sydsvenskan där Carl Göran Svedin, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet säger att han  föredrar det engelska begreppet sexual arousal när han ska beskriva barns upplevelse av sexuell stimulans. Han menar att ord som upphetsning blir för starkt. Barn får fysiologiska reaktioner på stimuli, men förstår inte innebörden av detta på samma sätt som vuxna gör, de har inte samma medvetenhet. Även om barnet redan i tre- till fyraårsåldern blir medvetet om skillnaderna mellan pojkar och flickor, och pojkar exempelvis märker att de får stånd om de smeker penis, har de inte någon sexuell identitet, säger han.  Anna Kosztovics säger i samma artikel att vi måste minska laddningen kring vissa begrepp och våga använda dem även för att beskriva barnens känslor. Annars riskerar vi att osynliggöra barns egna upplevelser. Alternativt uppfinna nya ord, så att vi får både ett vuxensexspråk och ett barnsexspråk. Nu när små flickor äntligen har ett ord för sitt kön, snippa, är det dags att tänka ut ett ord för barns känslor när de är sexuellt stimulerade, menar hon. Säger man att ett barn är kåt blir det ramaskri. Därför behövs ett nytt ord så att vi kan prata om vad barnen faktiskt känner. Övergrepp mot barn är en bister verklighet och skall på alla sätt bekämpas och måste hanteras på bästa sätt när de väl har inträffat MEN det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Elaine Eksvärd, retorikkonsult och författare till boken ”Medan han lever” på (Forum bokförlag) är en engagerad person i debatten om sexuella övergrepp mot barn. I boken berättar Elaine om hur hennes pappa kontinuerligt förgrep sig på henne under sin uppväxt. Hon berättar om hur hon agerade ut sexuellt men att omgivningen inte noterade detta. Hon berättar om känslor av skuld, skam och osynliggörande. Det är en stark bok om ett barn som växte upp med en gränslös förälder som utsatte henne för upprepade övergrepp. En på många sätt fruktansvärd berättelse och viktig insats att våga och vilja skriva om detta. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s