Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek?

Boken var redan inhandlad strax innan jul men lusten att läsa den ville inte riktigt infinna sig så den blev liggande på nattduksbordet. Sedan kom Ebba Witt-Brattströms debattartikel och jag blev bara tvungen att läsa Augustvinnaren Egenmäktig förfarande av Lena Andersson.

Romanen handlar i korthet om poeten Ester Nilsson som är en förnuftig person och lever i en relation med sin Per. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. När hon håller föredraget sitter konstnären själv i publiken och blir imponerad av hennes gestaltning runt hans konst och person. De möts efter föreläsningen och Ester blir stormande förälskad och tar ut skilsmässa från sin make. Ester och Hugo inleder någon form av relation som präglas av allt annat än jämvikt. Boken är en berättelse om förälskelse och vår uppebara vägran att se det självklara mitt framför oss, allt i vår strävan att bli älskade. Språket är magnifikt och lysande och bokens allra största behållning.

Sedan skrev Ebba Witt-Brattström en analys av boken i DN. Hon framhåller Ester som ett föredöme för kvinnor.

Jag i min tur ser att Ester redan tidigt i relationen anar att Hugo egentligen inte är intresserad av en mer långvarig och djupgående relation. Hon märker att båda är intresserade av honom och ser att han hyser både en brist på nyfikenhet och generositet gentemot henne. Vid upprepade tillfällen förnekar hon på ett uppenbart mänskligt vis som vi alla har en tendens att göra under förälskelsen rus, de signaler som Hugo sänder ut av ointresse. Lena Andersson låter Ester beskriva detta på målande sätt genom att säga

     Jag tror att grundproblemet är att andras handlingar tolkar vi behavioristiskt, utifrån och objektivt. Våra egna tolkar vi fenomenologiskt, inifrån medvetandet. Det är människans dilemma.

Ester vill älska med Hugo så det är inte alls fråga om en våldtäkt. Hon ser detta som en manifestation över en relation vilket Hugo inte alls gör. Därför anklagar hon honom för att ha begått ett lagbrott, ett ”egenmäktigt förfarande” vilket är den rättsliga termen för att olovligt ta och använda något som är i en annans besittning. Hon anser att han tagit på sig ett ansvar genom att gå in i hennes kropp, genom att ha samlag med henne så har han förespeglat henne något som måste fullföljas. Detta tycker Witt-Brattström är föredömligt, för att inte säga: ett ord i rättan tid; Det faktum att Hugo har varit inne i den utan att vilja ha ett förhållande med henne, hotar Esters hela vara i världen. Hennes kropp är hennes, och inte en sexuell serviceinrättning för mannen på väg mot ständigt nya kvinnokroppar att förfara med som han finner för gott. Om vi skall använda dessa typer av resonemang är det kanske fel av Ester att ta ut skilsmässa då hon faktiskt redan tillhör en annan man. Eller är det de faktum att  sexuella interaktioner utanför en relation som är olämpliga? Om detta enbart gäller kvinnor framgår dock inte.

Witt-Brattström tycker sig se en enorm flathet inför en etiskt förkastlig sexualpraktik. Vari denna etiskt förkastliga sexualpraktik består i förutom våldtäkt, sexuellt våld och övergrepp blir svårt att förstå. Både RFSU och #prataomdet fördöms på ett obegripligt sätt, båda arbetar tvärtom på ett förtjänstfullt sätt mot våld. Att mäns våld mot kvinnor och sexuellt våld i relationer är ett stort och allvarligt problem är jag den första att skriva under. Skammen är självklart inte kvinnans vid sexuella övergrepp. Hon frågar vidare vad pojkar med samhällets godkännande har stulit? Svaret blir, flickornas kropp, flickornas självrespekt, flickornas människovärde. Det finns inget som jag tycker så illa om som när personer tar sig rätten att ens antyda att en person som blivit våldtagen förlorat sitt människovärde. Specifikt illa känns det när en känd kulturpersonlighet och uttalad feminist tar sig rätten att med ett uppläxande tonfall fördöma kvinnors rätt till sin egen sexualitet.