Suzanne,
Det här var ju också ett sätt att lyfta ett mångfasetterat samhällsproblem. Nu valde jag att belysa en aspekt för att röra om och väcka känslor. Du väljer att belysa hur viktigt det är att ”hänga” rätt personer.
När jag läser vad du skrivit blir jag ledsen. De skuldkänslor jag beskriver hos flickan är ju precis de skuldkänslor som man ofta upplever som sexualbrottsoffer, tro mig jag vet. Det är exakt det som är viktigt för andra människor att förstå att de finns. När du skriver att jag skuldbelägger flickan genom att beskriva hennes känslor, menade jag inte att livet var slut för alltid. Däremot kan jag lova dig att man kan ha den känslan just där och då. Även få tillbaka den i omgångar senare. Det behöver inte betyda att livet de facto är förstört vilket jag ändå tycker att jag själv är ett bevis på.
Det är så viktigt att tvätta bort skuld- och skamstämpeln som följer med detta och det gör vi inte genom att använda oss av den skuldbeläggningsteknik du använder mot mig. Det här är inte rent påhittat utan det finns givetvis erfarenheter bakom. Du kan inte ta ifrån mig eller någon annan de egna känslorna eller upplevelsen. Offret har tolkningsföreträde sedan kan du sitta på parkett och dissekera/tycka. Jag hoppas dock att du inte behandlar de brottsoffren du möter så här?
Det är mycket möjligt att killarna i berättelsen kunde haft byxorna nere. Det är möjligt att de hamnade i rätten efteråt, fick ett straff men det förtäljer inte historien. Syftet med hela berättelsen är inte att täcka in alla möjliga perspektiv och roller. Här finns fler än ett offer. Vi har flickan som blivit utsatt. Hennes vän som känner skuld och maktlöshet. Killarna som i alkoholens tecken begått ett fruktansvärt brott som kommer följa dem resten av deras liv. Sedan föräldrarna som även dom kommer att känna tvivel och skuld.
Jag hade kunnat vinklat det utifrån alla involverades perspektiv för att väcka debatt. Nu valde jag dock denna väg. Denna bistra verklighet som våra unga tyvärr påminns om dagligen genom den sociala mediesfärens karga baksida.
Syftet var och är att få föräldrar, vuxna och ungdomar att tänka till i första hand. I andra hand, väcka debatt. När det gäller det första kan jag med alla de kommentarer, delningar och mail jag fått se att det engagerat många på ett positivt sätt. Det har också mynnat ut i att fler vågat ta steget och faktiskt prata om sina erfarenheter.
När det gäller syftet att väcka debatt är det precis det vi håller på med nu när du hugger på kroken och går i klinsch med mig. Vi skapar debatt och får människor att tala om det.
Naturligtvis skulle jag kunna skriva en objektiv sedelärande historia som talar om för folk vad de ska tycka och göra och hur ett perfekt samhälle skulle kunna se ut. Men den historien skulle skjuta över målet med det som jag nämnde ovan. Det skulle då bli en slät historia med pekpinne som människor inte skulle ta åt sig av. Och man skulle lätt falla i fällan med att sparka in öppna dörrar och predika för redan frälsta. De som redan läser avhandlingar och kurser på Universitet och högskolor exempelvis. Och den målgruppen är inte den jag vill nå i första hand.
På ett sätt tycker jag att ditt resonemang är tragiskt samtidigt som det är nyttigt. Dels för att det ger en bild av hur snedvriden debatten kring dessa frågor faktiskt är i samhället och hur lätt människor dömer andra utan att ens ta reda på fakta innan. Dels för att det skapar debatt där man lyfter upp frågan till ytan och pratar om det.
Avslutningsvis vill jag säga att det är tråkigt när vi kvinnor som borde dra åt samma håll, hackar på varandra. Det är så sorgligt att det alltid är någon som måste dominera sina systrar och se ett halvtomt glas när andra ser en styrka i att gå mot samma mål och hjälpas åt i en så viktig fråga-se ett halvfullt glas. Som någon skrev till mig: ”Detta är en otroligt viktig fråga där vi kvinnor ska hålla ihop så att vi kan förändra framtiden…”
Om du är osäker på vad jag varit med om kan jag rekommendera dig att läsa min bok: Det som inte syns, som beskriver min uppväxt och det jag varit med om. Och har du några mer funderingar eller frågor är du hjärtligt välkommen att kontakta mig.
Marléne Lund Kopparklint
Här följer mitt svar;
Hej igen!
Du får ursäkta att mitt svar tog lite tid men som jag skrev så har jag råkat ut för en allvarlig olyckshändelse på min bröllopsresa.
Först tror jag att det är viktigt att klargöra skillnaden mellan åtgärder och kritik på en strukturell nivå och bemötande på ett personligt plan. Jag är inte kritisk mot dig som person utan på det sätt som du använder ett toleranspedagogiskt förhållningssätt. Ditt syfte är att skapa förståelse, tolerans och empati för människor som blir utsatta för sexuella övergrepp. Jag vill utifrån ett normkritiskt perspektiv istället fokusera på de normer och maktstrukturer som förstärker det enskilda ansvaret hos brottsoffret och sätta fokus på de strukturer och normer som skapar skuld och skam
Jag särskiljer debatt på en strukturell nivå och ett bemötande av individer på ett professionellt och personligt plan. Under många år har jag arbetat som kurator för våldsutsatta kvinnor och där använt evidensbaserade metoder och kunskap med god teoretisk grund i kombination med empati och förståelse. Utifrån detta är jag smärtsamt medveten om att många sexualbrottsoffer hyser precis de känslor som du beskriver och mitt arbete har handlat mycket om att dessa tjejer, kvinnor och ibland även män skall ta tillbaka makten över sina liv.
Utifrån en mer strukturell diskussion som en debattartikel är tycker jag därför att det olyckligt med en beskrivning utan någon vidare form av klargörande och hopp om förändring. Mitt uppsåt har aldrig varit att ta ifrån någon dess känslor utan istället precis tvärtom, trots att en varit utsatt för de värsta övergreppen så går det att komma vidare i tillvaron. Vi är fullständigt eniga om vikten att ta bort skuld- och skamstämpeln som följer av ett övergrepp. Risken med ditt inlägg blir istället en normativ utsaga som förstärker känslan av skuld och skam.
Bemötande av sexualbrottsoffer är komplex och en bred fråga. Det handlar till stor del om att bli medveten om och jobba med sitt eget förhållningssätt liksom egna attityder och värderingar i olika avseenden. Nu är det inte så att alla som varit utsatt för ett övergrepp känner skuld och skam, för dessa är det viktigt att vi inte pådyvlar vår egen uppfattning utan behåller möjligheten att lyssna in den enskilda individen. Ibland har jag upplevt något som skulle kunna liknas vid en sekundär traumatisering när vårdpersonal och anhöriga vill ge sin uppfattning och inte lyssnar in brottsoffret.
Om ditt syfte var och är att få föräldrar, vuxna och ungdomar att tänka till så undrar jag varför du inte tilltalar killarna och deras föräldrar i större utsträckning. Tjejer är som vi båda konstaterat redan så utsatta för påförande av skuld och skam. Istället för att förstärka skam och skuld hos tjejer bör vi istället diskutera hur införlivandet av våld för med sig att pojkar har svårare att definiera kränkningar och våldsamt beteende av sexuell karaktär, som våld.
Nu finner jag det inte fruktbart att vi konverserar genom debattinlägg något mer, däremot så tar jag gärna ett samtal via mail, telefon eller ett möte IRL.
Vänligen Suzann Larsdotter
Suzann Sexeducator 