Sex på museum

Jag älskar erotiska museum och det finns en hel del sådana ute i världen. I helgen som gick gjorde jag ett återbesök på sexmuseerna i Amsterdam. Ett sex museum är ett museum som visar erotisk konst/porr och olika sexuella skildringar genom historien. De består ofta av både föremål, bilder och konst. Ofta kallas de för erotiska museum. Det fantastiska med att besöka dessa museum är att man aldrig behöver passa några öppet tider för de flesta öppnar runt lunchtid och har även nattöppet.

Det första sexmuseet som jag besökte var i Paris, det ligger naturligtvis i området Pigalle omgiven av sexklubbar och inte så långt från Mouline Rouge. Musée de l’érotisme i Paris är väl värt ett besök. Museum of Sex i New York är också värt ett besök. Är du inte i N.Y så titta för all del in i deras Virtual Museum of Sex. Besöket på Beate Uhse Erotic Museum i Berlin imponerade inte speciellt på mig men jag minns att det låg nära Berlin Zoo så jag kunde skicka partnern med barnen dit under tiden jag utforskade museet. Ett annat museum som inte heller var speciellt imponerande var Museum Erotica i Köpenhamn, det låg på Ströget men var tvungen att stänga 2009 pga ekonomiska bekymmer.

Amsterdam Erotic Museum ligger i Red Light District bredvid en butik som säljer SM attiraljer.

Det är mindre sofistikerat, dyrare och inte alls lika intressant som Venus Tempel men har sina små pärlor det också. Har en bara tid och ork att besöka ett så skall man dock inte gå hit. Även här finns äldre erotiska fotografier. En av höjdpunkterna är John Lennons erotiska skisser.

Jag älskar vintageporr och det finns många spännande bilder även här. Två kvinnor och en dildo i början av förra seklet.

Genom kursen ”Sexualitet i ord och bild” vid Malmö Högskola så har jag fått lära mig att det historiska förloppet ”är varken en framstegssaga eller förfallshistoria” och filmvetaren, forskaren och tillika vår lärare Mariah Larsson ifrågasätter den ensidiga berättelsen om att allt bara blir värre. Explicita pornografiska skildringar har funnits under en mycket lång tid av människans historia och de sexuella praktikerna skiljer sig inte nämnvärt åt från 20-talet till dags dato. Hon har dessutom en spännande forskningsblogg om pornografisk film.

På detta museum finns även den äldsta varianten av mer avancerade tekniska sexhjälpmedel, Dr Macaura´s Le Pulsoconn senare benämnd som Macauras´s Blood Circulator. Förmodligen från mitten av 1880-talet och i produktion till 1920-talet.

Det ger dessutom en smått surrealistisk känsla att sitta på en liten flugsvamp och titta på mangaporr

Sexmuseum -Venus Temple ligger på Damrak och är verkligen värt ett besök. Jag är imponerad av deras erotiska/pornografiska foton från 188o talet – 1960 talet. Det är också världens första erotiska museum.

För mig som är väldigt intresserad av sexleksaker är det naturligtvis intressant att se de mycket tidigare föregångarna till våra vibratorer.

Här finns en fin samling av erotisk konst, många fotografier från 1880- 1960-talet. Bilden nedan är från 1880-talet.

En dålig bild på en inte så rolig sak. Ett kyskhetsbälte tt kyskhetsbälte vilket skulle hindra kvinnor från sexuellt umgänge med andra.

13 november fyller jag år. Då önskar jag mig en sådanhär tårta som fanns på museet!

Om en kan bortse från lite löjliga dockor i naturlig storlek som kommer uthoppande och som ses runkande i små bås så finns här en del skatter.

I Sverige har vi inget sexmuseum men kanske blir det ett så småningom. Tills dess att han fått tillstånd kan vi enbart njuta av hans alster genom Erotik i trädgården.

”Sjukliga onanister kan få sin sexdrift dämpad med cornflakes”

Onani är en viktig väg till självkännedom och ett utmärkt sätt att lära känna sin kropp och utveckla sin egen sexualitet. Redan när vi är ett foster kan en se hur det ofödda barnet nuddar vid sitt kön för att det känns skönt. Även små barn onanerar och det är en viktig del i den sexuella utvecklingen. Woody Allen lär ha sagt något i stil med säg inget ont om onani, det är sex med någon som jag tycker om, vilket  sammanfattar på ett bra sätt även min syn på onani.

Onanins historia är en spännande och i många avseenden skräckfylld läsning. Jag köpte för några veckor sedan Thomas W Laqueur;  Solitary Sex, A Cultural History of Masturbation. I början av 1800-talet växer en rädsla för onani fram och det sågs som en mycket stort problem till början av 1920-talet.  Vid besök på svenska psykiatrimuseum går det att läsa om hur onanister tagits in på svenska sjukhus för behandling. Det fanns långa listor av allvarliga konsekvenser orsakade av onani och ibland kan man få se fotografier av bleka sinnesjuka onanister.

En historia som inte alla känner till är att den ursprungliga syftet med cornflakes var att dämpa den sexuella lusten. Dr John Harvey Kellogg  och hans bror HK Kellog växte upp i Michigan där det finns många frodiga majsfält. Det var båda engagerade i ett sanatorium vid namn Battle Creek.  På sanatoriumet rehabiliterades bland annat onanister. Båda bröderna var starka förkämpar mot denna fördärvliga vana som de ansåg kunna fördärva inte bara fysisk och psykisk hälsa utan även moralen.  De lanserade därför en frukost som skulle ha en nedsättande funktion för sexuell lust och hindra unga människor från att från att onanera.  Nu var det tyvärr inte så att de nöjde sig med att servera Corn Flakes utan även en rad andra åtgärder genomfördes i kampen mot onani. Bland annat omskars unga pojkar för att förhindra onani, detta skulle helst ske utan narkos eller bedövning eftersom smärtan kunde ge ett kroppsminne av smärta kopplat till könet. En annan metod för ”behandling” av pojkar var att dra förhuden  över ollonet och därefter sy fast en eller flera suturer sida till sida med en silvertråk. Detta skulle omöjliggöra erektion. En annan metod som rekommenderas var att bandagera barns händer eller sätta små burar över deras könsorgan vilka gav elektrisk stöt vid kontakt.  Till flickor rekommenderas några droppar karbolsyra på klitoris vilket gjorde att de inte ville ta där på grund av smärta.

Jag går in på Kellog´s hemsida och läser om historien runt Kellog´s Cornflakes och inte ett ord nämns om den mörka historien runt behandlingen av onanister utan istället kan vi läsa  om att ”The San” var en slags kurort där gästerna bjöds på vegetarisk, fettsnål och fiberrik kost – kombinerat med motion och massor av frisk luft. Båda bröderna intresserade sig mycket för att skapa så goda och attraktiva dieter som möjligt”.

De mest hatade

För ungefär en månad sedan gjorde jag ett inlägg om Demonisering eller uppmuntran till rehabilitering? om personer med pedofila tändningsmönster och den nya hjälptelefonen. Nu har jag läst en mycket intressant bok om ”De mest hatade” av Börje Svensson, psykoterapeut och författare. Han har jobbat med Rädda Barnens pojkmottagning och parallellt med sexbrottsdömda på Norrtäljeanstalten.

Börje Svensson beskriver sexbrottsdömda som personer vilka ofta får en rad olika diagnoser.  De är oftast män som har svårt att reflektera över sig själva och har som ofta har erfarenheter av egna kränkningar. De förväxlar sensuell njutning med sexuell dito. Svensson betonar att pedofili är en psykiatrisk diagnos som kan behandlas och personer som har pedofila tändningsmönster kan få hjälp att hålla dem i schack.

Det viktiga är att gärningsmannen erkänner och tar  ansvar för sitt begångna brott. Det minskar rädsla, skam och skuld och hjälper brottsoffret att se att denne är utan ansvar. Psykoterapeuterna Olof Risberg  och Börje Svensson skriver också  i en debattartikel; ”Att en brottsling som ställt till med en omfattande fysisk och/eller psykisk skada för sitt offer och de närstående ska göra rätt för sig; så gott det går, borde vara en självklarhet. Om ett offer eller en närstående behöver träffa förövaren, eller på annat sätt vill få sina frågor besvarade, som ett led i sin egen återhämtning, ska hon få det. Förövaren ska inte ha makt att bestämma över den saken. Politiker och jurister, slå era kloka huvuden ihop och ändra lagen, skriv in i domen, eller gör något annat konstruktivt så att förövaren måste stå till förfogande för en förövarkonfrontation om offret eller dess närstående vill träffa honom/ henne!”

Börje Svensson berättar också om hur det är att arbeta med sexualbrottslingar och beskriver hur en polis kan känna  behov att att åka hem och duscha efter en konfrontation med en sexualbrottsmisstänkt. När jag var på PrevenTell och föreläste pratade jag också om att att den gängse synen på förövare är att de måste vara monster och inte människor som uppträder normalt. Professionella som arbetar med ”monster” kan själva drabbas av misstänkliggörande och bristande förståelse. ”Smutsen” smittar verkligt och symboliskt.  Risken finns ofta att professionell som arbetar med målgruppen förväxlas med att man tar dem i försvar. De kan få höra ”varför jobbar du med äcklen, lås in dem och kasta bort nyckeln”. Istället för att monsterfiera de som arbetar med sexualbrottslingar bör vi se dem som den mest viktiga tillgången för att förebygga nya sexualbrott.

Än en gång kan jag med glädje lyfta fram att det nu finns en nationell hjälplinje för dig som upplever att du tappat kontrollen över din sexualitet, som kanske känner oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra dig själv eller andra illa. PrevenTell ger möjlighet att prata anonymt med någon som har stor erfarenhet av liknande frågor.

Boken var mycket läsvärd, lättläst och ger nya viktiga tankar runt gruppen sexualbrottsförövare. Börje Svensson arbetar med psykodynamisk terapi,  jag tror dock även att  KBT kan användas mycket framgångsrikt för att hitta nya tankemönster.

Svensson nämner vidare att nio av tio sexualbrott begås av någon som inte tidigare varit dömd och det innebär att det är meningslöst att via kampanjer att hänga ut sexualbrottsdömda.

Sexualbrottsförövare är de allra mest hatade av de hatade men de är också människor. Hur kan det komma sig att ett civiliserat samhälle har en bortre gräns för empatin?

Om att inte enbart vilja bada i vaniljsex-havet.

Jag håller på att läsa Statens Offentliga Utredningar utgivna på 30- och 40-talet i samband med att homosexuella handlingar avkriminaliserades i Sverige. Jag studsar till emellanåt då man på den tiden såg samkönade praktiker som en utdifferentierad sjuklig företeelse, en abnorm perversion som var onormal och icke önskvärd. Samkönade sexuella handlingar var samhällsfarliga yttringar.

Sexualiteten är inte något privat som händer bara mellan två personer utan är också till mycket stor del en social konstruktion av samhällets era, rådande ideologier och kultur. Det var inte bara på 30- och 40-talet som det fanns normer om vad som var bra respektive dåliga sexuella praktiker.  Fortfarande finns en uppdelning mellan vad som betraktas som ”bra, normalt, naturligt och godkänt” respektive ”dåligt, onormalt och fördömt”. Den som beskrivit detta mycket bra är etnologen Gayle Rubin. Hon konstruerade cirkeln, ”den sexuella hierarkin” (Rubin 1992) som fortfarande är väldigt användbar. Saga om Sexologi har skrivit flera intressanta tankar runt sexualitet och den välsignade cirkeln.

Jag har den grundläggande inställningen att så länge som man själv mår bra och inte skadar andra så har alla rätt att välja sin egen väg och hitta sina egna uttryck för sexualitet. Jag har en positiv syn på sex och så länge det präglas av ömsesidighet – samtycke och en brakänsla i magen hos samtliga inblandade kan jag inte se någon anledning att fördöma sexuella uttryck. Det är dock inte helt lätt för alla att hitta fram till vad som kan vara njutningsfyllda praktiker i en kultur där vissa saker är stämplade som fula och oönskade. Jag blev glad över att hitta A Map of the Lands of Human Sexuality. Där kan man dessutom göra sin egen karta utifrån vad ”jag provat och gillar, vad jag provat och inte gillar, vad jag skulle vilja prova och vad som enbart får stanna som sexuella fantasier.” Jag skapade min karta och blev positivt överraskad över att det fanns flera nya spännande områden som jag gärna skulle utforska. De som vill stanna kvar i vaniljhavet får naturligtvis göra det och det är inte på intet sätt sämre utan en ömsesidig respekt bör finnas runt att vi har olika upptäckarlusta och vilja att uforska nya områden.

Jag blev så till mig att jag dessutom köpte en stor posterkarta som jag klistrade upp på en kartong och tog till jobbet. Jag tyckte att det vore kul om alla satte upp nålar där de varit, men det tyckte inte mina kollegor ;o)

Läxa: Att fundera på sexuella praktiker som vi tycker att är svåra att prata och kommunicera om.

 

Demonisering eller uppmuntran till rehabilitering?

Ibland utmärker sig personer som annars som uppfattas som fredliga ickevåldförespråkare och motståndare till dödsstraff med att kräva att människor skall avrättas, plågas och kastreras. Det gäller oftast sexualbrottsförbrytare som sexuellt utnyttjat barn och unga. Flera som jag talat med tycker dessutom att det är rätt att hänga ut personer offentligt genom att uppge deras adress, visa bilder på deras bostäder. Jag delar avskyn mot att barn utsätts för sexuella övergrepp och får utstå handlingar som traumatiserar dem, ibland för livet. Jag är däremot oerhört kritisk till denna totala lynchning mot sexualbrottsförbrytare då detta menligt inverkar på deras möjligheter att söka hjälp. Hatet mot dem förhindrar de som utsatt eller har funderingar på att ha en sexuell kontakt med barn att ta kontakt för rehabilitering. Som Åsa Linderborg i Aftonbladet skriver ”Demoniseringen gör att pedofiler inte vågar söka hjälp för sin störning, men enda sättet att bota dem är att vi bejakar deras vilja till rehabilitering.

Det är därför som jag med stor glädje konstaterar att PREVENTELL – en nationell telefonlinje för personer som upplever att de tappat kontrollen över sin sexualitet, som kan känna oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra sig själv eller andra illa nu startat upp. Det handlar inte om att man måste gjort någon handling som är problematisk utan alla som upplever oro, rädsla, ångest eller har frågor om sina sexuella fantasier och tankar kan ringa och prata om detta anonymt med någon som har stor erfarenhet av dessa frågor. Stöd, råd, och hjälp till vidare behandling kan erbjudas de som vill och behöver. Även anhöriga eller de som bara har frågor om sexuellt problembeteende kan också ringa.

En hårig fitta…

är oerhört provocerande för många. Så fort det finns ett endaste litet hårstrå på fel ställe så är det helt oförlåtligt. Detta har inte minst den senaste debatten om de håriga armhålorna visat. Personligen tycker jag om hår och älskar att dra mina fingrar igenom kroppshår men bryr mig inte speciellt mycket om hur andra vill ha det.

Något som jag däremot kan reta mig oerhört mycket på är argumentet om att det skulle vara mer ohygieniskt att ha hår på fittan. Vetenskapligt sett är det precis tvärtom! Rakning ger en mycket kraftigt ökad bakterietillväxt. Hudens yttersta skikt hindrar bakterier från att få fäste och därför kan irritationer uppstå vid rakning. Det handlar om att små sår uppstår vid rakning och då läcker det ut vävnadsvätska där bakterier frodas och trivs. Vaxning är ett ännu större trauma för huden när håret dras upp ur hårsäckarna. Det är vanligt att man efter intimrakning upplever klåda och problem orsakade av inflammerade hårsäckar och inåtväxande hårstrån

Att ha håret kvar reducerar spridning av bakterier och är således mer hygieniskt. Håret skapar en luftficka mellan huden och kläderna vilket också hjälper till att hålla slemhinnorna våta. Håret skyddar även mot svamp och hårsäcksinflammationer.

Sedan är en personlig uppfattning om att hårlöst är mer hygieniskt en helt annan sak. Jag tycker dock att det är trist att en grav missuppfattning sprids oemotsagd.

Får kvinnor som har sex med kvinnor könssjukdomar?

Fick chansen att prata om kvinnor som har sex med kvinnor och könssjukdomar i världens bästa radioprogram om sex; Ligga med P3

Klicka på bilden så kommer du till Ligga med P3:s hemsida och du kan lyssna på om flator behöver skydda sig mot könssjukdomar eller något annat spännande inslag.